Sverigedemokraterna är en sekt – med rasism som religion

   Att smeka enskild individs innersta känslor är det enklaste sättet att få dem i säng. De borde kommit till insikt vid deras ålder, att ibland så är den tillfälliga sängkamraten något som skapar ångest dagen efter när ljuset skiner starkare. Att den omedelbara attraktionen var ett sätt att lura sig själv, för möjligheten till en tillfredsställelse som är över innan den ens börjat.

   Sprida hat – tjäna pengar och vinna sympatiröster från tangentbordsryttare, som får sitt hat och missnöje matat mot en målgrupp att lägga skulden på är den enkla grundidén.

   Allt som gått fel i privatlivet och/eller samhället i stort, är lättast att skylla på annan person snarare än att ta eget ansvar för sina egna tillkortakommanden. Ingen överraskning att målet för skuldbeläggningen är icke etniska svenskar.

   Att det fungerar märks tydligt när en arg man stannade till och visade sin okunskap på Staffansskolans skolgård i Gävle, efter att en över 20 år gammal utsmyckning av en hockeypuck pekats ut som en muslimsk symbol. Skolan utsattes för en hatstorm på sociala medier.

   ”Öppna dina ögon”, är den sedvanliga uppmaningen från debatterande Sverigedemokrater. Vad de inte insett är att det är precis det vi andra har gjort.

   Vi andra har insett att SD inte gynnar arbetslösa, sjukskrivna, pensionärer, arbetare och framför allt inte människor på flykt. Homosexuella ligger inte heller högt i kurs när SD:s människosyn analyseras. Vi andra har insett att SD inte anser det biologiskt naturligt att älska en människa av samma kön.

   Vi andra har insett att SD gynnar cirka en procent av befolkningen, oavsett migrationspolitik.

   Källkritik är inget som flertalet av SD’s väljare vurmar för. Det är ingen fördom. Det är vad jag fått bekräftat genom erfarenhet via debatter på social media, men även i privata sammanhang. ”Jimmie Åkesson har sagt att det är sant, då måste det vara så”.

   Av den anledningen väljer jag att inte stapla upp det som sakligt bevisar vad jag säger. Det går ändå alltid de mest inskränkta förbi – att fakta är fakta. All nödvändig information finns för varje enskild individ att söka efter – om intresse finns.

   Det handlar inte om att jag vill övertyga andra huruvida SD lurar sina väljare, även om det också torde vara av vikt. Det handlar om att jag vill öppna ögonen på just det marknadssegmentet.

   Vad är SD egentligen? Jag törs ställa mig bakom åsikten att SD påminner om en sekt. En sekt är en grupp som avviker från de religiösa huvudlinjerna som finns i samhället, till exempel kyrkan. Dock behöver den inte vara religiös. SD är inte i närheten av att vara religiös.

   En sekt ställer krav på sina medlemmar och anhängare. Eftersom den oftast inte är större än en minoritetsgrupp så har den ofta en elitisk image. De företräder ofta jämlikhetsideal, men bara mellan de utvalda.

   Nej, jämlikhetsidealen lyser med sin frånvaro. Det vittnar kvinnliga politiker om i boken Insidan – SD-kvinnorna och partiet.
De vittnar om hur det är att vara kvinna i SD – ett parti där män dominerar både bland aktiva och anhängare.

   När en sekt ska värva nya medlemmar förekommer lögner och förskönande sanningar. Ledaren använder ofta Mind Control för att styra sina medlemmar. För att anses som en sekt bör de anse sig ha den enda verkliga sanningen. Ledaren ska vara auktoritär. Medlemmarna ska sluta sig till gruppen.

   Åsa Hägglöf är i grunden utbildad barnskötare. Arbetar på ett gruppboende inom LSS. Hon är väl insatt i asylpolitik och migrationsfrågor som hon engagerat sig i under snart 30 år. Vid sidan av sitt arbete jobbar hon ideellt med asylärenden, i första hand gällande ensamkommande.
Åsa är en av Para§rafs fasta krönikörer.