Debatt

Är dagens skola en riskfaktor för kriminalitet?

Publicerad 2022-03-08

När skolan organiseras utifrån en stordriftsmodell där alla elever antas ha samma förutsättningar kommer en del oundvikligen att falla utanför ramarna. Antalet ADHD-diagnoser har ökat dramatiskt sedan 2011. Det är även sedan länge känt att många intagna inom Kriminalvården har ADHD.

Då måste man ställa sig frågan, vilken roll skolan har i sammanhanget. Vi måste ta tag i barnens och ungdomars sammanhang idag. Annars riskerar många av dem att återfinnas inom Kriminalvården i framtiden.

SVT:s Uppdrag granskning har i ett program problematiserat skolan i relation till ADHD. I programmet intervjuas två experter. Christoffer Gillberg, Professor i Barn- och ungdomspsykiatri menar att det går att se en brant ökning av diagnoserna efter 2011 när den nya skolplanen kom. Skolplan och kunskapskrav är inte anpassade till barns utveckling, menar han.

Bo Hejlskov Elvén, psykolog och författare, menar att skolan exkluderar barn med särskilda behov så att de inte kan komma vidare i studier. ”Det är fullständigt hål i huvudet”, säger han i en intervju.

Han säger även att: ”Hur många som ska ha en diagnos, bestäms av vilka krav och förväntningar vi ställer på dem”. Han nämner bland annat att skolans krav på att sitta still är det som skapar flest ADHD-diagnoser.

Skolplanens kunskapskrav förväntar sig att elever är som små ”vuxna” som inte bara ska inhämta information utan även kunna analysera och hantera informationen på ett moget sätt för att klara av kurserna. Det ställer oerhörda krav på eleverna och de med särskilda behov får inte förutsättningar att klara detta och känner sig stressade och misslyckade.

Då kunskapskraven kräver mycket stillasittande blir det en stor utmaning för många elever. Skolans stordriftsorganisering gör att elever med svårigheter sorteras ut och blir ett ärende för andra instanser i samhället med fokusering på medicinering för att minska symtomen utan att komma åt de grundläggande problemen och orsakerna till problemen.

Hjärnforskningen har konstaterat att frontalloben, som är aktiv vid analys, reflektion och prioritering, är den del som utvecklas sist. Hjärnan är inte helt utvecklad förrän i 25-års ålder vilket förklarar att många elever inte klarar de krav som ställs på dem.

Frontalloben är även kopplad till personlighetsutvecklingen så att förvänta sig att unga människor ska hantera krav deras hjärnor inte klarar av, leder naturligtvis till en känsla av misslyckande som människa.

Kriminalvården skriver i en sammanfattningsrapport (2013:266), om ADHD i Kriminalvården, att ”Samtliga studier där prevalens har undersökts visar på hög förekomst av ADHD bland intagna i Kriminalvården.”

Man fortsätter med att ”det finns idag ett vetenskapligt stöd för att ADHD, särskilt tillsammans med uppförandestörning, är en riskfaktor för kriminalitet. Vi vet att det sannolikt är en stor andel av Kriminalvårdens klienter som har ADHD och många av dem har också ett samtidigt missbruk och andra psykiatriska och sociala problem”.

Så mycket som 40 procent av manliga och 29 procent av kvinnliga intagna, har i vissa studier påvisats ha ADHD. Det är mycket allvarligt och måste adresseras, men inte genom att problematisera individen som så ofta sker. Inte minst inom politiken och vården.

Det är lätt att se symtomen hos individen som problemet istället för att analysera problemen i sammanhanget och den dynamik som uppstår mellan individ och sammanhang. Det gör att många fokuserar ADHD och inte skolans sammanhang.

Ännu svårare verkar det vara att analysera orsaken till problemet, där samhällsekonomiska prioriteringar helt enkelt nonchaleras i debatten.

Viktigt i sammanhanget är att klargöra att alla med ADHD inte blir kriminella. Kriminalitet är en följd av de förutsättningar som samhället ger unga människor med utmaningar.

Det är även viktigt att inte ge pedagogerna i skolan skulden då många av dem känner att de inte kan jobba på sätt som gagnar barn med särskilda behov på grund av resursbrist.

Att fokusera barns personliga utveckling i första hand benämns av vissa politiker som ”flumskola”. En term som bara visar hur stor okunnigheten är om barns utveckling inom politiken.

Barnen behöver en processinriktad skola som stärker dem så att de kan förstå och hitta sätt att bemöta förväntningarna på dem. Det handlar alltså inte om kravlöshet och flum, utan om att anpassa skolan till de förutsättningar barn och unga har.

Då krävs det mindre grupper och mer fokus på den personliga utvecklingen så att elever med olika förutsättningar får känna att de lyckas. I ett samhälle som ställer krav på individen men inte tar ansvar för sammanhanget, förloras tilliten och det får konsekvenser.

På regeringens hemsida visar man att det finns en insikt om att ”ADHD är en funktionsnedsättning som visat sig vara överrepresenterad bland personer som lever med kriminalitet.”

Man skriver även om de svårigheter den enskilde har som efter avtjänat straff ska ut i samhället igen och talar i termer av ”återfall” vilket individualiserar problemet igen.

Tyvärr problematiserar man inte samhällsstrukturer och hur undermåligt samhället är anpassat för dessa personer. Att komma ut till samma struktur som tidigare har gjort att man hamnat inom Kriminalvården från början ger inte de bästa förutsättningarna.

Inte nog med att skolan misslyckas med att leva upp till sina egna krav. Det strider dessutom mot diskrimineringslagen när man inte ger dessa unga människor med funktionsvariationer samma förutsättningar som alla andra, ofta på grund av resursbrist.

Det är i längden kostsamt att ha ett skolsystem som går ut på att en del elever misslyckas och slås ut från ett fungerande vuxenliv. Det kan antas visa sig bland annat i de skjutningar och liknande som politikerna förfasar sig över utan att inse hur de själva bidrar till att skapa detta.

Personer med ADHD har ofta en hög känslighet vilket var en stor tillgång i en svunnen tid. Idag har vi byggt samhällen som premierar låg känslighet och smarta snabba, prestationsinriktade beteendemönster.

Den som har hög känslighet behöver utrymme i tid och rum för att bli sitt bästa jag. Då skapar man förutsättningar för utveckling. Den som är streetsmart tar ansvar för sig själv medan den som är klok även tar ansvar för helheten.

Samhället tar alltså inte hänsyn till andra än dem som i ett smalt perspektiv är nyttiga och klarar av att anpassa sig. Samtidigt slår vi oss för bröstet och hävdar mänskliga rättigheter och annat som ser tjusigt ut vid en första anblick.

Dessa dubbla budskap gör att människor som upplever sig inte passa in, tappar tilliten till samhällets system. En del får nog och gör uppror på sitt eget sätt, eftersom de inte fått möjligheterna att träna sig i demokratiska sätt att göra uppror.

Att lägga allt ansvar på dem är kontraproduktivt. Vi måste skapa balans mellan individens ansvar och samhällets ansvar.

När skolan inte klarar av att ge alla barn goda förutsättningar förväntas vårdgivande instanser ta över. Problemet är att till exempel BUP inte heller klarar att hjälpa barnen då det är flera månaders väntetid dit.

Ingen tar alltså ansvar för helheten i det stuprörsorganiserade samhälle som vi lever i. Många är de föräldrar som upplevt att det inte finns resurser nog för att göra jobbet.

I ärlighetens namn ska påpekas att det säkerligen finns forskare som stödjer dagens system men vi kan inte enbart lyssna på dem som stödjer ett system som leder till misslyckande för vissa elever.

Önskvärt vore att använda ett helhetsperspektiv och klargöra vad som är orsak, problem och symtom.

 

Av Henrik Lund, Beteendevetare och Annika Eliasson, Fil. dr. Sociologi, Läromedelsförfattare

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribenternas.


   Henrik Lund är beteendevetare och konsult inom stress- och traumahantering, konflikthantering och organisations- och ledarskapsutveckling. Han debatterar samhällsstrukturer och kulturer för att lyfta utvecklingsområden med syfte att skapa ett jämlikt och hållbart samhälle.

   Annika Eliasson är fil. dr i sociologi och tidigare lärare. Hon är läromedelsförfattare och har skrivit, Den sociala människan, ett heltäckande läromedel för gymnasiets kurs i sociologi, samt en metodbok i grundläggande kvantitativ forskningsmetod, Kvantitativ metod från början.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag och torsdag kväll 22.00.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.