Artikeln som Kriminalvården ville stoppa

Advokat Peter Althin och Para§rafs chefredaktör Dick Sundevall, blev ombedda att skriva en debattartikel för Kriminalvårdens tidning Omkrim. Vilket de gjorde. De skrev om att Kriminalvårdens arbete måste vara inriktat på att vara brottsförebyggande. Men den stoppades. Här publiceras den i sin helhet.

Artikeln som skrevs för Kriminalvårdens tidning Omkrim:

Är Kriminalvårdens arbete brottsförebyggande?

De flesta tycks vara överens om att brottsförebyggande arbete är viktigt för att minska brottsligheten. I varje fall säger man det. Men tittar vi på olika lagändringar de senaste åren tycks hårdare straff vara det allenarådande. Detta samtidigt som kriminologisk forskning visar att det inte alls är brottsförebyggande.

   När en ung man, som det oftast är, för första gången står inför domstol för ett grövre brott, och döms för brottet, vad borde då vara det centrala för såväl Kriminalvården som för oss medborgare i allmänhet? Det självklara svaret är naturligtvis att Kriminalvården ska verka för att den personen om möjligt aldrig mer ska lämna efter sig ett brottsoffer, i fysisk, psykisk eller ekonomisk mening. Alltså – verkställigheten ska vara brottsförebyggande.

   Vi har aldrig haft så mycket kunskap om hur vi kan påverka ett destruktivt beteende till något bättre, som vi har nu år 2015. Men vad gör vi? Vi gör i stora drag exakt detsamma som vi gjorde för hundra år sedan. Vi låser in personen tillsammans med andra som begått grövre brott.

   Det är svårt att komma på någon annan samhällelig företeelse där vi agerar på samma sätt idag som för hundra år sedan. Vi behandlas inte alls på samma sätt om vi hamnar på sjukhus. Och vi kommunicerar idag via nätet och mobiltelefoner.

   Framförallt så får vi inte idag låsa in bråkiga barn i garderober eller i källarrum, för att de ska ”bli snälla”. Och blir de inte det, får vi absolut inte låsa in dem längre tid nästa gång. Gör vi det så griper polis och sociala myndigheter in och tar ifrån oss barnen. De flesta av oss torde vara överens om att det är en bra ordning.

   Vi får inte vara hänsynslösa. Vad brottsbalken handlar om är graden av hänsynslöshet som kan tillåtas gentemot andra medborgarna. Att tränga sig före i kön till kassan i matbutiken är drumligt och hänsynslöst – men inte till den grad att det blir en fråga för polisen. Men att köra bil och köra mot rött ljus eller köra berusad ses som en så hög grad av hänsynslöshet att det får konsekvenser om det upptäcks. Och sedan fortsätter det med stöld, misshandel, sexbrott, rån, narkotikabrott och ond bråd död i form av dråp och mord. Ju högre grad av hänsynslöshet desto längre påföljd blir resultatet.

   Därefter låser vi in ett antal av dessa personer som visat stor hänsynslöshet i ett hus vi kallar fängelse. Och hoppas att de en dag, efter umgänge med alla dessa andra hänsynslösa, ska komma ut och inte vara hänsynslösa – utan tvärtom hänsynsfulla medkännande medborgare som gör rätt för sig. Kort sagt, det är inte en helt enkel uppgift kriminalvårdare har att utföra – men oerhört viktig.

   Vår uppfattning är dock att den skulle kunna bli betydligt enklare och ge mycket bättre resultat om det inte vore för allt godtycke som den intagne utsetts för. Ofta stavas detta godtycke ”lokala säkerhetsföreskrifter”. Naturligtvis måste det finnas varierande lokala föreskrifter utifrån byggnader och omgivningar etcetera. Vilket ju är själva tanken med de lokala säkerhetsföreskrifterna. Lika självklart är det att de måste anpassas till vilken säkerhetsklassning anstalten har. Problemet är att det därutöver används till allehanda godtycke. Alltför ofta får vi höra från någon intagen att han eller hon är förvånad över att det inom vissa områden är hårdare bestämmelser när de hamnat på en anstalt med lägre säkerhetsklassning än det var på den tidigare med högre.

För några år sedan, och därmed några generaldirektörer tillbaka, avslutade denne GD sina föredragningar med orden:

– Jävlas inte med dom intagna!

   Han hade mött alldeles för mycket av vad han benämnde jävelskap. Och han var medveten om att det resulterade i att ett antal personer varje år muckade som rena krutdurkar. Morden på poliserna i Malexander är ett extremt exempel på det här. Ingen av de inblandade som dömdes hade tidigare begått något så grovt brott. Men nu, efter många år av kriminalvård, gjorde de sig skyldiga till polismord! Det finns alltför många andra exempel på det här, om än inte lika extrema.

   Godtycklighet och rent jävelskap mot intagna resulterar i sämre rättstrygghet på gator och torg. Resulterar i nya brottsoffer.

   Vi har all förståelse för att kriminalvårdsanställdas arbete till och från kan vara både svårt och frustrerande. Men det ska man klara – utan att ta ut det över de intagna. Den som vistas på ett häkte eller i ett fängelse och inte är inlåst där – kan söka andra arbeten om jobbet som kriminalvårdare inte passar.

   Återigen har Sverige fått internationell kritik på hur vi hanterar häktade. Dels kritik på de långa häktningstiderna och dels på hur ofta och hur länge den misstänkte har blivit isolerad. Den här gången kom kritiken från FN.

I Spanien, som inte är känt för att vara speciellt ”mjukt” i rättsfrågor, kan en häktad bara bli isolerad om han är misstänkt för terroristbrott. Och personal får bara gå in i bostadsrummen efter domstolsbeslut. Det här beror på att en intagen på ett häkte är misstänkt för ett grövre brott, men inte dömd för det, och att han ska behandlas därefter. Med allt vad det innebär av respekt för hans integritet. Därtill har man i Spanien tagit till sig att isolering är psykisk tortyr.

   Så nästa gång någon häktad ”får spelet” efter att ha varit häktad med fulla restriktioner i månader eller kanske flera år, så beror det alltså på att han varit utsatt för psykisk tortyr under lång tid. En psykisk tortyr som skulle varit omöjlig i många andra länder. Och han ska då naturligtvis behandlas utifrån vad han blivit utsatt för.

   Vi måste alla hjälpas åt utifrån våra olika yrkesuppgifter, men även som privatpersoner, att försöka minska antalet brottsoffer. Kriminalvårdare har större möjligheter att åstadkomma det än de flesta av oss andra har. Naturligtvis har en del blivit bättre på hundra år inom Kriminalvården – men mycket återstår att göra. Och det brottsförebyggande arbetet är Kriminalvårdens viktigaste uppgift.

Peter Althin
Advokat

Dick Sundevall
Chefredaktör Magasinet Para§raf

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev
Framöver blir det bara prenumeranterna som kommer åt att läsa samtliga artiklar.

I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat.
Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.