Om brott och hårdare straff – om försoning och förlåtelse

Av Michael Pålsson 2019-06-25

Om någon våldtagit och mördat min fru eller något av mina barn, eller en nära vän – hade jag då kunnat döda? Strypa vederbörande med mina bara händer? Skjuta gärningsmannen i en exekutionspluton? Hade jag fyllts av hat? Kanske. Ganska säkert känner jag att hade jag velat hämnas på gärningsmannen.

   Det är inte svårt att förstå det enskilda brottsoffret och dess anhöriga. Inte alls. Men kan vi förstå brottslingen? Går det att förstå våldtäktsmannen? Rånaren? Mördaren? Tjuven? Till och med seriemördaren?

   Från mitten av 1900-talet fram till 1990-talet hade vi i Sverige synsättet att vi kunde rehabilitera de kriminella. Vi såg dem inte som för evigt förtappade. De föddes inte med en dålig karaktär, utan under dåliga omständigheter.

   Bland politiker rådde en rimlig samsyn på det som kallas kriminalvård. Den grundläggande tanken var att de människor som av olika anledningar hamnat i kriminalitet inte gjort det av egen vilja, utan att omständigheterna i deras liv format dem till de människor de blev.

   I sin förlängning innebar denna syn på människan att vi alla är offer alternativt lyckliga på grund av våra omständigheter. Inte på grund av vår egen inneboende och medfödda karaktär eller essens, utan på grund av de människor vi träffar, de böcker vi läser, de tv-serier och filmer vi ser, de föräldrar vi har, de låtar vi lyssnar på men kanske framförallt de kompisar vi träffar i tonåren.

   Synsättet kan å ena sidan påstås ta ifrån förövarna deras ansvar, men å andra sidan ser vi dem inte som för evigt fördömda, utan som möjliga att förbättra. Du föds inte med en karaktär, en essens, utan med en personlighet som formas utifrån de omständigheter du befinner dig i.

   Alltså – boven föds inte som bov. Den framgångsrike företagaren föddes inte som förutbestämd att bli framgångsrik företagare utan hade lika gärna – under andra omständigheter – kunnat bli bov. Eller tiggare. Eller flykting.

   Jag föddes i en släkt av bönder, byggnadsarbetare, egenföretagare, arbetare. Ingen akademiker. Jag träffade kompisar som hade akademikerföräldrar som tog det som nästan självklart att barnen skulle plugga vidare på universitet. Min gymnasielärare i svenska tvingade mig att läsa Kafkas Processen och George Orwells, 1984. Av en händelse följde jag en advokatserie på tv ”LA LAW”.

   Varför blev jag advokat? Var det min medfödda karaktär och personlighet eller hade det någon betydelse att jag läste Processen? Hade det betydelse att jag såg advokatserien LA LAW?

   Om jag istället vore uppväxt i Rinkeby (Stockholm), Bergsjön (Göteborg), Rosengård (Malmö) eller på Drottninghög (Helsingborg), eller flytt hit från inbördeskrigets Syrien eller talibanernas Afghanistan, hade mina val då varit annorlunda? Hade jag kanske till och med kunnat bli en IS-krigare? Eller bara en vanlig bov?

   Vad är jag? Hur blev jag just jag? Föds jag god eller ond? Har någon ens träffat en ond bebis?

   De senaste 20 åren har emellertid något hänt i synen på vad som utgör god kriminalvård. Det går knappt en dag utan att vi kan läsa om förslag på hårdare straff för både det ena och det andra. Slopad ungdomsrabatt. Och ändå lever vi i ett samhälle som i jämförelse med andra har det ganska bra, även om det kanske inte känns så när vi läser om sprängningar av hus eller dödsskjutningar.

   Statistiken ger förvisso stöd åt att vissa brottstyper på senare år ökat, till exempel dödsskjutningar bland kriminella. Å andra sidan är statistiken inte entydig och ofta kan vi inte förklara varför en viss typ av brott ökar. Eller för den delen minskar.

   Men den stora frågan måste ju trots allt vara hur vi kan minska brottsligheten. Är då hårdare straff alltid svaret? Är slopad ungdomsrabatt svaret på hur vi ska möta framtidens brottslingar?

   En blick ut i omvärlden kan ge lite perspektiv. USA har hårdare straff – men har de mindre brottslighet? Knappast. Saudiarabien har kroppsstraff, inkluderat stympning – men har de mindre brottslighet? Okänt eftersom Saudiarabien inte redovisar detta.

   Och vad gör den som är dömd som våldtäktsman och därför blev av med sina testiklar men sedan visade sig vara oskyldig? Eller hon som blev skjuten av exekutionsplutonen dömd för mord, men sedan visade sig helt oskyldig? Om man inte är den helige anden är det svårt att göra en död levande igen eller sätta tillbaka pungen på en kastrerad man.

   För egen del finner jag det tveksamt att påstå att hårdare straff ger mindre brottslighet. Ibland kan det säkert göra det – till exempel att vapenbrott nu bedöms strängare så att dessa individer nu kan stängas in före vapnen hinner användas. Men andra brott?

   Och tror vi på allvar att brottsligheten minskar om vi stänger in unga människor med andra kriminella som kan påverka varandra istället för att placera den unge i en miljö med goda förebilder? Kan ökat utanförskap och ojämlikhet ha någon betydelse?

   Det är alltid lätt att förstå brottsoffret. Inte lika lätt att förstå gärningsmannen. Men vem är den skyldige? Du, jag, föräldrarna, kompisarna, ett ojämlikt samhälle? Eller föds vi onda eller goda?

   När vi diskuterar brott och straff är det alltid fullständigt naturligt att ta parti mot gärningsmannen. Men om vi vill får ner antalet brott är då hårdare straff alltid rätt väg att gå? Eller kan vi göra något annat? Kanske fler fritidsgårdar och mentorer? Eller tror vi på allvar att boven blir mindre bov av att umgås med andra bovar i ett fängelse?

   Jag ska inte åberopa alla de remissinstanser som avstyrkt förslaget om Slopad straffrabatt för unga myndiga (SOU 2018:85) som regeringen nu vill lägga fram.

   Men vad är det Morgan Johansson, Stefan Löfven och andra politiker i detta avseende anser sig veta som tunga remissinstanser som Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Helsingborgs tingsrätt, Sveriges Advokatsamfund, Svea Hovrätt med flera inte vet?

   Om det inte finns något empiriskt eller erfarenhetsbaserat stöd för skärpta påföljder för unga lagöverträdare – varför ska vi då slopa straffrabatten för unga? Eller har politikerna upptäckt något magiskt i fängelset som ingen av remissinstanserna sett?

   Att vi har empati med brottsoffret förstår jag. Att brottslingen måste ha något straff för att vi ska uppleva det som rättvist – det förstår jag också. Men varför skärpa straffen om det inte finns något stöd för att detta minskar brottsligheten? Av hämndbegär? Och var går i så fall gränsen för till exempel ett inbrott. Ett års fängelse? Två år, tre år eller hundra?

   Tror vi på allvar att vi av egen kraft skapat de individer vi själva blivit utan påverkan av omgivningen? Tror vi att vi har en bättre essens än bovens? Tror vi att den lilla söta flickan som föddes för 22 år sedan frivilligt blev det nedknarkade och prostituerade vrak vi nu ser?

   Tror vi att den lille smutsige, illa klädda och frysande pojken vid vägkorsningen, frivilligt lämnade sina föräldrar i Marocko för att bli tjuv och rånare i Sverige?

   För egen del är jag alldeles övertygad om att det är omständigheterna i mitt liv som gjort mig till den jag är. Jag har haft tur i livets lotteri. Det fyller mig med ödmjukhet inför hur jag blev just den jag blev.

   Därför menar jag att kriminalvården snarare borde vara inriktad på att reparera människan. Vi ska givetvis känna empati med brottsoffret. Men vi måste också kunna höja oss över självhämndens primitiva känslor. Vi måste försöka förlåta. Vi måste kunna försonas. Vi är alla ett resultat av våra omständigheter.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Michael Pålsson är advokat på Juhlin & Partners, med expertis inom avtalsrätt och arbetsrätt. Han har ett stort intresse för såväl rättsfilosofi som filosofi i allmänhet.

   Han är författare till ”Det bra livet, Det dåliga livet –moraliska frågor ur ett praktiskt perspektiv” och arbetar för närvarande med nästa bok på temat; ”Hypotetiska händelseförlopp – Essä om frihet i vår tid”.

   Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer och driver även bloggen www.moralisk-kompass.se

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.