Debatt

De sa att jag var farlig

2018-03-10

Det enda ljuset i mitt 14-åriga liv var från en trasig lysrörslampa i korridoren på avdelningen. Det är skillnad på att låsa dörren om sig när man till exempel kommer hem, det är en trygghet. Men när någon annan låser dörren från andra sidan blir effekten tvärtom.
 Att låsa dörren om någon skapar en känsla av maktlöshet, du får inte vara bland andra – du är ”farlig”.

   Jag har alltid tänkt att om du uppfattar och behandlar en människa som farlig, så är det precis det de till slut tror att de är. Det är så man skapar vad folk kallar ”monster”.

   Monster – som egentligen behöver vård istället för bestraffning. Monster – som kan vara nio år, femton år, tjugofem år, det spelar ingen roll. Jag förstår helt enkelt inte hur man kan utsätta någon för den sorts tortyr som kallas isolering.

   Sverige har blivit kritiserat av FN när det gäller isolering och våra långa häktningstider.
 Isolering är en form av tortyr. Ett straff. Det är bekräftat.

   Tänk dig att du är fjorton år. Du har missbruksproblem som har skapat aggressionsproblem och grov ångest. Där bakom ligger det någonting som skapat allt detta. Det känns som att ingen förstår dig, och sanningen är att det inte är någon som gör det.

   Det är så lätt för människor att säga att ”det är ju bara att prata om det”. Men när man lärt sig dölja saker i flera år, så har man även lärt sig att inte prata om det.

   Så istället får vi mediciner. Antidepressiva, ångestdämpande, lugnande, sömntabletter och så vidare.
 Det ger vi alltså till ungdomar som har missbruksproblem, kommer från dåliga förhållanden och som inte kan sköta sig själva. De ska alltså ta en massa antidepressiva med mera – som de till slut trycker i sig för att dämpa allt.

   Men ska vi dämpa allt ännu mer?
 Ska det gå så långt att vi till slut tar livet av oss för att vi känner att ingenting som anses hjälpa oss hjälper? Vi ser oss själva som hopplösa fall. Precis som vi tror att alla andra ser oss som.

   Det värsta av allt är isolering.
 Du slänger inte in en självmordsbenägen fjortonåring i en isoleringscell. Där sitter du själv med dina tankar som redan plågar dig och till slut kanske du inte klarar mer.
 Det är inte måendet som är fokuset längre, det är bestraffning.

   Bestraffning för att du inte kan ställa dig in i det ”vanliga” samhället. Bestraffning för att du inte kan kontrollera dina känslor när allt i ditt huvud svämmar över och blir till en stor explosion.

   Säg mig då, hur lätt är det att lita på myndigheter och vuxna överlag? 
Jag vet själv hur mycket de har lovat och lovat. Hur mycket jag har visat att jag verkligen vill därifrån. 
Och jag blev sviken. Precis som man blivit sviken när man var barn av någon som skulle vara den som du skulle ha mest tillit till.
 Du blir sviken, sviken och åter igen sviken.

   Du känner dig så maktlös. Du känner dig som någon som egentligen inte borde finnas. Du känner dig som ett problem.
 Och det är precis vad de kallar dig. Du är ”problematisk”.

   Kanske borde vi istället utbilda människor till att hantera dessa unga personer på ett mer mänskligt sätt. Jag vill inte läsa mer om trettonåriga tjejer som tar livet av sig på grund av den ensamheten som skapats av isolering.

   Isolering borde förbjudas helt och hållet. Ett land som Sverige borde veta bättre än att utsätta unga människor för tortyr. Så snälla Sverige, du gamla du fria – ta hand om de unga och inlåsta.

 

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


Av Mischa Snicker

Jag är en tjej på snart 23 år som suttit på olika institutioner och nu äntligen är fri från allt frihetsberövande.
 Uppväxt i förorten Angered i Göteborg. Intresset har alltid varit att skriva, inte bara om vissa situationer utan även om känslorna. Och att kunna förmedla det till de som suttit eller sitter i samma situation.

Jag vill visa att vi också kan komma någonstans, att hopplösheten vi känt mest bara är en illusion. Jag hade aldrig kunnat ana att jag en dag skulle vara med i antologin När andra sover, eller att jag skulle kunnat göra en film av det.

Det viktigaste är att jag nu kan nå ut. Jag har haft en rätt tuff uppväxt precis som många jag känner men att äntligen kunna förmedla mina känslor på ett sätt som jag älskar att göra, är det som räddat mig. Det jag vill förmedla är – att vi aldrig ska hålla tyst.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag, onsdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.