Privata fängelser – javisst

Visst kan vi pröva på det här med fängelser i privatägd form, eller i varje fall styrda av privata företag. Men bara under vissa klara tydliga förutsättningar. Det kan rimligen inte bli sämre än vad det är idag.

I största allmänhet har vi gott om exempel på misslyckade privatiseringar i Sverige under senare årtionden. Men om det blivit fel och dåligt på grund av att något blivit privatstyrt, eller om det beror på att företagen fått alldeles för fria tyglar, kan nog diskuteras.

Men hur kan jag vara positiv till att något sådant som kriminalvården, eller i varje fall delar av den, skulle få styras av privata företag med vinstintressen? Den verksamheten, om något, ska väl ändå hanteras av staten?

Ja, det kan man ju i största allmänhet tycka. Men att den nuvarande kriminalvården fungerar riktigt dåligt och har så gjort i årtionden, är allmänt känt. Bit för bit blir den snarare sämre än bättre. Och så kan vi väl inte bara låta det fortgå?

Syftet är färre återfall

Det centrala för mig är att ett fängelsestraff om möjligt ska förhindra återfall i brottslighet. Alltså att det ska resultera i färre brottsoffer och en större rättstrygghet på gator och torg. Idag återfaller i runda tal hälften av dem som dömts till ett fängelsestraff. Och ju fler gånger de suttit inne och med allt längre straff – desto större bli risken för återfall. Från Kumla återfaller 80-90 procent. Ja, egentligen ännu fler, för en del utvisas och deras fortsatta brottslighet blir då registrerad i något annat land.

Många börjar missbruka narkotika under fängelsetiden. Kriminalvårdschefer på olika nivåer brukar bli förbannade på mig när jag hävdar att det sannolikt är fler som börjar knarka än som slutar under fängelsevistelsen – men hitintills har de inte kunnat påvisa att jag har fel.

Varje år släpps det ut ett antal fångar som är levande krutdurkar, som kort tid efter muck begår betydligt grövre brott än vad de suttit inne för. Varför? Därför att stora delar av kriminalvården skapar hatiska människor – med nya brottsoffer som följd.

Vad gäller de som inte återfaller i brott finns det anledning att fråga sig om det är tack vare kriminalvården – eller trots deras kontakt med kriminalvården. Kort sagt, så här kan det inte få fortsätta.

Vinsten på rätt sätt

Låt oss tänka oss följande: Några privata företag får ta över ett antal fängelser. De intagna som kommer dit ska göra hela sin fängelsetid inom fängelser som ett och samma företag driver. Det företaget får alltså ta hela ansvaret. Företaget ifråga får ut en viss summa i ersättning per fånge och år. När det gäller det grundläggande som boendet, maten, läkarvård etcetera så ska det finnas klara tydliga avtal som reglerar det på ett vettigt sätt. Summan företagen får ut ska vara snålt tilltagen. Den ska i princip bara ge en minimal vinst, eller ingen alls.

Vinsten ska ligga i nästa led: En bonus för varje intagen som inte återfallit i brott efter ett år. Nästa bonus om personen fortfarande efter tre år inte återfallit i brott och ytterligare en utbetalning om han eller hon efter fem år inte har återfallit.

De där tre bonusutbetalningarna kan vara frikostiga. Det har vi råd med, för den samhälleliga vinsten i att kriminella slutat begå brott är så väldigt stor att vi, i meningen samhället/skattebetalarna, ändå blir de stora vinnarna. Och då har jag ändå inte räknat in det minskade mänskliga lidande som blir följden av att brottsligheten sjunker.

Skulle pröva allt som fungerar

Det här skulle resultera i att varje vettigt professionellt skött privat företag skulle ta till sig allt som bevisligen fungerar när det gäller att komma tillrätta med destruktiva beteenden och brottslighet. De skulle utvärdera, justera och gå vidare. De skulle följa upp sina intagna ordentligt efter muck och framförallt, fängelsepersonal som uppenbart inte ska arbeta med människor skulle varnas och med tiden avskedas för sitt destruktiva beteende – eller omplaceras till att skura toaletterna nattetid.

Enkel logik, ett privat företag där vinsten ligger i så få återfall som möjligt, skulle inte ha råd med att sådan personal hade direktkontakt med de intagna. Det här skulle i sin tur innebära positiva resultat som skulle sätta press på övriga anstalter att försöka åstadkomma liknande resultat. Eller i varje fall att försöka stiga in i 2000-talet.

Och naturligtvis skulle ett privat företag se till att de intagna kunde utbilda sig. Allt ifrån att avsluta grundskolan, till gymnasiestudier, yrkesutbildning och högre studier. Varför? Därför att utbildning ger större möjligheter till vanliga hederliga jobb och därmed minskad brottslighet.

Men när något privatiseras brukar företagen försöka skära ner antalet anställa, kanske någon invänder. Ja, så sant. Men svensk kriminalvård lär ha fler anställa per intagen än något annat land, så det går nog att skära ner lite här och där, inte minst i den centrala och regionala byråkratin – och lägga pengarna på annat. Färre men bättre, brukar vara ett fungerande framgångsrecept. Påståendet att alltför stor del av den nuvarande personalen mest sitter i sina kurar och spelar dataspel, är inte helt grundlöst.

Det här är värt ett försök, för vad finns att förlora – det kan ju inte gärna bli sämre resultat än vad den nuvarande kriminalvården levererar.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.