Vargkäbblandet

Sundevall skriver i sin replik "låt oss sluta käbbla och titta på rena fakta". Om han med det menar att upphöra med sitt flitiga nyttjande av halmgubbar och andra argumentationsfel så är det ett stort framsteg för sakfrågan. 

Artikeln som startade den här debatten på Para§raf om vargarnas vara eller inte vara, finns att läsa här: Självständiga starka tjejer – är det ett problem.

Och fortsatte här: Därför ska vargar dödas.

Hur roande det än kan vara att bemöta Sundevalls otaliga och säkert för hans syfte framgångsrika argumentationstekniker, ska jag avhålla mig från att kliva ner i den grytan.

   Jag nöjer mig med att konstatera att det är en spridd uppfattning även inom Sundevalls skrå att den som först använder nazistargumentet har förlorat debatten. Sundevall är mycket nära ett sådant argument när han hänger upp sig på ett, enligt honom, olyckligt ordval nämligen mediaelit. Han lyckas därefter med konsten att i samma stycke, nesligt misstänkliggöra motdebattören och samtidigt ta avstånd från sitt eget angrepp. Olyckligtvis för Sundevall har jag inga som helst problem med att ta avstånd från de politiska åsikter Sundevall så omotiverat kastar in i debatten.

   Vad är då rena fakta? Som jag förmodade i mitt tidigare inlägg gömde sig en mängd otydlig statistik bakom det spektakulära påståendet ”De flesta fall av dödligt våld med skjutvapen i Sverige, sker med vapnet i händerna på den person som har licens för vapnet ifråga”. Men att som Sundevall svepande åberopa ”undersökningar jag tagit del av”, helt utan vidare hänvisning styrker knappast hans sak. Att påstå att det är lögn vill jag inte. Men är det presenterat som rena fakta? Knappast.

   När Sundevall kastar ut ytterligare en brandfackla och skriver ”I övrigt tvivlar jag på att många av de så kallade jaktolyckorna är ”olyckor”. Jag tror faktiskt att jägare kan skilja på en stor gråbrun älg och en människa med fluorescerande rödgul jaktväst” är syftet så uppenbart att enbart provocera att ett bemötande känns överflödigt.

   Ingen normalt sammansatt människa kan väl ändå tro att svenska jägare extraknäcker som yrkesmördare eller passar på att ta livet av någon antagonist när man ändå har plockat fram älgbössan ur vapenskåpet. Jag tycker Sundevall ska sluta flirta med jaktfientliga krafter på detta sätt. Hoten mot jägarna, en i särklass laglydig befolkningsgrupp, är redan oacceptabelt många. Inte ska väl hot och extremism tillåtas styra vargfrågan?

   När det gäller frågan om årliga syn- och hörselkontroller för jägare kan man inte annat än nicka medhållande tills man funderar över varför inte liknande tester införs för bilförare. Antalet döda i trafiken per år är cirka trehundra. Jaktolyckor med dödlig utgång per år är mindre än en. Oftast är orsaken att någon jägare snubblat och råkat skjuta sig själv. Men visst är en enda olycka en för mycket. Kan man minska antalet ytterligare är det en bra sak. Men är det verkligen omsorg för de drabbade som driver Sundevalls höga ambitioner för just jägare? Jag tror inte det.

   Som jämförelse kan nämnas att minst dubbelt så många förolyckas inom ridsporten varje år. När det gäller fysisk och psykisk ohälsa bland vapenägare känner Sundevall säkert till att sjukvården redan har rapporteringsplikt.

   Att Sundevall tycker jag är otydlig som önskar så få vargar som möjligt kan så vara, men som de flesta som är rimligt insatta i frågan redan vet, är det exakta antalet vargar som behövs för att uppfylla det svenska riksdagsbeslutet en livskraftig vargstam långt ifrån tydligt. Mer eller mindre goda argument för allt från ett fyrtiotal till tusentals har framförts. Problemet är att frågan bottnar mer i personlig värdegrund än vetenskap.

   Även av forskare som av personliga skäl önskar en mycket större stam än idag erkänns nu att genetikproblematiken inte alls är så avgörande som det har framhållits från sina håll. Genetikfrågan har helt enkelt använts som ett vapen i en kamp för många vargar. Liksom vargen själv från många håll används som ett vapen i sin kamp mot jakten som företeelse.

   Det vore ärligt av Sundevall att själv svara på hur han ser på en framtida vargförvaltning. Sorterar han även in riksdag och större delen av befolkningen bland dem som vill att vargstammen dör ut? Även de nöjer sig, av goda skäl, med en kraftigt begränsad men livskraftig skandinavisk population. Att som Sundevall försöka vrida frågan till att handla om utrotning eller inte utrotning är ett av vargextremismens knep. Endast en fundamentalist tänker i svart eller vitt.

   Den massiva oförståelse samt vilseledande information från media och myndigheter som möter dem som ska betala de sociala och ekonomiska kostnaderna för statens rovdjurspolitik, driver nu fram en lika stark som oresonlig nollvision. Markägare, djurhållare, jägare och oroliga småbarnsföräldrar ställer sig frågan om jag inte vill ha vargar hemma hos mig, var ska de då finnas. Att önska andra något man själv helst vill slippa kan ses som osolidariskt och ett utslag av Nimby, not in my back yard. Tyvärr finns det många sådana frågor i samhället.

   Vem vill ha en högspänningsledning eller ett vindkraftverk i sin närmiljö? Samtidigt tror jag det finns en förståelse för nyttan av klimatvänlig elproduktion och behovet av transport av densamma som saknas i vargfrågan. Att enbart kunna hänvisa till valda delar ur ett föråldrat EU-direktiv är inte så övertygande. Mitt påstående om att det är oansvarigt att enbart vara för varg utan att ta ställning till var, varför, eller hur tycker jag står sig väl.

   Med anledning av att vissa utvalda vargföreningar har uppnått en unik möjlighet att överklaga i stort sett alla beslut som berör rovdjursförvaltning kan man ställa sig frågan om lagen ska ändras. Att en liten grupp ska kunna påtvinga andra grupper i samhället, stora ekonomiska och sociala kostnader enbart för att man tycker så, strider mot sunt förnuft och allmän rättsuppfattning. Om lagen och befolkningens rättsuppfattning skiljer sig åt vad bör då ändras? Självklart ska alla intresseföreningar ges lika möjligheter till överklagan av myndighetsbeslut. Kanske en fråga att belysa i Rättsmagasinet Paragraf?

   När Sundevall skriverFör att upprätthålla en vargstam som inte dör ut och som inte blir för hårt inavlad, behövs det fler vargar i Sverige” är han ute på riktigt tunn is. Risken är överhängande att inom en mycket snar framtid kommer påståendet bevisas vara lögn. Jag är personligen helt övertygad om att den nordiska vargstammen redan är livskraftig. I skrivande stund sitter Naturvårdsverket och ska ta beslut om hur man ska hantera de felaktiga beräkningar som genomförts på Stockholms universitet. Beräkningar som av Dag Lindgren, professor i genetik, avslöjats bygga på felaktiga antaganden. Tragiskt nog ligger dessa felaktiga beräkningar till grund för Naturvårdsverkets uppskattning av behovet av invandrare och därmed i förlängningen storleken på en livskraftig vargstam.

   Om det nu till slut fastställs hur många vargar som ryms inom det politiska beslutet gynnsamt bevarande status, nöjer sig då de fåtaliga högljudda vargförespråkarna med en livskraftig och begränsad vargstam? Troligen inte! Deras mål är nämligen ett helt annat. Och det min vän är om något luddigt, otydligt och outtalat. Jakthat brukar vara det.

   Detta blir min slutreplik i denna debatt. Jag har försökt att lyfta frågan till en saklig nivå. Förhoppningsvis har någon eller några läsare uppskattat ett eller annat argument, och fortsätter med att söka egna fakta i frågan, en fråga lika intressant som högaktuell.

Den som är motståndare till jakt är också motståndare till samspelet i naturen.

 

Replik av Dick Sundevall

   Det känns allt mer meningslöst att diskutera vargfrågan med Kullman eftersom han envisas med att tillskriva mig ståndpunkter som jag i tidigare inlägg har klargjort att jag inte har. Det blir därmed mest tjafs av alltihop.

   Var och en som är läskunnig har sett att jag inte alls angriper jägare eller jagandet i allmänhet. Ändå använder Kullman en stor del av sin text att argumentera med utgångspunkten att jag skulle vara fientlig mot jägare i största allmänheten. Upplysningsvis Kullman, så skulle jag i så fall få en stor del av mina närmaste släktingar emot mig.

   Vad olika undersökningar hit och dit kommer fram till är inte heller så intressant. Dryga 30 år som journalist har lärt mig att om man får fram en professor som har en ståndpunkt, så går det alltid att få fram en annan professor som har direkt motsatt uppfattning.

   I mitt fall så har jag kommit till samma uppfattning som EU och förvaltningsrätten i Sverige, så jag känner mig inte speciellt isolerad vad gäller mina ståndpunkter.

   Kullman jämför bilolyckor, hästsport och liknande med jakt. Men Kullman, när det gäller bilar och hästsport så handlar det inte om att hantera ett redskap i form av skjutvapen – som är framställt för att döda.

Kullman skriver:

Markägare, djurhållare, jägare och oroliga småbarnsföräldrar ställer sig frågan om jag inte vill ha vargar hemma hos mig, var ska de då finnas.

   Ja, människor är oroliga och rädda för en massa olika saker. Inbrottstjuvar, sexbrottslingar, bilar som körs för fort, perverterade människor som ger sig på djur och skär i dem, getingar, lösspringande ilskna hundar och väldigt mycket annat – och vargar.

   Så jag återkommer till frågan: Vilka ska dödas? De som skadar människor, eller de som inte har gjort det på över hundra år? Personligen tycker jag inte någon av ovanstående ska dödas. Men om jag tvingas att välja, så skulle jag naturligtvis inte börja med dem som inte skadat någon människa – alltså vargarna.

   Slutligen, jag läste nyligen en artikel om en varg som man påstod hade släpat in en schäfertik i skogen och ”våldtagit” henne när hon löpte. Tiken hade därefter ”haft ont i stjärten” enligt ägaren. Ägaren var övertygade om att det måste ha varit en varg. Och att den var väldigt mycket större än den fullvuxna fyraåriga schäfertiken. Denna helt absurda historia återgavs alltså i medierna. Hur dumt det hela än var, så säger det nog en del om hur vissa människor ser på vargar.

   I det här fallet tikens husse, reportern som skrev artikeln och redaktören som tog in den i tidningen. De tycks se vargar som några stora monster som släpar in oskyldiga familjehundar i skogen och våldtar dem. Och dessa stora monster till vargar som våldtar, har uppenbarligen gigantiska penisar som resulterar i att en så pass stor hund som en fullxäxt fyraårig schäfer får ”ont i stjärten”.

   Undrar vad vi får läsa om nästa gång? Kanske vargjägare som slåss mot väderkvarnar?

 

Härmed avslutar vi vargdebatten men läsarna har naturligtvis möjlighet att kommentera den nedan.


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.