Debatt

Bryter Kriminalvården den onda cirkeln?

Publicerad 2022-01-25

Som det gamla uttrycket lyder: Lås in skurken och kasta bort nyckeln, blir synsättet en aning märkligt. Inte för att det myntades tidigt 1900-tal utan för att Kriminalvården har som uttalat mål: Att vi ska komma ”bättre ut” än vi åkte in. Kriminalvården ska alltså bryta den onda cirkeln – eller?

Kriminalvården har, enligt min mening, i allt större utsträckning emigrerat från en human och meningsfull kriminalvård – alltså den att tiden i anstalt ska utformas så att den intagnes anpassning i samhället eftersträvas och negativa följder av frihetsberövandet motverkas.

Allt sedan Moderaterna 1991 vann valet, har skiftning från en humanbaserad och reformativ kriminalvård styrt om till en opinionsstyrd och repressiv förvaring.

Att det finns ett behov av att systematiskt och vetenskapligt försöka förstå grunderna för samhällets brottslighet i syfte att förebygga nya brott och behandla redan dömda brottslingar är faktiskt elementärt.

På Riksmottagningen sker bedömningar som direkt påverkar anstaltsvillkoren. Till Riksmottagningen kommer alla män som ska avtjäna straff på minst fyra år och alla kvinnor som ska avtjäna straff på minst två år. Där görs en utredning innan placering på anstalt.

Det som sker på Riksmottagningen bildar underlaget för alla former av beslut om restriktioner som är aktuella under verkställigheten. Det är också där vi, utefter psykologernas godtycke, diagnostiseras.

När verktygen för att ställa diagnoser är primitiva, fördomsfulla och ovetenskapliga finns det en överhängande risk att människor som dömts för, i synnerhet, våldsbrott i sin tur blir utsatta för övergrepp, vilka försvårar en återanpassning till samhället genom att vi nekas grundläggande behandling under verkställigheten.

Kriminalvården investerar och satsar resurser i sin verksamhet. Allt för att motverka negativa följder av frihetsberövandet och minimera risken för återfall i brott – sägs det.

Den förskönade bild som till allmänheten målas upp kontra det vi intagna, av Kriminalvården, förebringas är i motsatsförhållande till varandra.

Redan 1972 lät Bo Martinsson, Kriminalvårdsstyrelsens dåvarande generaldirektör, meddela att:

”Humaniseringen av fångvården måste gå vidare. Men jag är rädd för allmänhetens rop på hårdare tag. Risken är att riksdagen tar intryck och att våra resurser skärs ned.”

Hur är det då tänkt att den onda cirkeln ska brytas och att vi ska komma ”bättre ut”?

Som dömda brottslingar ska vi ta ansvar över våra handlingar. Kriminalvården och våra folkvalda politiker har å sin sida ett ansvar för vilken sorts kriminalvård som bedrivs och så länge det i ordets reella bemärkelse enbart handlar om förvaring av dem som sitter på landets bunkeravdelningar finns det, enligt mitt förmenande, inga skäl att utkräva personligt ansvar för dem som friges direkt därifrån, om de kort därefter på nytt återfaller i brott.

För vilka alternativ finns – om lagstiftarna och Kriminalvården för en gångs skull rannsakar sitt inre? Få, om ens några, men det är inte populärt att diskutera i tider av repressionstänkande.

De åtgärder som, av myndigheten, vidtas hämmar de facto en positiv utveckling och bryter den prosociala kontakten med omvärlden. Varken advokat eller journalister tillåts vi, annat än via brev, att konversera med.

Våra barn och i bästa fall någon nära anhörig tillåts vi att, när ”vården” så behagar, ringa till i 20 minuter – avlyssnat genom medhörning.

De 60-minuters besök som ändå godkänns sker bevakade och på varsin sida om en glasruta – som i amerikanska filmer. Dessa kan dock sällan genomföras på grund av resursbrist.

En förutsättning för att Kriminalvården ska slå mynt av sin slogan, ”bättre ut”, är att vi intagna ges reella förutsättningar för ändamålet.

Att ta bort möjligheten till yrkesutbildning, strypa kontakten med våra barn och andra nära anhöriga. Kraftigt begränsa våra studiemöjligheter, ta bort vår kiosk, våra besök och nu även vår möjlighet till fysioterapi bär väl knappast utsikten till ljusare vyer?

”Brottslingar ska sitta inne, så att du kan vara ute” var slagorden som prydde Carl Bildt och Moderaternas valaffischer 1991. Trettioett år senare verkar de onekligen återfalla i samma mönster.

De flesta av oss som döms till fängelse återvänder till samhället efter avtjänat straff och därför är utformningen av verkställigheten, vare sig man vill det eller inte, central för vilka sorts människor vårt samhälle får tillbaka.

När vi genom myndighetens repressiva åtgärder helt förlorat kontakten med samhället, kommer vi ut till personer i samma situation och förhållande som oss själva. Men man kanske anser att lika barn leker bäst?

Av Eddie Jobe
Fenixbunkern, Anstalten Hall

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag och torsdag kväll 22.00.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.