Rättssäkerhetens marodörer

Av Byron Thörnström Demetriou

Vad en informatör och infiltratör faktisk är tog mig närmare 130 sidor att utreda i min magisteruppsats. (Biläggs som pdf-dokument nedan.) Mer intressant är att majoriteten av poliser, åklagare och domare inte vet vad som gömmer sig bakom orden och än mindre kan de särskilja det ena från det andra, nyssnämnda gäller även för lagstiftaren. 

Att dessa yrkeskategorier och personerna bakom dem inte vet vad som gömmer sig bakom orden är i sig högst graverande, men det blir faktiskt skrämmande när de därtill propagerar för att informatörer och infiltratörer ska få användas. Tänk om läkarkåren hade propsat för och därtill använt diverse läkemedel som de inte vet det blekaste om och lägg där till en mängd biverkningar som är direkt livsfarliga. Hur många lex Maria anmälningar hade Socialstyrelsen då haft på sitt bord och hur många läkare hade mist sin legitimation?

Parallellen mellan å ena sidan informatören och infiltratören och å andra sidan läkemedel och läkare är i min mening rättvis, detta då polisen och en statlig utredning beskriver just informatörer och infiltratörer som ett effektivt motmedel mot den grova och organiserade brottsligheten, vilken likt en bakteriell infektion angripit samhällskroppen. I polisens och övriga brottsbekämpande myndigheters mening så står vi således inför en kriminell pandemi vilken måste bromsas och bekämpas med alla tänkbara medel.

Inte rättssäkert

De brottsbekämpande myndigheterna har gång på gång satt in både informatörer och infiltratörer som ett så kallat motmedel mot den grova och organiserad brottsligheten. Resultatet har i min mening varit katastrofalt. Visst, de har gripit kriminella personer som bl.a. försökt sälja narkotika och utdrag ur polisens hemliga spaningsregister. Den stora frågan är inte om metoderna är effektiva, för det är de i många fall. Den centrala frågan är ifall metoderna är rättssäkra? Svaret på den frågan är: Nej!

Köpte han sin egen narkotika?

I Gotlandsärendet lyckades polisen gripa ett par personer vilka ville sälja narkotika till en infiltratör. Säljaren dömdes sedermera för att ha försökt köpa just det parti med narkotika som han i själva verket försökte sälja. Är resultatet av Gotlandärendet rättssäkert? Knappast! Lägg därtill att de misstänktas försvarare, domarna och även åklagaren inte visste att polisen använt sig av en infiltratör. Polisen redovisade inte infiltratören utan valde att hemlighålla dennes existens. Försvararna, domarna och åklagaren hade således inte tillgång till all information i målet, varpå de famlade i mörkret.

Efter skandalerna kring Peter Rätz och Gotlandsärendet så fick regeringen och Justitieombudsmannen ”nog” och polisen lovade bättring. Polisen påstod att missödena i till exempel Gotlandsärendet berodde på att en numera avskedade polisman tog sig allt för stora friheter. Nyssnämnda håller jag inte alls med om och det är i min mening snarare så att det är det interna polisiära klimatet som ligger till grund för de otaliga missödena som kan hänföras till användandet av informatörer och infiltratörer än en enskild och uppfinningsrik polismans agerande.

Ingen bättring

Blev det någon bättring från polisens sida? Svaret på den frågan är nej! Nyligen utgav sig ett par polisiära infiltratörer för att vara medlemmar av öststatsmaffian. Dessa hotade och utövade andra skräckinjagande påtryckningar mot en illa åtgången missbrukare tills denne brast och visade var en kropp låg begravd.

En nyligen avslutad statlig utredning hade till uppgift att bl.a. utreda ifall polisen verkligen skulle få använda sig av infiltratörer i form av privatpersoner. Utredningen besvarade inte denna fråga detta då den särskilda utredaren utgick från att polisen historiskt sett hade använt sig av sådana infiltratörer och att de även skulle få fortsätta att göra det framöver. Istället så avlade utredningen radikala förslag, bland annat beståendes i att polisen bör få begå brott för att på detta sätt bättre kunna utreda och beivra brottslighet. Utredningen slog även fasta på att privatpersoner inte ska få användas i stor utsträckning utan endast i de fall då en polisiär infiltratör inte kan utföra uppdraget.

Livlig fantasi

Frågan om hur ofta en polisiär infiltratör kan användas som ett motmedel mot den grova och organiserade brottsligheten blir därmed en adekvat följdfråga. I min mening så är svaret; näst intill aldrig! Enligt utredningen så bör en polisiär infiltratör med enkelhet kunna närma sig diverse gäng då denne får lov att begå bötesbrott. Att organiserade gäng vilka ägnar sig åt grov brottslighet skulle bli imponerade av en polisman som kan stjäla en handfull kexchoklader och därefter låta honom ingå i gänget är i min mening en tanke vilken grundas i någons livliga fantasi.

Polisiära infiltratörer kan inte och kommer aldrig att kunna närma sig den grova och organiserade brottsligheten ovidkommande av hur många kexchoklader de får stjäla. Vilka brott polisen än tillåts begå så kommer gängen att höja intagningskraven varpå positionerna kommer förbli låsta. Med detta sagt så kommer efterfrågan av infiltratörer i form av privatpersoner att öka då dessa får begå alla sorters brott så länge de inte åker fast.

Förhindrar rättssäkerheten

Historien upprepar sig på nytt detta då polisen i skrivande stund försöker hindra försvarsadvokater från att få tillgång till allt material som är väsentligt i ett visst mål. I skrivande stund så pågår ett uppmärksammat mål vid Stockholms tingrätt i vilket användandet av informatörer och infiltratörer ligger till grund för polisutredningen men även för åklagarens gärningsbeskrivning. Polisen anser sig vara förhindrade från att lämna ut ett antal förhör då de lovat utländska brottsbekämpande myndigheter att förhören skall förbli hemliga.

Sanningen är att alla poliser, åklagare och domare i Sverige likt en läkare som svär den Hippokratiska Eden, officiellt eller inofficiellt svurit på att de skall försvara och verka för en högt hållen rättssäkerhet. Ni hör inga läkare som säger ”jag känner mig förhindrad från att ordinera rätt läkemedel för det har jag avtalat med Astra Zeneca om”, hur kan då polisen tillåtas att gång på gång förhindra rättssäkra domstolsförhandlingar?

Individens rätt till en rättvis rättegång måste gå före ett eventuellt avtal med en främmande makt. Min forskning påvisar att det inte spelar någon roll hur många utredningar som tillsätts eftersom ett användande av informatörer och infiltratörer bevisligen inte är förenligt med rättssäkerheten, varpå användandet av sådana bör slopas. Informatör och infiltratörer är och kommer förbli rättssäkerhetens marodörer och rättsrötans huvudingrediens.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.