”Jag är hjärtligt less på alla förståsigpåare”

En av kommentarerna på min krönika, Svensk polis har dödat ännu en medborgare, hade en speciell bakgrund. Den kom från en erfaren polisman som bland annat är vapeninstruktör och arbetar med självskydd inom polisen. Så vi kontaktade honom och frågade om han inte kunde skriva en debattartikel istället. Det gjorde han.
Dick Sundevall
Chefredaktör

Jag jobbar som polis sedan ett drygt decennium och jobbade decenniet innan det i miljöer där hot och våld också var en del av vardagen.

   I september 2013 skrev jag en kommentar till en av Calle Paulssons krönikor, ”Unga människors värsta fiende”. Det mottogs positivt och Dick Sundevall skrev då bl.a ” Teorier i all ära men det finns en kunskap som det inte går att läsa sig till.” Här kommer lite mer av den varan, vi får se hur det tas emot denna gång:

   Jag är hjärtligt less på förståsigpåare inom media och blogosfären som vet hur polisen ska hantera aggressiva personer med kniv. Förutom att vara närpolis med ungdomsfokus, så är jag också sedan lång tid tillbaka vapeninstruktör och instruktör i det som numera benämns KKS, som står för konflikthantering, kommunikation och självskydd.

   Det är alltså min och mina instruktörskollegors uppgift att förbereda våra övriga kollegor på att hantera de hotfulla och våldsamma situationer som uppstår i vår yrkesutövning.

   Jag vill börja med att bemöta de kommentarer som brukar ha ungefär den här innebörden ”han hade ju bara en kniv, hur svårt kan det vara?” Sanningen är att det är in i helvete svårt. Vår uppmaning till kollegorna och till alla andra som undrar, är att ALDRIG gå i närkamp med en motiverad knivbeväpnad person om det inte är den absolut sista utvägen och för polisen innebär det att istället använda skjutvapnet som sista utväg.

   Ordet motiverad är viktigt och med det menar jag en utåtagerande hotfull person som uppfattas som att han (det är oftast en han) kommer att göra allvar av sina hot om att ”cutta”, ”sticka” eller ”hugga” de poliser som finns i omgivningen. En motiverad knivbeväpnad person utgör en direkt livsfara för alla som kommer inom ett avstånd om ca sju meter från denne.

   – Vadå sju meter, ska han kasta kniven eller? kan man få höra.

   Nej, men tiden det tar att rusa sju meter motsvarar ungefär den tid det under gynnsamma förhållanden tar för en normal skytt att dra och avfyra sitt vapen, mer om det senare.

   För den som eventuellt lever i villfarelsen att man på ett säkert sätt kan oskadliggöra och avväpna en knivbeväpnad person med kroppskrafter, så vill jag säga att DET GÅR INTE, utan en rejäl portion tur, och just den variabeln försöker jag i största möjliga mån att utesluta när jag jobbar, då den har visat sig vara något nyckfull till sin natur.

   Realistiska övningar, vittnesmål från verkligheten och övervakningsfilm från verkliga händelser visar detta mycket tydligt. Kampsporternas eleganta blockeringar och snygga avväpningar har mycket lite med den faktiska verkligheten att göra. Antalet svarta bälten i garderoben är här alldeles ointressant. Jag har varit verksam inom olika grenar av kampsporter i drygt 30 år, så jag hävdar bestämt att jag har fog för det jag säger. Sedan finns det naturligtvis en glidande skala där vissa kampsporter ligger närmare verkligheten än andra.

   Är det någon som tvivlar på detta så är man välkommen att delta i realistiska övningar inom området. Det kommer ofelbart att leda till mycket obehagliga aha-upplevelser.

   Vi lär inte våra kollegor att man skall skjuta alla personer som visar en kniv, om någon nu trodde det. Om personen befinner sig på ett någorlunda säkert avstånd, sju meter eller längre, det kan vara kortare om det finns hinder som försvårar och därmed fördröjer eventuella attacker mot polisen, så är gången vanligen att kommunikation först används.

   Beroende på situation kan det bli tal om samtal, men det kan också bli i form av ett mycket bryskt beordrande om att släppa kniven. Nästa steg är lämpligen pepparspray, om det bedöms lämpligt. Jag ställer mig däremot som regel mycket negativ till batong mot kniv, då du måste in på ett sådant avstånd att du riskerar att skadas om kniven kommer till användning. Att den längre räckvidden med batong jämfört med kniv skulle vara en tillräcklig säkerhet ger jag inte mycket för.

   Den som bär en normal polisbatong får en räckviddsfördel på ca 35 cm jämfört med en ordinär kniv. Tiden det tar för en person att hämta in dessa 35 cm handlar om hundradelar och när det är gjort är din batong faktiskt mest till besvär för dig och inte för knivmannen. Att slå en knivbeväpnad person över armen eller handen som också föreslås lite här och var, kräver antingen en övermänsklig skicklighet eller en god portion tur (igen dyker den variabeln upp).

   För att lyckas med detta måste knivmannen i princip stå stilla med utsträckt arm och låta sig bli slagen, och sådana situationer uppstår faktiskt någon gång ibland. Min bedömning är att dessa personer egentligen inte haft för avsikt att faktiskt försöka hugga ihjäl polisen.

   Det mer naturliga är en kaosartad situation där knivmannen rör på både kroppen och knivhanden, vilket avsevärt försvårar möjligheten till att träffa med det perfekta batongslaget. Med batong får du dessutom sannolikt bara en chans, och sannolikheten att få effekten att en motiverad gärningsman direkt avbryter sitt angrepp är väldigt små.  Efter ditt första slag har du dessutom ställt dig själv på ett huggvänligt avstånd, grattis.

   Att trycka in en vass kniv i en kropp kräver dessutom inte speciellt stor kraft, vilket innebär att man kan öka hastigheten i angreppet. För att tala klarspråk, knivmannen kan utdela många hugg eller stick på väldigt kort tid. Att hugga någon 4-5 gånger tar inte mer än någon sekund.

   Efter pepparspray skjuts vanligen varningsskott, om det bedöms som lämpligt och hinns med. En vanlig missuppfattning är att svensk polis först måste skjuta varningsskott innan verkanseld avges, detta är alltså inte sant. Funkar ingen av dessa åtgärder så återstår verkanseld.

   Den som ger sig in i närkamp med en knivbeväpnad motiverad person måste vara förberedd på att man kommer att bli huggen/skuren, att tro något annat är väldigt naivt. Polisens skyddsutrustning brukar här lyftas fram som ett argument för att man borde kunna lösa detta lite snabbt och enkelt. Skyddsvästen täcker torso och rygg och har ett begränsat knivskydd, övriga kroppen är oskyddad och ett hugg i hals eller ljumske resulterar sannolikt i mycket allvarliga skador. Ett hugg som går in under skyddsvästen kanske man överlever, men att bajsa genom en plastpåse på magen resten av livet för att hugget trasade sönder tarmpaketet låter inte som någon höjdare.

   Plastskölden, om den togs med från radiobilen, går dessutom att hugga igenom. Det är inte heller speciellt svårt att hugga runt skölden och träffa sköldhållarens nacke eller överdelen av ryggen.

   En utåtagerande, hotfull och aggressiv person med kniv som går mot polisen kommer därför sannolikt att skjutas, då alternativet att närma sig denne innebär en absolut livsfara för polisen. Kan man backa ut ur lägenheten, smälla igen ytterdörren och invänta förhandlare och piketen (om man jobbar i någon av de tre storstäderna), så är det ju lysande, vilket skedde i mitt distrikt så sent som för ett par veckor sedan. Efter ett par timmar, då gärningsmannen satt ensam i sin lägenhet, så gav han upp och kunde köras till rättspsyk, obeväpnad.

   Just psykisk sjukdom brukar också lyftas fram som ett skäl för polisen att vara extra varliga och omhändertagande, och ja det stämmer, under förutsättning att det finns möjlighet till det. Det är ingen som helst skillnad på en frisk eller psykiskt sjuk person som gör allvarligt menade angrepp med kniv, hur skulle det kunna vara det? Han vet inte vad han gör, så knivhuggen menar han egentligen inte, därför kommer de inte att skada mig – eller? Däremot kommer händelseförloppet som leder fram till ett ingripande sannolikt att se annorlunda ut om man har vetskap om att personen lider av en psykisk sjukdom, vilket vi dock inte alltid gör.

   Det har också lyfts fram att polisen borde kunna lära sig ett och annat av just psykakuterna och de vanliga akutmottagningarna, då dess personal hanterar våldsamma patienter utan att skjuta ihjäl dem, oftast på ett förtjänstfullt sätt. Det är förvisso riktigt.

   Jag har själv under några års tid jobbat på en av storstockholms akutmottagningar och det dök aldrig upp någon knivbeväpnad galning som attackerade mig eller annan personal under denna tid. Det kan naturligtvis inträffa, precis som det kan inträffa för alla de ordningsvakter som jobbar i alla möjliga olika publika miljöer. Samma rekommendation ger jag även dem, gå inte i närkamp såvida det inte handlar om liv eller död.

   På psykakuterna kan det ibland gå vilt till, men de flesta patienterna där har först konfronterats av polisen eller ordningsvakter, omhändertagits, visiterats och därmed blivit av med eventuella tillhyggen innan de överlämnas till sjukvården, precis som i exemplet tidigare. Kommer den sjuke självmant till psykakuten, så är denne rimligen vårdmotiverad och går då sannolikt med på att bli visiterad innan inskrivning på avdelningen.

   Det innebär alltså att när någon får ”spelet” och går lös på inredningen så har de inte några knivar att tillgå. Situationen kan bli nog så jobbig ändå, men personalen som skall hantera detta befinner sig antagligen inte i någon akut livsfara. Skulle en motiverad person med kniv gå lös mot personal på en psykavdelning, är sannolikheten stor att vi skulle få läsa om allvarligt skadade och eventuellt dödade i samband med detta.

   – Skjut honom i benen då.

   Ja, om jag hinner och avståndet är tillräckligt långt. Med det menar jag att skott i benen inte alls är någon garanti för att knivmannen avbryter sitt angrepp. En niomillimeterskula är lite raljant uttryckt inget annat än ett krutdrivet hålslag som stansar ut hål med diametern nio millimeter i det den träffar.

   En kollega i distriktet tvingades skjuta en knivman för ett par år sedan. Första skottet efter varningsskott sköts mot benet och hade ingen som helst effekt. Mannen sköts igen, denna gång i höften och frakturen på höftbenet som blev resultatet omöjliggjorde fortsatt angrepp ur ett rent mekaniskt perspektiv, vilket var riktigt tursamt (där har vi turen igen) eftersom avståndet då var så kort att mannen sannolikt hade huggit kollegan om effekten inte hade kommit och avbrutit angreppet.

   Här kan också betonas att händelsen skedde utomhus och att kollegorna backade över 60 meter innan situationen blev så allvarlig att man sköt verkanseld. Det första skottet visade sig senare ha träffat precis där det var meningen.

   Vid skjutningen i Uppsala hade man, såvitt jag förstått från rapporteringen i media, använt pepparspray, varningsskott och skott i benen samt säkerligen en hel del kommenderande utan att knivmannen avbröt sin framfart. När han fortsätter att avancera mot poliserna så hamnar vi förr eller senare i det kritiska läget att avståndet nu är så kort att polisen måste få stopp på angreppet NU, inte om två, tre eller fem sekunder, då har han hunnit hugga både mig och kollegan upprepade gånger.

   Det innebär skott högt, mitt i målet, där avsikten är att träffa centrala nervsystemet eller hjärnan, då det är det enda som någorlunda garanterar ett omedelbart stopp på kroppens aktiviteter. Det är brutalt och leder ofelbart till livshotande skador, men vad är alternativet?

   Här måste man också förstå att polisen som befinner sig i denna situation sannolikt uppfattar situationen som att knivmannen menar allvar med sina hot, dvs om han får chansen kommer han försöka döda mig. I det läget kommer jag också sannolikt att vara oerhört stressad och rädd, ja du läste rätt, rädd. Den som inte blir rädd i en sådan situation är det något fel på.

   Du utsätts för ett angrepp av en person som du uppfattar som fullt kapabel att avsluta ditt liv om han får chansen, det är svårt att försöka förklara för någon som inte upplevt något liknande hur det känns och vilken akut stress det utsätter kroppen för och det är då, i det läget, som ett väl avvägt beslut måste fattas som bokstavligt talat kan få livsavgörande konsekvenser för de inblandade parterna.

   Att inte skjuta i det läget betyder att jag i princip lägger mitt liv i knivmannens händer och han har just deklarerat för hela omgivningen att han ska ”döda er, era jävla grisar”. (Det citatet har inget med händelsen i Uppsala att göra, jag har ingen aning om vad som sades på platsen, däremot är det ett vanligt förekommande språkbruk i liknande situationer).

   Hur skulle du själv göra, med vetskap om det jag än så länge redogjort för? ”Skjut kniven ur handen” hör jag ibland, och det bemödar jag mig inte med att besvara här, med mer än att det finns mycket vi kan skylla på Hollywood.

   Andra hävdar att ”ett flertal stora starka konstaplar kan bunta ihop honom utan problem.” Storlek och styrka är inget skydd mot knivhugg. Fler poliser innebär bara fler måltavlor för knivmannen, som kanske kan övermannas av ett flertal poliser, man risken för att en eller flera av dessa blivit huggna i den processen är överhängande.

   Återigen andra hävdar att ”en ordentlig käftsmäll så somnar han, enkelt”. Nej, knappast. Möjligen om du råkar vara en skicklig boxare i de tyngre viktklasserna, men inte ens då finns det garantier för att du kommer att träffa och att din träff får den omedelbara effekt som behövs och då är vi tillbaka på att du ändå får kniven i kroppen. Jag har flera kollegor som är meriterade och duktiga boxare och ingen av dessa skulle ens fundera på att använda nävarna istället för pistolen i dessa lägen.

   Den genomsnittlige polisen har dessutom fysik och kroppskrafter ungefär som den genomsnittlige personen ur allmänheten och är definitivt inte tränad för att med den egna kroppen leverera det våld som krävs för att omedelbart stoppa ett angrepp från en person som slåss med kniv, batongen inräknad i detta.

   Jag, likt polisförbundet, skulle gärna se att man började testa så kallade elpistoler, dvs Tasers. Dessa kommer dock inte att vara speciellt användbara i de hastigt uppkomna situationer på korta avstånd som försätter polisen i en direkt livsfara utan förvarning. Vid de mer utdragna förloppen tror jag däremot att de kan vara till stor nytta. Jag är däremot inte närmare insatt i de överväganden som gjorts av Rikspolisstyrelsen angående Tasers, det här är endast mina egna funderingar, baserat på mina erfarenheter från polislivet i yttre tjänst.

   Jag blev inte polis för att få möjligheten att slå eller skjuta andra människor, men jag har ett jobb som kräver av mig att jag förbereder mig mentalt på att jag när som helst kan hamna i ett läge där jag på en mycket kort tidsrymd, under stor stress, måste kunna fatta beslut om att skjuta en annan människa för att skydda mitt eget, eller ditt liv – med vetskapen om att den jag skjuter mycket väl kan dö som en följd av detta. Man kan faktiskt dö av skott i benen också, en träff som sliter av lårartären utgör alltid en kritisk skada.

   Här brukar resonemanget om polisens ”dum-dumkulor” som är förbjudna i krig dyka upp. I Haag-konventionen förbjöds också kastandet av bomber från luftballonger, världen har förändrats något sedan 1800-talet. I andra konventioner förbjuds användandet av kemiska vapen. Det sistnämnda gör att vi i så fall inte heller kan använda pepparspray eller tårgas.

   Av vissa inlägg i debatten skulle man kunna tro att vår ammunition plattas ut till storleken av en svensk pannkaka som sliter sönder och krossar allt i sin väg. Det är naturligtvis inte sant. Kulan som har en diameter på nio millimeter expanderar till en diameter på ca tolv mm vid träff i en kropp. Syftet med detta är att minska risken för att kulan skall fortsätta rakt igenom den person man skjuter mot, dvs minska risken för skador på tredje man.

   Man vill också att kulan skall överföra så mycket som möjligt av rörelseenergin i den person man skjuter mot, då man vill få stopp på angreppet så fort som möjligt med så få skott som möjligt. Att kulan expanderar innebär naturligtvis en något ökad vävnadsskada jämfört med en kula som inte expanderar.

   RPS har dock ställt olika faktorer mot varandra och kommit fram till att det är denna ammunition vi ska använda och jag håller med om det. Svensk polis är också långt ifrån ensamma i världen om att använda denna typ av ammunition.

   Varje polisingripande som får en dödlig utgång är alltid en tragedi, men att helt eliminera risken för skador eller död går inte i dessa lägen, den som tror det lever inte i samma verklighet som jag gör. Den personen sitter förmodligen i ett trivsamt rum på en redaktion eller bakom ett tangentbord och har oftast mycket ringa erfarenhet av att ingripa mot våldsamma människor.

   Svensk polis söker inte aktivt lägen där vi kan skjuta folk och ”komma undan med det”, även om man lätt kan tro det när man läser alla insiktsfulla kommentarer på diverse hemsidor. Jag har ännu inte behövt skjuta någon i mitt jobb och sannolikheten för att det ska hända under mitt yrkesliv är liten och jag hoppas innerligt att jag slipper, men om bajset träffar fläkten så hoppas och tror jag att jag är tillräckligt förberedd på detta för att ha bra chanser att komma hem någorlunda helskinnad till min familj.

   Skulle jag behöva ta till det alternativet, så kommer jag eventuellt att få leva med vetskapen om att jag tagit en annan människas liv, vilket sannolikt inte är någon enkel sak. Polisiära ingripanden som innebär våldsanvändning skall tåla att granskas och ibland blir det fel, men långt ifrån så ofta som många ger uttryck för i den moderna digitala världen.

   Man kan lätt få intrycket att poliser förutsätts vara iskalla, ofelbara, väldigt starka och mycket vältränade individer som kan lösa alla problem de ställs inför. Det är ju smickrande, men inte direkt sanningsenligt. Poliser är ordinära människor som tänker, känner och blöder precis som alla andra. Vi samlar dock på oss en hel del erfarenheter över tid som gör oss bättre och bättre på att hantera de krav som jobbet och samhället ställer på oss.

   Så, efter den lektionen i kunskap från verkligheten:

   Hur tycker du nu att vi ska lösa de liknande situationer som kommer att uppstå i framtiden?

   Och hur mycket av min personliga säkerhet tycker du att jag ska riskera i mitt arbete och för vad?

Magnus

Författaren av artikeln har önskat att bara framträda med sitt förnamn. Men redaktionen vet vem han är.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.