Nationalismen är inte problemet

Under tidigt 90-tal sköt Lasermannen på invandrare. Min mor manade oss till försiktighet och jag fick därför inte vara ute när det blev mörkt. Men det hände att jag cyklade från en kompis när mörkret fallit, och än idag minns jag skräcken av att cykla hem i mörker. Den stämning som råder idag kan till vissa delar liknas med det som var under början av 90-talet.

Jag skriver denna artikel med anledning av Dick Sundevalls krönika publicerad på Magasinet Paragraf den 14 mars 2014, med rubriken: Nationalism utan bruna ränder.

   I en av kommentarerna till krönikan uttrycks det att krönikan är dålig. Jag är av motsatt uppfattning. Krönikan innehåller delar som är viktiga att diskutera för att hitta gemensamma värden, att hitta gemensamma värden är en av vår tids tuffaste utmaning. För faktum är att Folkhemmet inte är densamma som när Per Albin Hansson definierade den på slutet av 1920-talet. En stor förändring är att Sverige inte längre är så homogent som det en gång var. Under omgångar har flera tusen människor flytt sina hemländer för att söka skydd i Sverige och skapa sig en trygg framtid. Det har gjort att vi lever i ett samhälle som präglas av mångkultur. Men där Per Albins ord om att ”det goda hemmet känner inga styvbarn”, som syftade på samhället i stort, fortfarande är eftersträvansvärda.

   Denna mångkultur har skrämt upp väldigt många. Under 2011 kunde vi läsa i tidningarna att Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy, Tysklands förbundskansler Angela Merkel samt Englands premiärminister David Cameron hävda i olika sammanhang att mångkulturalismen varit ett misslyckat projekt. Misslyckandet låg i att man inte lyckats få invandrarna att anpassa sig till respektive lands normer. Frågan är då vad som innebär med anpassa sig till normer? Det är just detta som är den tuffa utmaningen – att skapa gemensamma värden.      

   Glädjande nog har inga höga samhällsföreträdare i Sverige förkastat det mångkulturella projektet. Däremot känns det som att tidigare små extrema grupper börjar växa både i antal sympatisörer, samt antal politiska aktiviteter där målet är att motverka det mångkulturella. Denna känsla grundas på ett antal händelser som inträffat under den senaste tiden: Det som hände i Kärrtorp när folk blev attackerade av nazister när de demonstrerade mot rasism. Ett annat exempel är en grupp nazisters attack mot en feministisk manifestation i Malmö på den internationella kvinnodagen.

   När jag läser och hör om dessa attacker blir jag påmind om tråkiga erfarenheter i min barndom, erfarenheter som jag gärna hade varit utan. Under tidigt 90-tal så fick jag ofta höra av media, vänner och familj att det finns en person som skjuter på invandrare från buskar med lasersikte. Min mor upprepade detta ofta och manade oss till försiktighet, jag fick därför inte vara ute när det blev mörkt. Men det hände att man cyklade från en kompis när mörkret fallit, och än idag minns jag skräcken av att cykla hem i mörker. I varje buske som man cyklade förbi i den högsta farten så såg man en farlig person med lasersikte krypa där i buskarna.

   Den stämning som råder idag kan till vissa delar liknas med det som var under början av 90-talet. Då var det Ny demokrati, Lasermannen och skinnskallar med nazistisk ideologi. I dag har vi Sverigedemokrater och olika nazistgrupperingar.

   Det sociala rummet som vi verkar i oavsett om det är i den privata sfären som hemmet eller den offentliga sfären så finns det en ram som omsluter samhället och därmed påverkar det som finns innanför ramen. Denna ram består av skrivna och oskrivna normer. Ett exempel på skrivna normer är lagar och dessa är synliga för ögat. Annat som finns som vi inte ser med ögat men som vi känner är bland annat nationalism.

   Vänstern i Sverige har alltid hävdat att det är ovärdigt att prata om nationalism, att den inte existerar och inte ska existera. Enligt min mening har man missuppfattat viktiga saker. Nationalism kan vara något positivt. Det är positivt att vara stolt över sitt land i vid mening. Men man behöver inte bli så pass stolt att man börjar jämföra sig med andra i syfte att framhäva att man är bättre än andra. Av den anledningen reagerar jag på när Dick jämför ett svenskt barn med ett tyskt. Vi kan lyfta upp allemansrätten som något positivt för oss här i Sverige utan att sänka tyskarnas sätt att se på nyttjandet av naturen.

   Med utgångspunkt att ”nationaliteten” är det mest universellt legitima värdet i vår tids politiska liv, måste demokratin lyftas upp. Demokratin i vårt land är konsoliderad, vi kan inte tänka oss något alternativ till demokratin. Demokrati är inte bara att gå till val var fjärde år och stoppa in en valsedel i en box. Demokratin är något mer. Den skapar ansvarsfull dialog, tolerans och tillit. Därmed har vi de bästa förutsättningarna för att samtala med varandra på ett ansvarsfullt sätt – för att skapa gemensamma värden eller normer.

   Alldeles för länge har den politiska eliten lagt på locket i frågor om nationalism och då särskilt vänstern. Det har gjort att fördomar har frodats vid folks köksbord utan att de har fått vädrats. Under början av min värnplikt frågade mitt högsta ansvariga befäl om hur min familj såg på att jag gjorde militärtjänst. Jag frågade varför jag får just den frågan? Han svarade att som invandrare kanske familjen inte var stöttande. Jag svarade att mina föräldrar nästan varit påtvingande för att jag skulle göra lumpen, därför att de anser att man måste göra något för sitt land. Befälet blev förvånat av svaret.

   Nyligen sökte jag jobb hos Migrationsverkets förvaltningsprocessenhet. Under arbetsintervjun frågade enhetschefen om jag skulle tycka att det skulle bli jobbigt att handlägga en asylsökandes ärende om denne var kurd som jag. En fråga som jag inte kunde föreställa mig att få, därför att jag som jurist kan inte tänka mig att göra något annat än tillämpa gällande rätt. Jag förklarade att jag har tagit lån för flera hundratusen att tillägna mig juridisk kunskap om gällande rätt och att jag är väldigt stolt över min juristexamen. Att jag skulle försätta mig i en jävssituation på något sätt existerar inte i min värld för då skulle jag förstöra väldigt mycket av det jag verkligen kämpat mig till. Jag vet inte om det gick hem hos enhetschefen, denne anställde bland annat en statsvetare istället för att arbeta med renodlade juridiska uppgifter.

   Jag inser att dessa frågor måste ställas även om de är jobbiga för mig och andra med invandrarbakgrund. Istället för att bli känslomässig får man sakligt besvara frågorna.

    Alldeles för länge har man lagt på locket gällande frågor kring nationalism, som verkligen berör folk. Man har lagt locket på tillräckligt länge att många etniska svenskar har fått för sig att man ska vara försiktig med att uttrycka nationella känslor. För är man inte försiktig så kan man bli stämplad som rasist. Vi med invandrarbakgrund ser inte folk som är stolta över sitt land som rasister. Rasister är folk som anser sig vara överlägsna andra kulturellt, biologiskt och annat.

   Även vi med invandrarbakgrund ingår i gemenskapen här i Sverige. Vi är många som uppskattar Astrid Lindgren, eller den engagerade läraren på mellanstadiet som läste Mark Twains bok Huckleberry Finn under fredagstimmen, eller alla de underbara svenskar knutna till svenska kyrkan som hjälpt mig och många andra att hållas gömda för att till slut få uppehållstillstånd. Vi måste få inkluderas i denna gemenskap fullt ut och då måste vi samtala öppet.

   För övrigt anser jag att man bör återinföra allmän värnplikt. Det är det bästa integrationsprojekt jag har deltagit i under min ungdom. Jag fick inte bara träffa andra generationens invandrare utan också för första gången svenskar med varierande social bakgrund. De kunde vara arbetarklass eller överklass med avancerade efternamn. Oavsett så hade vi alla samma uniform och trots olikheterna vara vi jämställda och tillsammans löste vi uppgifter som vi tilldelades av befälen.

 

Robin Klamdal som skrivit artikeln är jurist och fil. kand. i statsvetenskap.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.