Den godtyckliga knivlagen

Publicerad 2021-07-21

Enligt knivlagen är det förbjudet att medföra kniv på allmän plats – om det inte är befogat. Innehavet är antingen ett uppsåtsbrott eller ett oaktsamhetsbrott, vilket innebär att innehavet inte kan straffas om det inte varit oaktsamt att medföra kniven.

Det är inte heller straffbart att inneha kniv på allmän plats om det objektivt sett funnits godtagbara skäl för att ha med kniven. Om personen subjektivt varit av uppfattningen att han haft godtagbara skäl för innehavet spelar i praktiken inte någon roll, men borde rättsteoretiskt tillmätas betydelse.

Vi som åker tunnelbana dagligen ser hantverkare med flera knivar öppet utanpå sina arbetsbyxor. De är förstås på väg till och från jobbet. Men de går även iväg på lunchen till matställen som är öppna för allmänheten och de går till livsmedelsaffärer och handlar.

Allt detta sker på allmän plats och det anses befogat att de har med sig knivarna därför att det är deras arbetsverktyg.

För några år sedan blev dock en byggjobbare åtalad och dömd till höga böter. Han hade slutat för dagen och satt sig tillsammans med en kompis på en uteservering, fortfarande med några knivar i bältet.

Det skulle han inte ha gjort för det blev dryga böter. Hade det varit lunchrast hade troligen bedömningen blivit en annan.

Göta hovrätt har nyligen prövat ett fall (B 663-21) med en 70-årig man som ertappats med en fällkniv i ett fack i ryggsäcken då han skulle passera in till Jönköpings tingsrätt. Knivens blad var 7,5 cm långt.

Ett 30-tal av landets 80 domstolar har inpasseringskontroller med metalldetektorer och röntgen av väskor m.m. En del domstolar genomför bara kontroller då de finner att det finns skäl. Andra domstolar genomför alltid kontroller, förutom av egna anställda, åklagare, advokater och nämndemän.

Den 70-årige mannen, som tidigare aldrig varit i en domstol, var inbjuden till ett informationsmöte på tingsrätten. Han och andra skulle få information om vad det innebär att var frivillig och obetald vittnesstödjare, vilka är volontärer som hjälper vittnen och andra tillrätta i domstolens lokaler.

Några dagar tidigare hade han i föreningssammanhang varit ute med andra i skogen. Då hade han haft med sig lite ved, tändstickor och den fällkniv som han en gång i tiden ärvt av sin far. Allt detta, tillsammans med matsäcken, hade legat i hans ryggsäck.

När han några dagar senare skulle cykla till tingsrätten tömde han ryggsäcken, som han tog med sig för förvaring av överdragskläder. Han tömde den på allt, men missade fällkniven som låg nedstoppad i ett fack.

När han sedan stod i kön till tingsrättens säkerhetskontroll förstod han förstås att han inte borde ha med sig en kniv in i tingsrättens lokaler. Men han var ju inte alls medveten om att kniven låg där i ryggsäcken. Den hade han glömt bort. Kniven upptäcktes i kontrollen och en polispatrull tillkallades genast.

Poliserna frågade helt korrekt ut mannen om orsaken till att han hade en kniv i ryggsäcken och mannen berättade som det var.

Poliserna tog upp en anmälan om brott och en förundersökning inleddes. Mannen lämnade sedan en utförlig skriftlig redogörelse över det olyckliga innehavet av kniven.

Åklagaren ingav stämningsansökan och påstod frankt att brottet hade begåtts med uppsåt eller i vart fall av oaktsamhet. Indirekt påstod åklagaren även att det inte var frågan om ringa brott.

Någon muntlig förhandling hölls inte i tingsrätten. Mannen hade erkänt brott, vilket förmodligen innebar att han erkänt att han vid den aktuella tiden och på den aktuella platsen innehaft en kniv med 7,5 cm långt knivblad.

Huruvida det verkligen var frågan om oaktsamhet hade han nog inte funderat på och inte heller om det kunde vara frågan om ringa brott. Någon försvarare hade han ju inte. Tingsrätten dömde honom till 50 dagsböter, vilket blev böter på 24 500 kr jämte en avgift på 800 kr till brottsofferfonden.

Tingsrätten skrev i sina domskäl bland annat: ”Att han missat att kolla igenom ryggsäcken tillräckligt noggrant innebär att han begått gärningen av oaktsamhet”.

Tingsrätten sade inte något alls om innehavet ändock kunde anses befogat eftersom kniven bara några dagar tidigare medförts på en skogsutflykt.

Det skulle ju kunna ha varit så att innehavet var befogat när kniven låg i ryggsäcken när han cyklade till tingsrätten, men att det inte var befogat att införa den i tingsrättens lokaler (högt skyddsintresse). Men om detta sade tingsrätten inte något alls.

När det gällde påföljden framhöll tingsrätten att eftersom ”kniven beslagtagits vid en rättsvårdande myndighet där säkerheten är särskilt viktig kan påföljden inte stanna vid penningböter, utan ska bestämmas till 50 dagsböter”. Kniven förverkades.

Vad tingsrätten menade med ordet ”kollade” kan man ju möjligen gissa sig till. Det var en 28-årig jurist som dömde ensam i målet och utan förhandling.

Mannen överklagade och fick prövningstillstånd i hovrätten. I hovrätten tillfrågades åklagaren om hon vidhöll åtalet, vilket hon gjorde. Dock med den ändringen att det inte längre påstods vara ett uppsåtligt brott, endast oaktsamhet.

Hur det kom sig att åklagaren kommit till denna nya insikt, på samma utredningsmaterial som tidigare, är obekant. Möjligen har tingsrättens bedömning påverkat åklagaren. Denne sa även att antalet dagsböter möjligen var ”väl högt”.

I hovrätten hölls det muntlig förhandling och mannen fick nu tillfälle att utförligt redogöra inför tre hovrättsdomare, två nämndemän och en protokollförare för det olyckliga innehavet av kniven. Åklagaren vidhöll yrkandet om förverkande av den ärvda kniven.

Efter 14 dagar meddelande hovrätten dom, vilken innebar att mannen frikändes och fick tillbaka kniven. Domstolens ledamöter var eniga. Hovrätten fann att det rört sig om oaktsamhet och att det inte hade varit befogat att medföra kniven, men att det hela skulle bedömas som ringa brott.

Hovrätten fäste avseende vid att kniven upptäckts i tingsrättens lokaler, som har särskilt skyddsvärde. Hade mannen i stället cyklat till stadsbiblioteket hade det kanske inte varit något brott alls.

Nu var det visserligen ett brott, men endast ett ringa sådant. För ringa brott mot knivlagen ska straff inte utdömas.

Det är den ”ventil” som finns i straffstadgandet och som hovrätten använde sig av då man ändå fann att det varit oaktsamt att inte ”kolla” igenom ryggsäcken.

Hovrätten konstaterade i sina domskäl att huvudregeln är att knivar och andra farliga föremål inte får innehavas på allmän plats. Dock gäller inte förbudet om innehavet med hänsyn till föremålets art, innehavarens behov och övriga omständigheter är att anse som befogat. Nyckelordet i sammanhanget är förstås ”befogat”.

Högsta domstolen har i avgörandet NJA 2016 s. 30 framhållit att undantagsreglerna, såväl vad gäller befogat innehav och ringa fall, ska tillämpas med ”förnuft och generositet”, så att inte knivförbudet kan uppfattas som ett otillbörligt ingrepp i den personliga friheten (se prop.1987/88:98 s. 16 och prop. 1989/90:129 s. 12 och 22).

HD har i samma mål anfört att många olika omständigheter kan behöva vägas in vid prövningen om ett innehav är befogat eller inte. Däribland ingår anledningen till att kniven innehas, vad det är för kniv och hur den förvaras.

En samlad bedömning måste göras av dessa och andra omständigheter som kan ha betydelse för avgränsningen av det straffbelagda området.

När det gäller anledningen till att en kniv innehas ska hänsyn tas till hur nära och naturligt sammanbundet innehavet är med det användande som motiverade att kniven togs med.

Ett innehav är enligt förarbetena till knivförbudslagen att bedöma som ringa i de fall där en kniv utan godtagbar anledning har medförts vid en tillställning eller sammankomst, men där innehavet ändå kan anses ursäktligt, t.ex. därför att den som har kniven inte avsåg att delta när han eller hon medförde kniven till platsen (se prop. 1987/88:98 s. 10).

Högsta domstolen har vidare i NJA 2016 s. 30 anfört att en annan situation som ska bedömas som ringa är då det rört sig om oaktsamhet, som visserligen är straffbar men som måste uppfattas som lindrig, såsom att innehavaren glömt att en jaktkniv låg nedstoppad i ett sidofack på den väska som han eller hon tidigare hade använt för en jaktresa.

Hovrätten fann dock att oaktsamhet förelåg och skrev i sina domskäl bland annat:

”Det står klart att A av oaktsamhet förde med sig kniven. Såvitt framkommit förvarade han kniven på ett sådant sätt att risken för att den skulle komma att användas för våldsutövning var tämligen liten.
Mot denna bakgrund, och då inga andra omständigheter talar i motsatt riktning, finner hovrätten att den oaktsamhet som ska läggas A till last i detta fall måste anses vara lindrig.
Hovrätten har då även beaktat att knivinnehavet förekommit på en särskilt skyddsvärd plats. Överträdelsen av knivförbudslagen ska därför bedömas som ringa och inte leda till straffansvar. Åtalet ska därmed ogillas.”

Hovrättens bedömning får anses rimlig och i god överensstämmelse med förarbetena och praxis. Det innebär å andra sidan att tingsrättens bedömning och hantering framstår som direkt felaktig.

Möjligen ska man även fundera över vad det innebär att tingsrätten dömer rörande ett eventuellt brott som upptäcks av den egna säkerhets­kontrollen i de egna lokalerna. Vaktpersonalens möjligheter att göra en självständig bedömning om det rör sig om brott kan vara begränsade.

Detsamma gäller den polispatrull som tillkallas av en domstol. Deras förutsättningar för att bedöma om anmälan ska upptagas är för­mod­ligen påverkade av att det är just en domstol som tillkallar polisen och inte exempelvis stadens stadsbibliotek.

Dessutom är tingsrättens lokaler särskilt skyddsvärda. Tingsrättens vaktpersonal har 16 timmars utbildning och i den utbildningen ingår, bland mycket annat, bedömning av innehav av knivar och andra farliga föremål.

Den praktiska hanteringen tycks skilja sig åtskilligt åt mellan domstolarna och även andra myndigheter. Dessa skillnader kan för den enskilde framstå som rent godtycke. Knivlagen, som verkligen inte är knivskarp, är svår att tillämpa och den enskilde medborgaren kan lätt hamna i kläm.

Polisen kan ibland diskretionärt använda lagen för att komma åt en och annan som uppenbarligen rör sig i kriminella kretsar eller helt enkelt föranleder polisens misshag.

Domstolsverket, som har till uppgift att stödja domstolarna, uppger att domstolarna förmodligen hanterar sina säkerhetskontroller ganska olika. Göteborgs tingsrätt tycks ha tänkt igenom det hela ordentligt. När en kniv påträffas i kontrollen där tillfrågas personen om anledningen till att han medför kniv.

Om förklaringen förefaller rimlig (”befogat innehav”) får personen lämna ifrån sig kniven för att få tillbaka den efter besöket i tingsrättens lokaler.

I omkring hälften av ingripandena tillkallas en polispatrull, vilken även den gör en egen bedömning om innehavet kan anses befogat eller om det ändå kan vara ringa brott. Om polispatrullen finner att det kan röra sig om brott, som ej är ringa, tar polisen upp en anmälan.

I Stockholms tingsrätt, förmodligen även vid de andra domstolarna i Stockholmsom­rådet, gör personalen däremot inte alls någon egen bedömning om det kan röra sig om ett brott. Personen grips alltid och polispatrull tillkallas.

Stockholms tingsrätt gör 10-20 ingripanden mot knivinnehav per år. Det förekommer inte alls att kontrollerade personer uppmanas att lämna ifrån sig knivar för att återfå dessa när de lämnar tingsrätten. Tillämpningen är alltså helt annan än i Göteborgs tingsrätt.

I Södertörns tingsrätt (Stockholmsområdet) får personer lämna ifrån sig andra ”farliga föremål”, exempelvis cigarettändare, för att få tillbaka dessa när de lämnar lokalen. Är det paus i förhandlingen och personen vill gå ut och röka en kort stund så lämnar personalen ut tändaren bara under pausen.

Alla som besöker riksdagens lokaler måste gå igenom en säkerhetskontroll. Där upp­täcker man omkring 100 knivar under vanliga år (när det ej är pandemi). Riks­dagen hanterar det hela ungefär på samma sätt som Göteborgs tingsrätt.

Många som besöker riksdagen är åhörare, turister och skolklasser. Om en kniv upptäcks tillfrågas personen om anledningen till innehavet. Framstår förklaringen som rimlig och omständigheterna i övrigt inte inger betänkligheter uppmanas personen att lämna ifrån sig kniven för att få tillbaka den då lokalen lämnas.

Om en person inte vill lämna ifrån sig en kniv vägras den tillträde, men har möjlighet att fritt lämna lokalen. Personen grips bara om det klart framgår att det är ett olagligt innehav.

I omkring hälften av fallen med upptäckta knivar tillkallas polisen för bedömning av om det rör sig om ett befogat innehav. Hur många fall som går till åtal är obekant.

Den som reser från en svensk flygplats får ta med dig både en och två stora knivar i det incheckade bagaget. Trafikverket, som ansvarar för säkerhetskon­trollerna, uppger att man i handbagaget och i fickorna får ha med sig en liten kniv med högst 6 cm långt blad (enligt EU-regler).

Om en resenär vid incheckningen ertappas med kniv med längre blad tillsägs han att inte ta med sig kniven utan att göra sig av med den – exempelvis lämna den till någon vän som inte ska resa med flyg.

Det förekommer att personer går i väg och hinner posta en kniv hem till den egna adressen. Säkerhets­vakterna tillkallar bara polis om det finns misstanke att kniven är avsedd för att användas i brottsligt sammanhang. Detta även om det i och för sig framstår som att innehavet inte är befogat och det inte heller endast är ringa brott.

Vi kan alltså konstatera att den cyklande pensionären, som tidigare varit på skogsutflykt, inte hade polisanmälts om han i stället begivit sig till Göteborgs tingsrätt med sin kniv i ryggsäcken.

Detta hade gällt även om han med uppsåt och vetskap medtagit kniven till tingsrätten. Han hade helt enkelt fått lämna ifrån sig kniven och fått tillbaka den efter besöket.

Detsamma hade skett om han i stället cyklat till riksdagshuset. Han hade inte heller blivit polisanmäld om han cyklat till flygplatsen i Jönköping för att flyga. Eftersom hans kniv var 15 mm för lång hade han förhindrats att ta med den i handbagaget.

Inget annat hade hänt. Kanske hade han till och med fått ett flygvärdinne­leende som tack för att han tog bort kniven.

Men nu tog mannen helt ovetande med sig kniven till Jönköpings tingsrätt, vilket hade kostat honom 24 500 kr om han inte fått prövningstillstånd av hovrätten.

Från medborgarens enkla perspektiv framstår det hela som högst godtyckligt. Så ska det inte få vara. Knivlagens konstruktion inbjuder till godtycke.

Förbud mot innehav av kniv på allmän plats är i hög grad påkallad. Men de s.k. rättsliga rekvisiten är olämpligt utformade. Det är i praktiken innehavaren av kniven som måste påvisa att innehavet är befogat. Således en form av omvänd bevisbörda trots att det i straffrätten alltid ska vara åklagaren som ska bära hela bevisbördan.

Dessutom tycks det i praktiken inte spela någon roll vilken subjektiv uppfattning som innehavaren haft om det befogade med innehavet. Vad som är befogat eller obefogat kan ju vara mycket svårt att ha en uppfattning om.

Byggjobbaren som på väg hem sätter sig på en uteservering fälls till ansvar, men inte om han sätter sig på en lunchservering.

Det krävs tydligen att man behåller kvitto och påse nästa gång man köper en kniv på Clas Ohlson och går över Sergels torg i Stockholm. Köp inte en kniv på loppis, det kan visa sig att kniven då kommer att kosta dig 25 000 kr i böter och dessutom registrering i straffregistret.

Du ska naturligtvis inte bära den nyinköpta morakniven, eller loppiskniven, i handen på stan – även om bladet bara är 6 cm. Men du kan å andra sidan ha kniven i fickan när du flyger från Stockholm för att besöka Göteborgs tingsrätt.

Beger du dig i stället till Jönköpings tingsrätt med en kniv kan det kosta dig 24 500 kr. Knivlagen är märklig.

Både Stockholms tingsrätt och riksdagen uppger att man har problem med ungdomar som har med sig s.k. kortknivar. Det är mycket tunna knivar som hopfällbara är lika små och ser ut som kreditkort.

De förvaras ofta i plånboken bland andra kort och är bara någon millimeter tjocka. Knivbladet kan fällas ut. Kortknivar kan knappast användas till något annat än till brott.

Riksdagens personal har noterat att lärare medvetet tycks avstå från att informera sina klasser om att de kommer att få gå igenom säkerhetskontroll vid besök i riksdagshuset. Detta för att lärarna gärna ser att elever med kortknivar och andra knivar blir ertappade.

Troligen är de medvetna om att en del elever har med sig knivar i skolan, men de kan inte själva kontrollera den saken. Stockholms tingsrätt har gjort motsvarande iakttagelser och även noterat att besökare ibland vänder om när de upp­täcker att det finns en säkerhetskontroll. Ibland har man funnit knivar kastade i buskar och papperskorgar i närheten av tingsrätten.

 

Av Thorulf Arwidson


   Thorulf Arwidson är advokat och civilekonom, har varit advokat i 32 år. Han har varit försvarare i lika många år. Thorulf Arwidson har givit ut böckerna ”Att vinna eller förlora i tvistemål” och ”Arbetstagares rätt till ersättning för uppfinningar”.
Den senare är en vitbok över en tvist mot televerket och Justitiekanslern som pågick i 27 år och resulterade i den högsta ersättning som någonsin betalats.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.