Hammarkullen i Göteborg

Därför bor jag inte i Hammarkullen

Av Andreas Magnusson 2020-01-02

Eftersom flera läsare på senare tid har hört av sig med frågor om varför jag bor i Kungsbacka ska jag nu i rent folkbildningssyfte berätta om varför jag inte längre bor i Hammarkullen.

   Jag föddes på Östra sjukhuset i Göteborg 1974. Innan min ettårsdag flyttade mina föräldrar från centrala Göteborg till Hammarkullen. Där bodde jag tills jag var 21 år gammal – först i hyreshus och sedan i ett radhusområde på kullen ovanför chipsfabriken.

   Om jag går inHitta.se och tittar på mitt första bostadsområde i Hammarkullen ser jag att medelinkomsten i området idag är ungefär 41% lägre än snittlönen i Sverige som helhet. Arbetslösheten är hög. Utbildningsnivån är låg. En tredjedel av lärarna på min gamla skola är numer outbildade, vilket inte heller borgar för hög utbildningskvalité.

   Men det är här man kan få lägenhet. Därför hamnar många av våra nyanlända i förorten. Det är inte optimalt för någon.

   Segregationen är en faktor som gör att andra människor lämnar de platser som idag definieras som särskilt utsatta områden. Men många bor kvar. Mina föräldrar bor till exempel fortfarande i Hammarkullen, liksom mina svärföräldrar. Det är ingen dålig plats även om jag tycker att den har förändrats till det sämre.

   Den anmälda brottsligheten i Hammarkullen är till exempel 21% lägre än i riket som helhet, vilket nog stämmer ganska dåligt med den mediala bilden av ett särskilt utsatt område. Delvis beror det kanske på att människor i lägre utsträckning blandar in polisen, men jag har aldrig känt mig otrygg när jag besöker platsen.

   Det skjuts till exempel inga raketer mot mig. Ingen tar min telefon eller ropar fula ord efter mig. Jag har faktiskt aldrig utsatts för något brott i Hammarkullen och ändå har jag spenderat nästan halva mitt liv där.

   Arbetslösheten är hög i Hammarkullen. Enligt Hitta.se förvärvsarbetar 54% av personerna mellan 20-64 år i mitt gamla bostadsområde. Där jag nu bor, på landsbygden i Kungsbacka kommun, är motsvarande siffra 86%. Här tjänar vi förresten 11% mer än genomsnittet för riket.

   Joakim Lamotte skrev så här om mig dagen innan julafton och jag tror att det framförallt är Lamottes skriverier som har gjort så att min mejlkorg är full av frågor om var jag bor och varför jag inte bor i ett särskilt utsatt område istället:

”Andreas Magnusson är en person som själv förskansat sig i ett välmående område med få invandrare. Sannolikt har han aldrig ens sett ett så kallat utanförskapsområde på vykort.”

   Faktum är att jag har det. Jag var med i frimärksklubben som låg i en liten röd stuga i närheten av Hammarkulletorget när jag var i mellanstadieåldern och det kom faktiskt ett fint vykort som föreställde Hammarkullen som vi använde för att få en så kallad förstadagsstämpel när något nytt frimärke hade släppts.

   Joakim Lamotte själv är från Lilla Edet. Lilla Edet har jag däremot aldrig sett på vykort. Numer bor han i ett tryggt villaområde i Mölndal. I ett inlägg på Facebook 23 december skriver han så här:

”På håll går det bra att sitta med näsan högt i vädret och blicka ut från sitt elfenbenstorn.”

   Jag tror inte att samhället mår bra av den sortens avstånd som Lamotte pratar om. Människor behöver mötas. De behöver prata med varandra. Vi kan inte bara leva våra liv sida vid sida med människor som är precis som oss själva.

   Avstånden mellan människor är riktigt stora när en swishaktivist som sammanlagt under 2019 gjorde fem stycken livereportage hyllas för att han vid några enstaka tillfällen vågat lämna villan för att ge sig ut till platser där vanliga människor dagligen spenderar sina liv.

   I högerextrema kretsar är Lamotte hjälten. Det är som om de på riktigt är helt omedvetna om att tanter, gubbar, småbarn, dagisfröknar, undersköterskor och bibliotekarier dagligen lever sina liv på platser som Kronogården eller Hammarkullen.

   Själv har jag under hela mitt liv antingen bott i ett utanförskapsområde eller arbetat med människor från utanförskapsområden. Jag har svårt att se något positivt med att de här platserna används som rekvisita av människor som vill plocka billiga politiska poäng eller plocka Swishpengar från lättlurade människor som använder tangentbordet som sköld mot det okända.

   När Lamotte besökte Kronogården lyckades han till exempel intervjua en (1) person som bodde i området. Sen skrev han hela tretton (13) inlägg om att andra var dumma mot honom. Det var den samlade ”journalistiska” gärningen.

   Om jag ringer morsan en vanlig fredagskväll så lyckas jag också göra en intervju från ett motsvarande särskilt utsatt område. Jag får dock ligga i om jag ska få ihop 13 snyfthistorier om att andra har varit dumma mot mig. ”Skärp dig Andreas!” skulle hon säga om jag försökte.

   Jag är nu så pass gammal att jag har levt fler år utanför Hammarkullen än i Hammarkullen, men det kommer för alltid att vara den plats som har varit viktigast i mitt liv.

   Jag tror att nästan alla av oss som växte upp i Hammarkullen under 70- och 80-talet ser tillbaka på uppväxten med tacksamhet och värme. Det var en väl fungerande mångkulturell stadsdel där invandrare och svenskar levde sida vid sida, där kulturlivet blomstrade och människor tog hand om varandra.

    På Hammarkullsskolan hängde det gitarrer på väggarna i korridoren som vi kunde plocka ner och spela på när vi hade rast. Det fanns ingen skadegörelse alls. På kvällarna fick vi som tonåringar lov att helt utan vuxnas inblandning vistas i källaren till ett dagis där det fanns två replokaler.

   Som jag minns det fanns det två regler för replokalerna: Ingen alkohol och så var det förbjudet att sova över. Jag tror inte att någon någonsin bröt mot någon av dessa regler. Vi visste att allt skulle gå förlorat om vi svek förtroendet man visat oss.

   I början av 90-talet kunde man känna hur förortsområdena gradvis försämrades. Det handlade inte om invandringen eftersom det hela tiden har bott mycket invandrare på de här platserna. Det var till och med så att invandrare från bland annat Latinamerika, Turkiet, Syrien, Finland och forna Jugoslavien starkt bidrog till att få Hammarkullen på rätt köl efter några tunga år på 70-talet.

   I början av 70-talet var området ganska ruffigt med sniffare på torget och A-lagare på bänkarna. De enorma kultursatsningarna med karneval, musikförening och annat var viktiga för att få ordning på Hammarkullen.

   Men någonstans i början av 90-talet blev det tydligt för många av oss som bodde i Hammarkullen att platsen liksom hade övergivits av politiker och det omgivande samhället.

   Eftersom bostadsbristen gjorde det svårt att få bostäder på andra platser i Göteborgsområdet började förorterna bli en slags allmän dumpstation för människor som saknade kontantinsats till bostadsrätt eller som på grund av kort tid i Sverige inte hade stått i bostadskö tillräckligt länge för att få lägenhet någon annanstans.

   21 år gammal flyttade jag till centrala Göteborg. Jag hamnade i en etta på bottenvåningen på Garverigatan i närheten av Olskrokstorget, vilket faktiskt av en ren slump var i samma trappuppgång som jag bodde i som nyfödd.

   Jag läste en massa kurser på Universitetet och jobbade under många år extra på ett fritids i Hammarkullen. Jag tog först en magisterexamen i Religionsvetenskap och därefter en gymnasielärarexamen. 27 år gammal började jag arbeta som lärare på det individuella programmet i Kortedala.

   De elever vi hade hand om var i princip samtliga elever från nordöstra Göteborg som saknade godkända betyg i svenska, matte och/eller engelska och därför inte fick läsa vidare på gymnasiet. De var från Hammarkullen, Bergsjön, Hjällbo, Eriksbo, Gårdsten, Lövgärdet och Rannebergen. Platser som redan då var kända som problemområden.

   Jag skulle vilja påstå att det kan vara det mest utmanande lärarjobb någon kan ha. Många elever med skolmisslyckande bakom sig. Många elever med kort tid i landet. Många elever som kände sig svikna av vuxenvärlden.

   Jag har alltid trott på att ge människor en andra chans och det var oerhört fint att se elever som återfick sin självkänsla och tog sig vidare till något bättre. I vissa fall slutade det tyvärr inte lika bra.

   Efter nio år på den här skolan fick jag erbjudande om en tjänst på Vård- och omsorgsprogrammet på en skola i centrala Göteborg. Där har jag nu arbetat i nio år. En majoritet av våra elever har invandrarbakgrund. Många av dem bor i segregerade förortsområden.

   Själv bor jag alltså numer i Kungsbacka och det är det som får Lamottes fotsoldater att självantända. Det är inte så konstigt att jag bor i Kungsbacka som fotsoldaterna tycks tro. Min fru arbetar här och det är lagom pendlingsavstånd till Göteborg. Jag trivs bra även om det finns ett segregationsproblem här också. Kungsbacka är extremt homogent och likriktat.

   Vi är inte många här som kommer från Hammarkullen, men de av oss som gör det spelar nog sällan golf eller röstar på Moderaterna. Det krävs inte mycket för att vara rebell bland Etonskjortor, skepparkavajer och chinos.

   Idealet vore om Sverige var ett mer blandat land. Ett land blir som bäst när det är just mångkulturellt, men inte när mångkulturen bara pytsas ut på vissa platser. Och blandningen av människor behöver inte bara vara etnisk, kulturell och religiös utan måste också handla om utbildningsbakgrund, värderingar och intressen.

   Jag vill se färre keramiker i Majorna, färre kulturarbetare på söder och fler dramapedagoger i Danderyd.

   En man vid namn Sven skrev på Paragrafs Facebooksida. Han var upprörd över att jag inte bodde i Hammarkullen. Det där kan man säga mycket om – man kan till exempel påtala det sjuka i att någon är upprörd över var någon annan bor.

”Kungsbacka; really? Varför bor inte Magnusson i ett område som präglas av mångfald, konflikter och missförstånd?”

”Med den höga svansföring du vanligtvis har i dina åsikter/texter hade jag tänkt mig att du valt en bostadsort mer i linje med dina ideal.”

   Det känns jättekonstigt att behöva berätta för en vuxen människa att folk som jobbar någonstans ofta vill bo i närheten av arbetsplatsen. Framförallt vill de gärna bo på en plats där de tycker att det är fint och trevligt.

   Att vara positiv till mångkultur är inte samma sak som att vara positiv till segregation. Faktum är att det är den totala motsatsen till att vara positiv till segregation.

   I ett mejl ställer Liselott som också är besatt av min bostadsort följande fråga:

”Är bara nyfiken varför du själv lämnat ditt älskade Hammarkullen men också varför du inte flyttar tillbaka om det är så älskvärt där?”

   Jag hoppas att denna text har varit till hjälp för Sven, Liselott och alla de andra som visat ett så stort engagemang i frågan om mitt boende. Det värmer i hjärtat att vara så uppskattad att inte bara det jag skriver om spelar stor roll.

   En del för mig okända människor tycks på riktigt vara så berörda av mina texter att de känner stor omsorg om att mitt liv spenderas på bästa sätt på bästa tänkbara plats. Det är ganska vackert när man tänker på saken.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


    Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.