Debatt: Förebygga och förhindra brott

Andreas Magnusson

Bättre med färre brott än fler poliser

2018-03-27

Vi inleder idag vår debattserie om att ”förebygga och förhindra brott”, med en artikel av en av Para§rafs krönikörer, Andreas Magnusson. En del politiker och inte minst riksdagspartiernas rättspolitiska talespersoner, kommer sannolikt att bli provocerade av vad han för fram. Därmed har vi inlett den här debattserien och det står var och en fritt att bemöta honom.

   I början av året frågade Aftonbladet samtliga riksdagspartier hur de vill göra för att komma till rätta med gängkriminaliteten. Ni som tycker att det är en viktig valfråga kan rösta på vilket parti som helst. De tycker nämligen, med väldigt små undantag, precis likadant. Fler poliser och tuffare tag var kärnbudskapet från samtliga riksdagspartier.

”Punktmarkera kända kriminella för att få stopp på de mest akuta skjutningarna. Stoppa vapensmugglingen och tillgången till illegala vapen genom mer resurser till tullen och polisen”, säger ett parti.

   ”Fler poliser och ökad närvaro i utsatta områden”, säger ett annat parti. ”Skärp straffen för attacker mot blåljuspersonal”, säger ett tredje. ”Samröre med kriminella gäng ska göras olagligt”, säger ett fjärde.

   Två av dessa partier finns på vänstersidan och två finns på högersidan. Gissade du rätt på att det var Vänstern först, Moderaterna sen, Socialdemokraterna därefter och Kristdemokraterna sist? Det gjorde du kanske och i så fall är jag imponerad. Vem som är liberal, socialist eller konservativ i det där begriper i alla fall inte jag.

   Fler poliser och tuffare tag. Något parti vill ha 2000 extra poliser, ett annat vill ha 7000 och ytterligare ett vill ha 10 000. Varför tävlar de inte om att vilja ha lägst antal brottslingar istället för att ha högst antal poliser?

   Det tycks vara små detaljer som skiljer de politiska partiernas rättspolitiska program åt. Vi ska vara tuffa mot de tuffa och det behövs fler tuffa som kan vara tuffa mot de tuffa. Ungefär så kan man sammanfatta det.

   En gemensam nämnare är att de alla verkar se på kriminalitet som ett isolerat fenomen – som något som uppstår i det ögonblick en individ väljer att begå ett brott. Det är en väldigt naiv och närsynt uppfattning.

   Miljöpartiet nämner som enda parti i sammanställningen satsning på skola och fritidsgårdar som en tänkbar åtgärd tillsammans med polisiära ingripanden. Moderaterna gläntar också lite försiktigt på en mindre repressiv dörr genom att önska ”bättre förebyggande arbete”. Det är de enda två undantag jag kan hitta.

   Rättsväsendet har tre viktiga uppgifter: Förebygga, förhindra och bestraffa brottslighet. Ja. Tre viktiga uppgifter. När man följer den politiska debatten kan man tro att bestraffning är det enda som gäller.

   Då ropar man efter hårdare straff, gummikulor i förortsområden, tårgas och sånt där. Hårt mot hårt. Ge människor vad de tål. Gärna i sådana områden man själv inte bor och gärna på sådana människor man själv inte känner någon samhörighet med.

   För invandringshatarna handlar samtalet visserligen ibland om att förebygga och förhindra brottslighet. Man tänker sig då att brottsligheten skulle minska drastiskt eller helt försvinna om vi bara stänger landets gränser.

   Då har man missat att brottsligheten på många sätt har sjunkit, att det dödliga våldet till exempel har minskat och att framförallt kvinnor och barn i allt lägre grad utsätts för våld än vad de gjorde för bara några decennier sedan. Invandringen ökar utan att brottsligheten gör det.

   Men vi har stora utmaningar i våra förortsområden. Jag är själv uppvuxen i Hammarkullen som idag definieras som ett särskilt utsatt område av den polis som med sina kategoriseringar tycks tro att det är områden och inte människor som utsätts för brottslighet. Här har man problem med gängkriminalitet och en växande misstro mot polis och övrigt rättsväsende. Och egentligen är det inte särskilt konstigt.

   När jag växte upp i Hammarkullen på 80-talet fick vi flera gånger besök i skolan av kvarterspoliserna som höll små övningar med oss. Jag minns fortfarande att jag i fjärde klass gissade fel på om det var ett lagbrott att gå mot rött ljus.

   Polisen och rättsväsendet sågs inte som ett hot eller som främmande personer – i alla fall inte för mig och mina vänner. Jag lämnade in en upphittad tia en gång på den lokala stationen och jag kommer ihåg hur den allvarlige polismannen tog min anmälan och nästan parodiskt polismässigt kackade fram texten på sin skrivmaskin med ena pekfingret. Några veckor senare kunde jag kvittera ut den där sedeln.

   Jag är rädd för att man inte har samma resurser till närpolis idag och jag är rädd att misstron mot rättsväsendet är betydligt mer utbredd än den var då. Poliser ses mer som en yttre fiende än som personer som är där för att hjälpa till.

   Så här skriver den norske kriminologen Nils Christie i en kort text kallad ”Mannen i parken” från den fantastiska boken Lagom mycket kriminalitet:

Människor som inte känner någon samhörighet när de träffas kommer inte att få mycket kunskap om varandra. Informationen går trögare. I krissituationer blir man i högre grad beroende av myndighetspersoner. Men vissa sorters myndighetspersoner producerar kriminalitet genom sina ingripanden. Polisen befinner sig i en liknande situation som Kung Midas. Allt han rörde vid blev till guld, och, som vi känner till från sagan, dog kungen av svält. Mycket av det som polisen och fängelseväsendet rör vid, blir till kriminalitet och kriminella, och alternativa tolkningar av handlingarna eller aktörerna förringas eller försvinner.

   ”Vissa sorters myndighetspersoner producerar kriminalitet genom sina ingripanden” säger Nils Christie och det är på många sätt sant. Klokt agerande kvarterspoliser såg mellan fingrarna när vi skjutsade varandra på cykel, sa till oss att ta på hjälmen nästa gång någon åkte moped. Så där agerar kloka lärare också. Och kloka föräldrar. Man sätter gränser men fattar att bästa sättet att hålla kvar en gräns ibland är att prata om den och förklara att den inte får överskridas igen.

   Bästa platsen för den som vill lära sig att begå brott är att hamna i fängelse eller på ungdomshem. Där är man konstant omgiven av människor med liknande intresse och goda kunskaper om hur man bryter mot landets lagar.

   Nils Christe menade att en hel del av de konflikter som idag löses inom ramarna för rättsväsendet kunde ha lösts av människor själva genom medling. Om vi allt för mycket överlåter våra liv till myndighetspersoner så kommer vi till sist att tappa förmågan att lugnt och sansat lösa problem medmänniskor emellan.

   På dagis har man koll på sånt där. Barnen gör något dumt, får en rejäl tillrättavisning men får också en chans att förklara varför det blev så där dumt och att bli sams med sin fiende. Och så är hela tiden målet att det där dumma inte ska hända igen – inte att ”ungjävlarna” ska få det straff de förtjänar.

   På samma sätt borde vuxna människor hanteras. Jag menar självklart inte att polisen ska se mellan fingrarna med grov brottslighet eller att brottsoffer ska nöja sig med ett förlåt. Jag pratar om den typen av handlingar som ligger på gränsen mellan kriminalitet och icke-kriminalitet – den typ av handlingar som på sikt kan få en gärningsman att flytta gränsen allt längre bort från det av samhället acceptabla.

   Kriminalitet bekämpas bäst genom ett väl fungerande samhälle där människor känner närhet till andra. Nils Christie önskar ”ett brett socialt nätverk med kanaler åt många håll” och jag tänker att han menar att segregation är livsfarlig. Att det slutar illa om vissa sorters människor sitter i ett område och andra sorters människor sitter i ett annat.

   Jag befann mig i Madrid förra helgen. På tunnelbanan in mot hotellet kom vi i samspråk med en svensk som rest med samma flyg. Han gillade verkligen Spanien och berättade att han tyckte att det kändes tryggt att befinna sig i en stad det kryllar av tungt beväpnad polis i varje gathörn.

   För mig är det en väldigt konstig syn på trygghet. Hög polisnärvaro signalerar bara ett misslyckat samhällsbygge eller att man skapat ett samhälle som försöker skrämma sina medborgare till lydnad. Vad är det för fel på att organisera ett samhälle där människor av egen fri vilja vill bete sig väl mot varandra?

   Vi behöver komma till rätta med bostadssegregation, arbetsplatsdiskriminering och utbildningsväsende. Vi behöver få väl fungerande kulturinsatser. Det är sådant arbete som förebygger och förhindrar brott. Fler poliser leder rimligen till att fler personer lagförs, men därmed inte sagt att brottsligheten behöver ha minskat det allra minsta.

   Så vill vi verkligen förhindra och förebygga brott eller är det något annat vi är ute efter? Och vad får vi för typ av samhälle om vi alltid söker de enklaste och brutalaste lösningarna på komplexa problem?

   Jag vet att det jag precis har skrivit riktigt kittlar kräkreflexerna hos dem som bara vill att polisen ska skjuta gummikulor på förortsgäng, att man ska skära k-ken av våldtäktsmän och att all sköns brottslingar ska spendera resten av sina liv bakom lås och bom. Politikerna verkar i princip dela denna uppfattning (om än i lite försiktigare ordalag). Jag antar att de tror att det är vad vi väljare vill ha.

   Själv tror jag att ett rikt kulturliv, omfattande utbildningsinsatser, rättvis ekonomisk fördelning och att ta hand om sina medmänniskor är en riktigt bra början för ett gott samhälle. Det parti som levererar en sådan rättspolitik kommer jag att rösta på i höst och jag tror inte att jag är ensam om det.

 

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag, onsdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.