Den inbillade känslan av fakta

Av Andreas Magnusson 2019-10-15

En ganska vanlig föreställning bland människor som vill minska invandringen, införa hårdare straff och fler förbud är att de baserar sin uppfattning på fakta. Det är intressant att fundera över hur den känslan har uppstått.

   De menar att de som tror att invandring kan vara positivt för ett land bara argumenterar utifrån känslor.

   De menar att de som påstår att det ibland är bättre med förebyggande brottsbekämpning än repressiva åtgärder bara argumenterar utifrån känslor.

   De menar att de som motsätter sig tiggeriförbud, slöjförbud, matförbud, bokförbud, böneförbud och konstförbud är naiva och ”blundar för sanningen” och istället låter sig vägledas av känslor.

   I själva verket är det på många sätt tvärt om. Den högerpopulistiska verklighetsbilden går inte ihop utan att man gör kraftigt avkall på vetenskap och beprövad erfarenhet. Det krävs att sanningen sätts inom parentes, att det vilda killgissandet får fritt spelrum och att den obefogade rädslan för det okända hålls vid liv.

   Hur gick det då egentligen till när vi valde att låta de viktiga samtalen om brottsbekämpning och integration kidnappas av känslomässigt handikappade människor med stora kunskapsluckor och av populistiska politiker som vill locka väljare genom att skrämma dem?

   En del av svaret finner vi i formuleringen om att ”ta människors oro på allvar”. Enligt denna retoriska figur måste man möta människor där de står.

   Om medborgare är oroliga för att invandringen ska leda till total laglöshet kombinerat med införda sharialagar så menar anhängarna av ”ta människors oro på allvar”-teorin att den som bemöter den irrationella rädslan med kunskap och sakargument sätter sig på höga hästar och struntar i vanligt folk. ”Säg det där till människor i förorten”, ”Lätt för dig att säga i ditt trygga medelklassområde” och så vidare.

   Det blir då paradoxalt nog en elitistisk position att avslöja fördomar. Som när Paragrafs Maria Robsahm svart på vitt visar att det dödliga våldet är klart lägre nu än det var under hela 70-, 80- och 90-talen. Hon anklagas då för att ”relativisera” våldet och blunda för verkligheten, även om det enda hon har gjort är att föreslå att vi kan titta på hela bilden istället för halva.

   Eller som när någon påpekar att Sverige har förbättrat sina skolresultat i den senaste Pisa-mätningen och att vår skola står sig hyfsat bra i en internationell jämförelse, att vi rankas som ett av världens mest jämställda länder i alla internationella studier, att antalet människor i fängelser i Sverige har varit ganska konstant i många decennier, att sexuella övergrepp på festivaler minskar, att antalet asylsökande i Sverige har varit lägre de tre senaste åren än genomsnittet för den senaste 35-årsperioden, att den anmälda brottsligheten i relation till antalet invånare minskar…

   Det där är oomtvistlig fakta. Det är inget man kan tycka olika om, men högerpopulisterna vill att vi släcker taklampan eftersom den som ser hela rummet också får ett helhetsperspektiv. Istället tänder de sina ficklampor och lyser på en punkt i taget. För visst går det att hitta brister:

   ”Bilbränderna ökar” basunerades det ut när man 2015 och 2016 såg en tillfällig ökning. När man såg en minskning av antalet bilbränder 2017 och en fortsatt minskning 2018 flyttade de ficklampan. Då vill de inte prata om bilbränder längre.

   ”Gängskjutningarna ökar” är 2019-års melodi. När de minskar igen, vilket de kan göra redan 2020 om polisen lyckas sy in den där lilla gruppen människor som står för hela våldsutövandet, så kommer man att flytta lampan till en annan punkt. Det viktiga är att hela tiden hålla människor fast i den känslobaserade lögnen om en systemkollaps.

   Och våra partiföreträdare oavsett parti sväljer betet med hull och hår. Gängkriminaliteten blir den stora viktiga frågan som kräver blocköverskridande krissamtal för alla som inte åker på kändisfest till Israel. Att fler personer har dött i arbetsplatsolyckor i år och att det i det fallet aldrig handlar om kriminella personer som ger sig på varandra spelar ingen roll.

   Ficklampan lyser inte på arbetsplatsolyckorna eftersom det skulle föra samtalet till diskussioner om arbetsgivaransvar och anställningsvillkor. Det går liksom inte att anklaga invandare och muslimer för de där problemen och därmed är frågan död.

   När BRÅ (Brottsförebyggande rådet) kommer med statistik som tycks visa på en ökning av viss typ av brottslighet så tas det på största allvar. När BRÅ kommer med statistik som visar på minskningar eller att det saknas ett samband mellan ökad brottslighet och flyktingströmmen 2015 så anklagas BRÅ för att vara politiskt styrda lögnare.

   När Aftonbladet skriver att SD går framåt i väljaropinionen så ifrågasätts källan inte alls. När samma tidning avslöjar rasistiska uttalanden från partiföreträdare så är de ”lögnmedia”, ”PK-media”, ”Aftonhoran” och ”sossarnas partiorgan”.

   Det är svårt att kalla beteendet för rationellt. Det är omöjligt att påstå att fakta är dessa människors ledstjärna. De går helt och hållet på känslostyrd magkänsla. För att få ihop bilden måste de skjuta över sina egna tillkortakommanden på de politiska motståndarna.

   Inom psykologin kallas det här för projektion. Wikipedia definierar projektion på följande sätt:

”En term som används inom psykologin för att beskriva en försvarsmekanism som en person begagnar sig av då den inte vill eller kan kännas vid sina egna svagheter och därför tillskriver andra personer eller sin omgivning dessa egenskaper för att försvara sin självbild.”

   Jag tror att människor som föredrar att blint följa minsta Facebookvink från hobbykriminologen och vetenskapslajvaren Tino Sanandaji istället för att lyssna till sakkunniga analytiker med utbildning faktiskt på riktigt inte förstår hur lurade de är.

    Jag tror att de läser ytterkantsmoderaten Ann Heberleins ord till ”vänstern”om att ”sluta känna så förbannat mycket och börja tänka” som att brist på medmänsklighet är mer rationellt än att bry sig om andra människor. Och de tror verkligen att Heberlein representerar det rena förnuftet.

   Papegojorna som upprepar profeternas budskap dyker ofta upp på Paragrafs Facebooksida och andra diskussionsforum på nätet. ”Jag serverar fakta. Du serverar känslor” skrev en av dem härförleden. Jag är övertygad om att han på allvar tror att det är så.

   Då blir en narcisstisk gaphals med swishkonto ”journalisten som säger sanningen”, en före detta sexualupplysare och barnboksförfattare expert på gängkriminalitet, en Livets ord-fostrad partiledare expert på sexualbrottsstatistik och en tonårsobstinat moderatpolitiker vår tids stora sanningssägare.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.