När minderåriga dödar i hederns namn

Etthundrasju knivhugg resulterade i tingsrättens åtta år långa fängelsedom mot 17-åringen från Landskrona, för mordet på hans 19-åriga syster. I hovrätten kom domen att omvandlas till fyra års sluten ungdomsvård, något som lämnat många arga, förvånade och ifrågasättande av den dömande maktens rättsskipningsförmåga. Men är det verkligen så märkligt?

Den 23 april 2012 berövades Maria Barin Aydin livet genom att hennes två år yngre bror, Reber Marino Baro, högg henne till döds med hjälp av två knivar och en sax. När polisen kom till brottsplatsen fann de, bortsett från Marias kraftigt nedblodade kropp, att den ena knivens blad var kraftigt böjt och att bladet på den andra kniven brutits av i tre delar.

   Beskrivningen av mordvapnen illustrerar här mycket mer än bara karaktären och egenskaperna hos de hjälpmedel som använts vid brottet. Den visar på en för de flesta av oss oförklarlig ilska som låtit sig manifesteras så till den grad att hjälpmedlen blivit fullkomligt obrukliga efter de 107 våldsamt utdelade huggen. Frågan man ställer sig som skribent, som läsare och som medmänniska är vad som kan tänkas motivera ett sådant hänsynslöst handlande?

   I tingsrättens dom framgår att Maria levde i en hederskultur, en kultur vari termen ”heder” avser sociala normer som är starkt kopplade mellan individ, familj, släkt, klan och de beslut som fattas av överhuvudena däri. Det är inte ovanligt att det inom denna kultur, då avseende främst unga män och kvinnor, förekommer frihetskränkningar och grova intrång i den för oss utomstående självklara självbestämmanderätten. Dessa inskränkningar har ofta sin utgångspunkt i ett normsystem, skapat och upprätthållet av de ovannämnda grupperna, där det råder en stark kollektiv uppfattning om rätt och orätt. Hedern, detta egentligen relativa begrepp, är det som står som normsystemets främsta skyddsintresse.

   I såväl tingsrättsdomen som hovrättsdomen ges redovisning för den alltmer ansträngda relationen mellan syskonen, detta främst beroende på broderns hotfulla beteende till följd av det i hans uppfattning orena leverne som systern Maria förde. Marias sätt att leva, vilket inte varit annorlunda från den genomsnittlige 19-åringens, och önskan att själv bestämma över sitt liv innebar en omedelbar distansering från hederskulturen vilket drog skam över familjen. Domstolarna fann det otvivelaktigt att motivet för mordet varit att återupprätta familjens heder.

   Frågan som hänger kvar är då hur en fängelsedom på åtta år kan omvandlas till fyra års sluten ungdomsvård. Denna omvandling ter sig för många som mer än främmande, som mer än orättvis och närmast rättsvidrig. Men är den verkligen det?

   När domstolen ska döma unga uppkommer ofta situationer som för media, allmänheten och anhöriga till offret blir svåra att förklara. Svart på vitt har vi här en person som på något av de mest brutala och närgångna sätt berövat sin syster livet. Att här skilja på vuxen och minderårig, särskilt i fall där den minderårige är så pass nära myndig ålder, är något som ofta väcker starka reaktioner. Trots dessa reaktioner och ibland häftiga protester är det nödvändigt med en skiljelinje mellan liten och stor.

   Beaktat att minderåriga inte kan begäras ha full förståelse för andra individers intressen och för grundläggande värden för samhällsordningen, såväl som att de är mer känsliga för bestraffning och att bestraffningen kan motverka deras möjligheter till mognad, kan det konstateras att det finns goda skäl att lindra minderårigas straff. Att döma en 17-åring till åtta års fängelse skulle bortsett från att äventyra dennes mognadsprocess antagligen skapa ytterligare en socialt utslagen människa.

   Vid dömande av minderåriga uppställs i lagen en stark presumtion mot fängelse såväl som en rätt till den så kallade ”ungdomsrabatten”. Presumtionen bryts, beroende på åldersgrupp, av antingen synnerliga eller särskilda skäl. I det här fallet där straffvärdet, representativt för gärningens förkastlighet, var så högt som livstid för en vuxen fick presumtionen och möjligheten till sluten ungdomsvård ge vika. Till stöd för detta ovanligt höga straffvärde anfördes att gärningen utförts med synnerligen stor hänsynslöshet, att angreppet avsåg person i skyddslös ställning och att offret känt stor smärta och dödsångest innan döden.

   De försvårande omständigheterna som anfördes i såväl tingsrätt som hovrätt är inte helt ovanliga att se bland domskälen, när det rör sig om grövre personbrott. Det som stack ut var att det hedersrelaterade motivet för brottet ansågs vara en försvårande omständighet, ståendes på helt egna ben – det vill säga, utan lagstöd. Domstolarna synes alltså i kampen mot hedersvåldet, genom praxis, ha utvecklat ytterligare en försvårande omständighet som står utanför lagtextens ramar.

   Att hedersmord är representativt för något så fruktansvärt och främmande för Sverige och de demokratiska grundvalar som upprätthålls i landet, är något som tycks ha föranlett ett tyst krig mot hederskulturen. Men när är det dags att ta ytterligare ett steg? När får vi se ett ordentligt krafttag från lagstiftaren? Det är först genom lagstiftning som samhället kommer att erkänna existensen av hedersbrott och det är genom lagstiftning som vi på sikt kommer att kunna ändra värderingar, attityder och uppfattningar.

   Frågan om ungdomsrabatten var det som visade sig vara avgörande för påföljdsvalet. Men hur kunde det göra så stor skillnad? För en 17-åring ska i regel en tredjedel av strafftiden dömas ut. Ett åtta år långt fängelsestraff motsvarar således 24 år för en vuxen, med andra ord livstid. I tidigare domar har utgångspunkten för rabatten i situationer som dessa varit 18 år eftersom det motsvarar den kortaste tiden som ett livstidsstraff kan omvandlas till. Då tingsrätten dömde ut åtta år innebar det att de satt ett livstidsstraff som utgångspunkt för rabatten, vilket inte är förenligt med varken praxis eller lag. Att döma en minderårig till livstid är överhuvudtaget inte straffrättsligt möjligt. Tingsrätten gjorde helt enkelt fel i deras bedömning, då en tredjedel av strafftiden ska motsvara sex och inte åtta år.

Som de många vet följer det villkorlig frigivning på visstidsstraff vilket innebär att endast två tredjedelar av straffet avser faktisk fängelsetid. Detta innebar att fängelsetiden för brodern motsvarade den tid han skulle kunna sitta av inom sluten ungdomsvård. Då fängelsestraff för minderåriga är långt ifrån önskvärt blev den naturliga utgången just sluten ungdomsvård på maxtid.

   Sett till det juridisk-tekniska resonemanget bakom påföljdsvalet är hovrättens omvandling alltså inte särskilt märkvärdig. Problematiken ligger i det att juridiken ofta uppfattas som onyanserad, alltför pragmatisk och i fall som dessa – otillräcklig. En för de anhöriga tillfredställande dom är däremot inte alltid det som är absolut rättvisa. Inte sällan skulle ett bejakande av de anhörigas önskan resultera i något som är mer likt vedergällning än rättvisa. Rättvisebegreppet är självfallet mycket relativt, om inte subjektivt. Det är just rättvisebegreppets relativism som gör det så svårt för domstolarna att på ett balanserat sätt väga olika skyddsintressen mot varandra för att sedan försöka komma fram till en objektiv rättvisa.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.