Därför publicerar vi artiklar om att den grova brottsligheten inte ökar

Av Dick Sundevall 2019-11-13

Det har retat många, en del på gränsen till vansinne, att vi inte ställer in oss i ledet och likt alltför många medier ger en bild av ökad grov brottslighet i Sverige – när det inte är så.

   Vi har två väldigt goda skäl att publicera dessa artiklar och krönikor:

  1. För att den bild som sprids av stora medier och framträdande partiledare om en ökad grov brottslighet är i sak fel. Och för att det blir en skrämmande bild av vårt land. Skrämmer människor och därmed sänker deras livskvalité.
  2. För att riksdagspartierna hakar på det som målas upp i medierna. Det finns röster att hämta i tävlingen om vem som tycker mest illa om skjutningar och sprängningar. Och vem som visar det genom att komma med allehanda lagförslag som går ut över rättsäkerheten för hederliga medborgare. Kort sagt, det finns röster att fiska i den allmänna rädsla som uppstår.

   Men vi måste väl ta människors oro på allvar? tänker nu sannolikt ganska många som läser det här. Ja, naturligtvis måste vi det. Men det blir ett cirkelresonemang.

   Medier och partiledare av olika slag framställer det som att problemet med brottsligheten och framförallt det grova våldet ökar lavinartat – vilket det inte gör. Olika stora medier rapporterar definitivt alltmer om grov brottslighet. Men det innebär inte att brottsligheten ökar.

   Därmed blir alltför många medborgare oroliga och rent av rädda. Varvid såväl medier som partiföreträdare hävdar att ”vi måste ta människors oro på allvar”. Det utger man sig att göra genom nya förslag på hårdare och längre straff. Och mer övervakning av medborgarna etcetera.

   Man framställer det som nödvändigt ”för att brottsligheten är så omfattande och grov”. Varvid medborgarna blir ännu mer oroliga och ”det måste vi ta på allvar”. Och sedan går det vidare på nästa varv – och nästa – och nästa.

   I tävlingen om vilket parti som kan framställa sig som störst motståndare till våldtäkter, skjutningar, sprängningar och mord, kommer sedan det ena efter andra lagförslaget som urholkar rättssäkerheten.

   Fler övervakningskameror. Mer telefonavlyssning. Nu senast även av medborgare som inte är misstänkta för brott och därtill möjlighet för polisen att få insyn i enskilda medborgares datorer.

   Det här är en minst sagt farlig väg. I varje fall för oss som inte eftersträvar en polisstat av den modell som diktaturer av olika slag utgör. Det utgör i längden ett hot mot Sverige som en civiliserad demokratisk rättsstat.

   Om du som läser det här inte tror på vad Maria Robsahm visat på i ett antal artiklar på Para§raf, trots att hon är noga med att ange vilka källor hon lutar sig mot och varför hon valt just dessa källor.

   Inte heller tror på vad Andreas Magnusson påvisat där även han angett källor, eller vad jag fört fram, så kan du väl förhoppningsvis i varje fall förlita dig på vad olika kriminologprofessorer skriver på Para§raf där de, som de forskare de är, anger en väldig massa källor för vad de för fram. Senast var det 47 källor. Se länkar nedan.

   Och om du som läsare inte är överens om något jag skrivit ovan så tror jag, eller i varje fall hoppas, att vi kan vara överens om att det måste bli ett slut på alla skjutningar och sprängningar. Ett slut på våldtäkter och dödligt våld. Eller om det inte är möjligt i varje fall få till att det blir allt färre våldsbrott av det slaget.

   Naturligtvis är det viktigt att fler av dessa brott klaras upp och att gärningsmännen blir dömda och inlåsta. Det behöver väl knappast påpekas. Men det som helt dominerar medierna och vad partiernas företrädare för fram numer är vad vi ska göra EFTER att någon blivit våldtagen, EFTER att någon blivit grovt misshandlad och EFTER att någon blivit skjuten eller sprängd i bitar.

   Så den lite absurda frågan blir, vill man verkligen få ner den grova brottsligheten genom att efter bästa förmåga förebygga och förhindra brottslighet? Vill man att vi ska hamna i ett läge där debatten inte längre bara handlar om grova brott, utan kanske om sjukvården, skolan och fattigpensionärerna etcetera? Alltså betydligt mer komplicerade frågor där det inte alls är lika enkelt att fiska röster med hjälp av allt högre brösttoner.

   Och – vill de läsare som protesterar vilt mot att vi på Para§raf påvisar att brottsligheten och då framförallt det dödliga våldet faktiskt minskar – vill de verkligen att det ska vara så? Eller vill de av någon grumlig anledning inte det?

    Eller förstår de inte, hur många gånger vi än skriver det, att naturligtvis vill vi på Para§raf att att grovt våld och då framförallt dödligt våld ska minska än mer. Att det om möjligt inte ska bli ett enda nytt brottsoffer. Och att vi just därför glädjer oss åt att kunna påvisa att det dödliga våldet faktiskt minskar.

   Är det så svårt att hålla dessa två tankar i huvudet samtidigt? Tydligen är det så för vissa. För det kan väl inte vara så att de faktiskt inte vill att det dödliga våldet ska minska?

För övrigt vill jag klargöra…

   för att försöka slippa en onödig sidodiskussion om att jag som journalist och författare skulle leva i en skyddad tillvaro och inte möter den hårda verkligheten bla bla bla etcetera – att det är så här:

   Jag är uppväxt i en av Stockholms södra förorter som idag på nysvenska skulle ha beskrivits som en utsatt förort. Jag har i drygt 40 år arbetat med kriminal- och rättsfrågor och i det arbetet träffat fler grovt kriminella än de flesta. Jag har utsatts för grova dödshot och har därför skyddade personuppgifter.

   Jag bor numer i det län som har den största arbetslösheten. På en ort som har en ytterst blygsam medelinkomst och betydligt fler invandrare än de flesta orter i Sverige. Så hoppa gärna över slappa ytliga personangrepp om att jag inte vet vad jag pratar om.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 

Länkar till kriminologprofessorernas artiklar:

Slaget om makten – brott, straff, invandring och integration

Sex kriminologiprofessorer om vad som fungerar och inte fungerar brottsförebyggande

 


   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst personliga tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.