Sverige och fundamentalismen

Av Michael Pålsson 2019-12-23

Muslimska moralpoliser med långt skägg som går omkring i svenska så kallade utanförskapsområden och kontrollerar hur kvinnor är klädda och beter sig är helt oacceptabelt i ett fritt samhälle. Men är det å andra sidan acceptabelt att vi inför egna moralpoliser för att kontrollera att alla beter sig enligt exakt svenska sedvänjor, som ett slags Iran-light?

   En sak som de flesta svenska medborgare kan enas om är att länder som exempelvis Iran, Pakistan, Afghanistan och Saudiarabien har en fundamentalistisk syn på religion som vi i Sverige finner fullständigt oacceptabel.

   Förutom att kvinnor inte får visa håret eller i vissa fall måste ha slöja och att homosexualitet är förbjuden, förekommer dessutom diskriminering och förföljelser av oliktänkande, inkluderat andra religioner. I flera av nyssnämnda länder är det dessutom belagt med dödsstraff att vara ateist.

    Å andra sidan finns det länder som exempelvis Kina där religionen i sig synes vara problemet. Såsom Kinas omskrivna koncentrationsläger med muslimska uigurer som genom bland annat stenhård övervakning och tortyr ska omskolas till kommunistälskande och i regimens ögon goda medborgare. Dessa typer av samhällen är det få svenskar som önskar, förutom möjligen den ständige diktaturförsvararen Jan Myrdal.

   När det därför från vissa så kallade utanförskapsområden i Sverige kommer rapporter om hederskultur, tvångsgiften, moralpoliser, svavelosande och terrorpredikande imamer med mera då reagerar vi med rätta och med stor kraft.

   På samma sätt finner de flesta av oss det obehagligt och skrämmande när Kinas ambassadör försöker förhindra svenska ministrar att delta i prisceremonier för oliktänkande så som skedde i fallet Svenska Pen och pristagaren Gui Minhai. Här stod Sverige upp mot hotet från den kinesiske ambassadören och kulturminister Amanda Lind delade trots hoten från Kina ut priset till Gui Minhai.

   Det synes i vart fall för mig vara tydligt att de flesta av oss svenskar i djupet uppskattar den individuella frihet de flesta av oss njuter i form av grundlagsskyddade rättigheter såsom religionsfrihet, fri åsiktsbildning och människors lika värde. De flesta av oss, inte bara kvinnor, tycks också vara överens om att kvinnor ska behandlas jämlikt med män och ges lika rätt till utbildning och arbete och dessutom ha rätt att klä sig som de vill.

   Få av oss, även om undantag finns, tycks vilja tillbaka till den tid då mannen var ensam familjeförsörjare och då det inte var olagligt att våldta sin hustru och slå sina barn.

   Det sägs ibland att Sverige betraktas som extremt i en internationell kontext i detta att vi så högt värdesätter individens frihet och så lågt värderar religiös tillhörighet. Men kanske är det inte så konstigt att det är så?

   Ända sedan upplysningstankarna fick fäste i Sverige har vi nämligen fått uppleva fördelarna med att frigöra sig från religiösa dogmer och istället fått ett fritt samhälle med en enastående ekonomisk utveckling och fram tills för några år sedan ett samhälle med minimala klassklyftor.

   Frågan är dock vad som håller på att hända nu? I dagarna fick vi läsa om hur kommunfullmäktige i Trelleborg drivit igenom ett förslag innebärande att endast den person som är beredd att ta alla i handen kan få anställning i kommunen. Om en person av religiösa skäl vägrar ta någon av motsatt kön i handen, ska denne inte kunna få arbete i kommunen.

   Även med en försiktig bedömning av Arbetsdomstolens praxis och Diskrimineringslagen, torde många, möjligen de flesta, jurister troligen komma till slutsatsen att Trelleborgs beslut strider såväl mot domstolspraxis som mot Diskrimineringslagen och Regeringsformens skydd för vår individuella religionsfrihet.

   Samma sak med Skurups kommuns beslut ”Att huvudduk, burka, niqab och andra klädesplagg som har som syfte att dölja elever och personal inte skall vara tillåtet i Skurups kommuns förskolor” och ”Att huvudduk, burka, niqab och andra klädesplagg som har som syfte att dölja elever och personal inte skall vara tillåtet i Skurups kommuns grundskolor.”

   Böneförbudet i Bromölla utgör ytterligare ett exempel. Tydligen anser Trelleborgs, Bromöllas och Skurups politiker att den grundlagsskyddade religionsfriheten inte ska gälla muslimer. Ungefär på samma sätt som att Saudiarabien inte anser någon annan religion än den sunnitiska tolkningen av islam är i sin ordning.

   En annan fråga som varit aktuell är den om böneutrop från minareter. Bland annat har Ebba Busch Thor ifrågasatt böneutropen och menat att det inte är rimligt att höra dessa uppmaningar deklameras över samhällen. Däremot anser hon att kyrkklockorna inte innebär samma problem.

   Man borde kanske inte bli förvånad eftersom Ebba Busch Thor senare även sagt sig vilja ”stresstesta” grundlagens bestämmelser om mänskliga rättigheter. Tydligen anser Ebba Busch Thor att vi borde gå mot samma typ av statsreligion och fundamentalism som vi vänder oss emot när den sker i andra länder. Förvisso inte lika dramatiskt som i exempelvis Iran, men enligt samma princip, nämligen att olika religioner ska anses olika mycket värda.

   Sedan finns det en kommun, Sölvesborg, som önskar begränsa inköpen av böcker på olika språk, hala pride-flaggan och stoppa inköp av ”utmanande samtidskonst”. Det är väl förmodligen bara en tidsfråga innan nästa SD-ledda kommun initierar allmän bokbränning såsom flera dåvarande SD-politiker deltog i så sent som på 1990-talet.

   Det syns vara ödets ironi att samma politiker som uttrycker så mycket avsky mot muslimsk fundamentalism och vänstern, själva är beredda att medverka till att föra Sverige i exakt samma riktning som de fundamentalistiska stater de säger sig hata – fast från andra hållet.

   Ska vi i ett framtida Sverige slopa religionsfriheten och vara fundamentalistiskt kristna? Kanske förbjuda ateism? Införa omskolningsläger för oliktänkande och förbjuda homosexualitet?

   Införa en ny helgdag som ersätter Valborg där vi istället bränner för regimen oönskade böcker och fördömer konstnärer, författare och bokförläggare som utmanar makten? Ska cirkeln mot totalitära makter på andra håll slutas så att vi inte längre anses vara så extremt individualistiska utan istället ingå i samma liga som Polen, Ungern och Ryssland eller ännu värre länder?

   Jag hoppas verkligen inte det och jag ska göra allt jag personligen kan för att kämpa emot en sådan utveckling. Den individuella friheten är för ett gott samhälle lika viktig som luften vi andas.

   Vad vi som individer läser, skriver, säger, sjunger, tror eller inte tror på, vilken konst vi föredrar, vilken kritik vi kan framföra mot regimen, vilken sexuell läggning vi har och allt annat som är personligt men som också kan bidra till den fria åsiktsbildningen och fördjupa och bredda insikter om andra infallsvinklar än bara mina egna – allt detta stärker demokratin.

   När politiker vill inskränka våra personliga friheter måste vi reagera, för när staten en gång tagit greppet över den så släpper den inte frivilligt. För den som tycker jag har fel rekommenderar jag att läsa på lite om exempelvis Kina, Ryssland, Iran, Polen, Ungern, Saudiarabien, Afghanistan, Nordkorea.

   Nej, vi är inte där än på långa vägar. Men vi har med små stapplande steg och med hjälp av några av totalitarismens nyttiga idioter i bland annat Sölvesborg, Bromölla, Skurup och Trelleborg, släppt garden.

   Jimmie Åkesson har inget emot en sådan utveckling. Förmodligen inte heller Ebba Busch Thor. Vänsterpartiet har alltid haft en svaghet för totalitära tendenser såsom i nuvarande Venezuela och tidigare Östtyskland och Sovjet.

   Det är därför vi andra måste stå emot och värna den frihet våra förfäder kämpat så hårt för. Alldeles för många av oss tar friheten för självklar. Det är den inte.

   Våra grundlagar kan ändras på drygt ett år med ett mellankommande riksdagsval och all frihet tas ifrån oss. Vad har vi då kvar? Det kan te sig lockande med politiker som hänvisar till en bättre dåtid. Men det var inte bättre förr – det är bättre nu. Vi kan skapa en ännu bättre framtid om vi vill!

   Vi kan också välja det totalitära, ofria mörkret. Det är vi som röstar som kan välja. Vad väljer vi? För oss? För barn och barnbarn? Ofrihetens dystra mörker eller frihetens ljusa framtid?

   Med detta vill jag önska oss alla inte bara ett, utan många goda, nya och fria år i framtiden!

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Michael Pålsson är advokat på Juhlin & Partners, med expertis inom avtalsrätt och arbetsrätt. Han har ett stort intresse för såväl rättsfilosofi som filosofi i allmänhet.

   Han är författare till ”Det bra livet, Det dåliga livet – moraliska frågor ur ett praktiskt perspektiv” och arbetar för närvarande med nästa bok på temat; ”Hypotetiska händelseförlopp – Essä om frihet i vår tid”.

   Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.