Den nya missunnsamheten

Av Andreas Magnusson 2019-06-27

Den nya fienden är ensamma barn som flytt krigets Afghanistan och romska analfabeter som i desperat fattigdom tagit sig hit från Rumänien. Hur gick det till när vi svenskar bestämde oss för att bli avundsjuka på de som nästan inget har istället för de som lever i överflöd?

   Innan Morrissey gick loss fullständigt i ultranationalistiska excesser skrev han låten We Hate it When Our Friends Become Successful. Det är en ganska träffsäker skildring av missunnsamhetens kärna. Men det är inte bara våra vänner vi önskar olycka.

   På 70-talet var det borgarklassen som skulle sättas dit. Deras lyxliv hade möjliggjorts genom att du och andra människor hade fått ge avkall på er välfärd. Grundtanken var att jordens resurser räcker till oss alla om vi bara delar med oss.

   Människor som hade det bra ställt och som själva upplevde sig ha slitit hårt för att nå den positionen betraktade vänsterretoriken som missunnsam. Ett annat problem med retoriken var att den tenderade till att alltid sätta vänsterretorikern själv på rätt sida maktanalysen.

  Det blåser inga starka vänstervindar längre även om det nu och då kommer några små vindpustar om solidaritet och rättvis fördelning. Många upplever det som lite gulligt naivt. Lite klapp på huvudet-fint.

   Kanske beror det på att så många i Sverige har fått det så bra att det inte längre är samma behov av ekonomisk utjämning. Kanske beror det på att en annan sorts missunnsamhet har dykt upp och kidnappat hela det politiska samtalet.

   ”Man måste våga tala om problemen” säger människor som helt och hållet har slutat att prata om möjligheter. Politiken styrs allt mer av röstmaximerande beslut och just nu är det gnäll som gäller.

   Optimalt utfall får den som gnäller på några väl utvalda minoritetsgrupper utan att komma med andra förslag på problemlösning än sådana som Stig Järrel-karaktären Caligula och sektledaren Hans Scheike kunde ha klurat ihop tillsammans.

   För vi har givetvis en massa problem även om Sverige är ett av världens bästa länder att leva i. Låga pensioner, långa vårdköer, brottslighet och kulturellt förfall – precis allt som tidigare brukade förklaras med en klassanalys beskrivs numer istället allt oftare som en följd av invandringen.

   Fokusförskjutningen är tacksam för utbildningsföretag som gör enorma vinster på våra inbetalade skattepengar eller för vårdföretag som erbjuder vård till lägsta pris och högst avkastning till aktieägarna. Den nya fienden gör att den gamla fienden kan pusta ut.

   Socialdemokraterna och Miljöpartiet har tillsammans med Centern och Liberalerna nyligen kommit överens om att ta bort av den extra statliga inkomstskatten. För människor med en månadsinkomst som överstiger 58 600 kronor i månaden blir det en fin extrapeng i plånboken. Ingen annan tjänar på det.

   Med enkel matematik är det pengar som skulle kunna gå till ökade pensioner, minskade vårdköer, brottsbekämpning, kulturverksamhet eller annat för samhällets samtliga medborgare.

   Om den sortens missunnsamhet hade varit på modet så hade nog många människor reagerat starkt. Hur kan Socialdemokraterna gå med på att rika blir rikare på de fattigares bekostnad?

   Jo, det är nya tider nu och det är helt enkelt inte politiskt opportunt att missunna en höginkomsttagare lite skattelättnader.

   I TV-programmet Toppmäklarna skulle den socialdemokratiska politikern och entreprenören Jan Emanuel Johansson sälja sin lägenhet. Mäklaren frågar honom om vad han själv tycker att lägenheten är värd och svaret lyder som följer:

– Runt 30. Och sen då utifrån ideologiska skäl som sosse så vill man ju vara lite givmild, så lite under. Säg 29.

   Det är svårt att se det som rationell socialdemokratisk politik att värna om människor som har råd att betala 29 miljoner för en lägenhet men inte har råd att köpa den för 30 miljoner. Det är nog svårt att se det som rationellt överhuvudtaget.

   Vänsteranalysen tycks inte längre relevant och den liberalism som en gång i tiden försökte hitta balansen mellan social omtänksamhet och individuell frihet har liksom mannen i ett annat klassiskt TV-klipp simmat ur bild.

   Sverigedemokraterna upplevs av många som ett rimligt alternativ. Det spelar ingen roll att Jimmie Åkesson och de andra i partietablissemanget kammar hem fantasilöner eller att partiföreträdare fifflar och myglar och uttrycker sig rasistiskt.

   Det spelar ingen roll för väljarna att partiet röstade fram Moderaternas och Kristdemokraternas högerbudget med kraftiga försämringar för vanliga arbetare och pensionärer. De säger nämligen det som människor vill höra. Den nya missunnsamhetens politik.

   I skarpa ordalag angriper de flyktingar, tiggare och muslimer och allt fler människor uppskattar hårdheten. Det är coolt att vara hård och töntigt att vara snäll. En realist har omdefinierats till att vara en person som agerar helt utan empati och en människa som bryr sig om andra kallas för naiv.

   Det kan tyckas märkligt att missunnsamheten nu tagit denna riktning men människor är på allvar upprörda över att ensamkommande får hjälp av flyktingboendet med att ta körkort. ”Våra egna barn” får minsann inte samma hjälp.

   Att ”våra egna” ofta har föräldrar på plats som kan hjälpa till med pluggande och övningskörande spelar ingen roll för de upprörda. ”Det är ju inte rättvist”.

   Sverigedemokrater och Moderater vill emellanåt förbjuda hemspråksundervisning. Varför ska vi bekosta deras undervisning i ett språk man inte behöver här? Att forskningen entydigt visar att den som har goda kunskaper i sitt modersmål också har lättare att lära sig ett annat språk spelar ingen roll. ”Det är ju inte rättvist”.

   I Staffanstorp vill man hindra skolköken att själva bestämma över vilken mat de ska servera. Missunnsamhetslinjen innebär att det inte är rättvist om muslimer och judar får kycklingkorv istället för griskorv som alla andra. Missunnsamt och småaktigt politiskt detaljstyre.

   I Älmhult vill Sverigedemokraterna att endast böcker på svenska ska kunna lånas på bibliotek. ”Det är ju inte rättvist” om de har böcker som bara somalier förstår.

   Och det är klart – för den som vill läsa alla bibliotekets böcker i bokstavsordning är det givetvis lite retfullt när man plockar fram sin sjuttiotusende bok ur hyllan och ser att den är på urdu eller hindu som man inte kan. Vi andra tar en annan bok istället. Det finns ju ganska många att välja på.

   När kommuner avsätter vissa bostäder för flyktingar så upprörs många medborgare. ”Våra egna” får minsann ingen hjälp med lägenheter. ”Våra egna” tvingas bo kvar hemma för att bostadsköerna är så långa, ”men invandrarna får minsann lägenheter”.

  Det finns gott om flyktingar som önskade att de kunde få bo kvar hemma, men nu har de inget hemma att bo kvar i. Sådant bryr sig de missunnsamma inte om. Ibland till den grad att de inte ens tror att flyktingar är flyktingar på riktigt. ”De är bara här för våra bidrag”.

   Om man tror att människor frivilligt lämnar allt och alla bakom sig och sätter sig på en livsfarlig båtresa över Medelhavet, så har man nog vare sig tänkt efter eller känt efter.

   Tilläggas kan att de lägenheter som erbjuds flyktingar väldigt ofta finns på de platser där infödda ungdomar aldrig skulle kunna tänka sig att bo. Istället blir de kvar hemma hos mamma, får tvätthjälp och lagad mat medan de på heltid kan ägna sig åt att klaga på samhället.

   Det är dags att sluta gnälla på att Sverige har förändrats på grund av att människor från andra kulturer har kommit hit. Vi behöver verkligen invandring.

   En ökande äldre befolkning har gett oss två alternativ: Invandrad arbetskraft som kan ta hand om våra äldre eller återinförande av ättestupan.

   Missunnsamhetens retoriker har missat att vi har nytta av integrerade invandrare, men att människor som inte får möjlighet att komma in i samhället bara blir en börda.

   Hemspråksundervisning gör att barnen också blir bättre på svenska och goda kunskaper i vårt språk är den viktigaste förutsättningen för lyckad integration. Körkortsundervisning gör att invandrarens möjligheter att ta sig in på arbetsmarknaden ökar.

   Ett land där människor själva får välja vad de vill äta, hur de vill se ut och vad de vill tro på är ett land där människor upplever frihet och känner sig lyckliga. I Saudiarabien, Nordkorea och Staffanstorp hindrar man människor från dessa friheter. Vi andra vet bättre.

 

Länk till TV-klippet med Jan Emanuel:
https://www.youtube.com/watch?v=YQgQnamtRHY

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.