Catrine da Costa och rättsrötan

Av Anders Carlgren

Så har då Högsta domstolen än en gång bevisat sin ynkliga feghet när det gäller en fråga om att göra rätt där det tidigare blivit så fel. Den handlar om fallet Catrine da Costa som under 25 år har hanterats i bortåt 20 gånger i olika domstolar.

Samtliga gånger har utfallet i domstolarna blivit till de båda läkarna, Thomas Allgéns och Teet Härms, nackdel. Frågan nu handlade ytterst om det skadestånd som där de stämt staten på 40 miljoner. Och detta var den sista möjligheten att pröva saken i en svensk domstol. Högsta domstolen avvisade efter två års funderande saken på mindre än tre sidor text.

Rättsrötan i fallet är betydligt värre än den i fallet Sture Bergwall/Thomas Quick, eftersom han redan har fått upprättelse och säkert kommer att frias undan de domar som återstår. När det gäller Allgén och Härm har det inte spelat någon roll vad saken handlat om i skilda domstolar. Genom åren har det handlat om skadestånd, återfå sina läkarlegitimationer, eller försök att få de skändliga domskälen från 1988 undanröjda.

Friade men ändå inte

I den allra första domen friade Stockholms tingsrätt de båda för mord, men i domskälen slog man fast att läkarna helt säkert hade styckat da Costas döda kropp. Detta trots att ett eventuellt sådant brott vid tiden var preskriberat. Bevisläget är numera solklart. Att de skulle ha utfört styckningen som den beskrevs i tingsrätten var en tidsmässig omöjlighet.

Domskäl får inte ha någon rättsverkan, men det var precis vad som skedde när de båda slutgiltigt fråntogs sina läkarlegitimationer 1991. Därefter har rötan i det land som vill kalla sig för en rättsstat grävt sig så djupt ner i en juridisk härdsmälta att det till synes har blivit omöjligt för dem att få upprättelse.

Alla som satt sig in i fallet på allvar vet att de båda är oskyldiga. Det enda vi vet med absolut säkerhet är att det inte går att fastställa var, när eller hur Catrine da Costa avled. Och utan de förödande domskälen hade rättsskandalen förmodligen uteblivit.

Vänskapskorruption

Genom alla år är det ett 30-tal domare som hanterat saken i skilda instanser. Och på goda grunder vågar jag påstå att bakom åtskilliga avslag på läkarnas krav ligger ren vänskapskorruption inom en svensk juridisk nomenklatura, där det handlat om att skydda varandra. Ingen skugga får falla över en svensk domare, hur fel han eller hon än har gjort.

Det bästa exemplet på detta är hur målet om skadestånd på 40 miljoner för de båda hanterades av Attunda tingsrätt 2008-2010.

Under de förberedande förhandlingarna valde den utsedde domaren att skriva en mellandom som i vissa avseenden lutade mot att skadestånd kanske skulle dömas ut. I det läget valde tingsrättens chef, Erik Ternert, att jäva bort domaren och själv ta över målet. Samtidigt lovade han att saken aldrig ens skulle komma till huvudförhandling och underhandlade dessutom privat med en av statens representanter.

Usel förhandling

Jag avslöjade spektaklet i en serie artiklar i Expressen i augusti 2008 och Ternert tvingades avstå från målet. Och glöm för all del inte att samme Ternert en gång i tiden var kanslichef i Högsta domstolen.

När det så blev huvudförhandling året därpå hade man kallat in två högt uppsatta jurister utifrån. Men den förhandlingen var ungefär lika usel som den ursprungliga polisutredningen. Statens representant förmådde inte ens lämna in sina invändningar i tid, vilket ledde till att rättens ordförande, Sten Falkner, helt förvirrat, frågade läkarnas advokater ”Vad vill ni att det ska stå i domen”.

När så de båda värsta skurkarna i hela rättsskandalen skulle höras, den domare som ansvarade för att läkarnas legitimationer drogs in, Peter Wennerholm, respektive den domare som skrev de vidriga domskälen, Ingegerd Westlander, sköttes det hela så illa att rättens ordförande lät de båda komma undan med ständiga hänvisningar till domareden, undanglidande svar eller rena falsarier.

Och glöm för all del heller inte att hon med domskälen, Westlander, senare gjorde karriär som justitieråd i Högsta domstolen.

Juridikens irrvägar

Tyvärr är det precis så det går till inom den juridiska nomenklaturan, när samhället tillåter att man blandar bort korten mellan de verkställande och dömande maktsfärerna. Ena året sitter den högt uppsatte juristen på något departement och skriver lagförslag, nästa år flyttar hon till någon domstol för att döma efter sin egen lag. Nästa gång är det någon annan som flyttar från ämbetet som Justitiekansler till Högsta domstolen. Andra exempel är sidbytare, då en advokat plötsligt blir justitieråd i Högsta domstolen.

Det låg nu i Högsta domstolens händer att kunna göra rätt där det blev så fel. Men gänget på fem justitieråd vågade inte trotsa den juridiska nomenklatura som under så många år rent korrupt skyddat sina vänner inom domarkåren. Så rättsrötans präriebrand tillåts fortsätta, ty allt oftare står juridikens irrvägar i vägen för rättvisan.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.