Foto: Stina Stjernkvist/TT

Såren blöder

Av Crister Enander 2019-12-20

De har skurit och de har skurit alldeles för djupt. Så enkelt är det. Ingen kan förneka det längre, inga floskler eller retoriska utläggningar kan täcka över eller gömma vad som skett. Såren blöder. Folkflertalet är hårt hemsökt.

   De har skurit och fortsatt skära, och de har skurit ner välfärden hårt och hänsynslöst. Landet och dess befolkning är under angrepp. Mångas hushållsekonomi är krossad. Välfärden är grundligt förstörd, demolerad till oigenkännlighet.

   Av det en gång goda samhället, där de svaga och fattiga togs om hand och gavs ett så värdigt liv, återstår idag ruiner. Folkhemmet finns inte längre. Landets goda rykte, detta land som var ett på flera plan eftersträvansvärt ideal för så många andra länder, lever inte längre kvar utomlands.

   Jag har sett många artiklar – i tysk, engelsk, amerikansk, ja i spansk och ungersk press – som beskriver Sverige som ett nedrustat, förstört och skövlat land där de fattiga är satta på undantag, där de sjuka tvingas att arbeta trots att de inte äger förmågan, orken eller de fysiska förutsättningarna.

   Cancerpatienter ska söka arbeten de aldrig kommer att klara av.

   Arbetsplatserna är inte längre säkra. Få vågar protestera när tempot ska ökas och återigen stegras för att ge högre och ökad avkastning med resultatet att arbetsskadorna blir fler och grövre.

   Hotet finns där numera alltid. De som säger ifrån riskerar återigen – som på trettiotalet – att få sparken, anledningen ledning motiverar det med är självfallet en annan, påhittad. Men resultatet är detsamma. Utstötta, med vitsord som gör dem omöjliga på arbetsmarknaden.

   Arbetsmarknadslagstiftningen har steg för steg gröpts ur. Skyddet för anställda försämras med varje ny lagändring. LAS, som reglerar anställningstryggheten, förvandlas sakta men säkert till ett hån. Och räcker inte dessa försämringar för arbetsköparen vänder de sig till bemanningsföretag där arbetarna är rättslösa och nästan utan alla lagliga skydd.

   Jag säger det ännu en gång: Trettiotalets misär och missförhållanden är över oss igen.

    Jag vill egentligen inte tala partipolitik. Som jag ser dagens samhälle befinner sig de flesta frågorna bortom den diskussionen. Det jag i stället vill framhålla är att de senaste regeringarna – med Alliansen som de effektivaste – på kort tid, med rekordfart och fanatisk iver, har förstört det som tagit flera generationer att skapa och bygga upp.

    Det är min fasta övertygelse att många ärliga liberaler och kristna som stött såväl KD som Liberalerna upprörs och skakas av vad som skett med välfärdslandet Sverige.

   Ensamstående mammor får inte längre ekonomin att gå ihop. Dyra paniklån från ljusskygga och skumma kreditföretag har blivit en nödvändig del av vardagen. De enorma räntorna, som gränsar till ocker, stoppar effektivt alla möjligheter att få ordning på och kontroll över familjens ekonomi.

    Men mammorna måste kunna ställa mat på bordet till ätteläggen. De har då inget annat val än att sätta sig i skuld. Kronofogden arbetar, som bekant, på övertid. Ärendena bokstavligen rasar in.

    Den privata vårdens smekmånad är över sedan mycket länge. Häromdagen pratade jag rätt länge med en läkare, som också är delägare i en privat vårdcentral – och som vill förbli anonym. Hon berättade att de numera går på knäna.

   Det tröga, belastande och ständigt snurrande hjul som är en given del i det stora vårdbehovet har i grunden förändrat deras arbete. De hinner inte med patienterna. Köerna växer. Slarvet och godtycket ökar.

   Vinsterna – som ju en gång drev dem att starta verksamheten – sjunker då Landstingets ersättning för uppföljning och telefonråd och till exempel förnyelse av recept är låg till skillnad från den första medicinska utredningen av patienterna. Verkligheten har hunnit ifatt dem.

   Riskkapitalisten kommer kanske snart att fly från vårdföretagen, åtminstone inom vissa grenar. Den låga avkastningen är inget för dem. Det låter kanske elakt och hemskt, men det gläder mig. Vård ska inte ge vinst. Det är min bestämda uppfattning.

   Alltfler livsuppehållande mediciner – till exempel för MS-patienter – tas bort från högkostnadsskyddet. Ska en människa drabbad av Multipel Skleros tvingas låna pengar av de rovgiriga kreditföretagen för att överleva? Ska vården bli en renodlad klassfråga?

   De rika kan leva länge och trygga i förvissningen att få hjälp och omvårdnad. De fattiga kommer att dö i förtid på grund av brist på pengar att köpa adekvat vård och medicin. Är Camilla Läckberg vår framtid?

   Idag är dessutom snart 100,000 sjuka medborgare utförsäkrade, och därmed direkt dömda till en tillvaro på nåder, i marginalen; hänvisade till ett liv på gränsen till ett evigt existensminimum. Mat, hyra – inte mycket mer räcker pengarna till, om ens det.

   Är detta vad vårt land förvandlats till? Vill vi verkligen ha det så här? En Försäkringskassa – vilka handar de enorma summor som vi sparat i sjukförsäkringssystemet – som cyniskt och utan att skämmas ägnar sig åt att jaga de sjuka. Tolererar vi dessa extrema och hjärtskärande orättvisor där medborgarnas inkomster styr över liv och död, vård eller vanvård? Jag gör det inte.

   Vreden skakar mig, får hela kroppen att fyllas med mängder av pumpande adrenalin som river och sliter och ryter i hela mitt nervsystem. Händerna börjar darra. Blicken grumlas av ren skär ilska. Jag överdriver inte. Det bultar i mina tinningar.

   Det land jag föddes till att leva i har tagits ifrån mig, fullkomligt förstörts på några korta år. Och jag är också fullt och fast övertygad om att miljoner medborgare i vårt försvunna folkhem delar mitt ständigt glödgande raseri. Vreden vi känner är en gemensam vrede.

   Landet blöder. Medborgarna hukar under bördorna, sargade och nedtyngda. Slutsatsen är bedövande enkel. Det går inte längre. Vi måste sätta stopp. Alla goda krafter måste bidra, enas i motståndet. Landet, vårt gemensamma samhälle, måste få börja läka, och det fort. Det är dags att börja bygga upp, inte rasera och förstöra.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker.
   Bland de senaste märks ”’Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”, ”I motstånd växer tanken – från Klara Johanson till Simone de Beavoire”.
   Crister Enander är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.