Hanif Bali, Joakim Lamotte och andra vindflöjlar

Av Andreas Magnusson 2020-02-06

För ganska exakt två år sedan skrev jag en krönika med rubriken ”Så radikaliserades Hanif Bali och Joakim Lamotte”. Den handlade om hur två till synes normala debattörer gradvis kom att bli allt mer extrema i sina åsikter. Hade jag skrivit den idag hade min slutsats delvis varit annorlunda.

   Jag tror inte att någon annan lika tydligt tidigare hade ställt upp Balis gamla texter om invandring och jämfört dem med de nya.

   Jag är inte heller säker på att någon tidigare hade tagit Lamottes bloggtexter om sexismen i Alfons Åberg, varför man inte ska rösta på SD och varför det är så viktigt med HBTQ-frågor och ställt dem mot den SD-vänliga ”invandrare begår brott”-retorik som numer har blivit hans levebröd och signum.

   Jag var nöjd med greppet i den texten (och några andra med ungefär samma tematik där jag bland annat tydligare beskrev Lamottes förvandling) men framförallt var jag nöjd med ordvalet ”radikalisering” eftersom det kändes spot on för vad det var frågan om. Provocerande och ändå med full täckning.

   Jag läste igenom texten nyligen igen i samband med förberedelserna för en kommande föreläsning och slogs av att det har hänt saker på två år.

   Det jag då upplevde som ett antal debattörer som hamnat i ett nästan sekteristiskt utanförskap skulle jag idag nog snarare se som debattörer som i tid varit skickliga på att sträcka upp fingret i luften för att se vart vinden blåser. Vindflöjlar om du så vill.

   År 2011 skrev Hanif Bali en debattext i Aftonbladet om att vi måste stå emot den hatiska SD-propagandan och att de anti-humanistiska tankesätten måste bekämpas – inte minst i invandringsdebatten. Då sa han, och betedde han sig, nästan precis tvärt emot vad han säger och hur han beter sig idag.

   Som ung och karriärsugen moderatpolitiker under Fredrik Reinfeldts ledning var detta precis vad han behövde säga för att passa in.

   Idag får man fler likes på att förnedra människor på Twitter och Facebook än på att stå upp för humanism och medmänsklighet. Det går att förstå Hanif Balis förändring som ett smart karriärval.

   När Joakim Lamotte som bloggare hyllade det feministiska TV-programmet Fittstim, argumenterade mot SD och gjorde genusanalyser så var det precis vad en karriärsugen journalist borde göra under första halvan av 2010-talet. När han idag hetsar mot feminister, hånar politiker till vänster om Moderaterna och kopplar ihop invandring och brottslighet så är det precis vad en karriärsugen journalist bör göra idag.

I min text skrev jag så här:

   ”Någonstans hände någonting. Alla människor förändras. Några av oss blir bara mer av det vi en gång var. De flesta tappar gradvis våra ideal och blir lite mesigare, lite fegare.
   Men en del radikaliseras till att bli alltmer destruktiva, hatiska och våldsamma. Livet i den offentliga debatten är inte lätt. Med hårda ord får man hårda törnar och hårda törnar kan göra att människor isoleras och förhärdas.
   Med nya åsikter får man nya vänner. Och de nya vännerna kommer att bli allt viktigare när de gamla vännerna blir allt mer besvikna på den förändring som skett.
   Det är som när någon lämnar sin familj och sina vänner för att gå in i en sekt. Kärleken från sektmedlemmarna känns bara starkare och blir bara allt viktigare ju mer ens åsikter avviker från den grå massans. Till sist är man beroende och vägen tillbaks blir svårare och svårare.”

   Då var jag övertygad om att sådana som Lamotte och Bali hade målat in sig i sina hörn och snart skulle göra sig omöjliga för alla politiska uppdrag och allt journalistiskt utrymme. Men, och det är här min analys ser annorlunda ut idag, den högerextrema retoriken är numer rumsren. Den sortens retorik isolerar ingen. Den leder till hyllningar.

   Idag kan man bli utsedd till Årets svensk genom att följa med den nya strömmen, man kan intervjuas av BBC om sin ”journalistik” och man kan bli ett partis näst mest personkryssade politiker genom att uttryckligen bryta mot sitt eget partis etiska policydokument.

   Då tänkte jag att Lamotte, Bali, Heberlein och Janouch med flera inte kunde släppa sin högerpopulism eftersom de bränt alla broar tillbaka till den sansade och nyanserade offentligheten. Nu inser jag att de inte vill tillbaka. De har lämnat den sansade och nyanserade offentligheten eftersom det finns fler väljare och mer pengar att tjäna på att hetsa mot invandrare än på att bekämpa hetsandet.

   Vi måste tyvärr inse att när vi befinner oss i en situation där ett parti som nyligen grundades av nazister är Sveriges största parti, så är den sortens åsiktssammanhang inte längre att jämföra med en sekt – de har blivit religion.

   Vi måste tyvärr inse att när vi befinner oss i en situation där två demokratiska partier inte längre ser några problem med att samarbeta med ett parti som nyligen grundades av nazister, vars företrädare dagligen häver ur sig rasistiska uttalanden, då är inte längre rasismen isolerad till obskyra källarlokaler och isolerade nätform. Då har den flyttat in i finrummet.

   Och nu sitter den där i finaste soffan mitt under festen, hinkar folköl, spiller ner tyget, spelar Sweet Home Alabama på maxvolym och skriker hö hö hö-budskap. Rasisterna och de egoistiska gnällspikarna har blivit festens mittpunkt. Det är de som har lagt beslag på stereon.

   De lågmälda och nyanserade samtalen har fått flytta ut i köket. Några tar på sig skorna och går hem. Festen har blivit för stökig. De vill inte längre vara med.

   Det är numer relativt okontroversiellt att ge sig på invandrare, muslimer, PK-maffian, Stefan Löfven, Public service, ”gammelmedia”, ”de vänsterblivna”, Annie Lööf, ”godhetsknarkarna”, mjukisliberalerna, ”det vänsterliberala etablissemanget” och EU-migranterna. Gärna helt utan argument. Hånfullheten är argument nog.

   Att stå upp för de mänskliga rättigheterna, en generös flyktingpolitik och ett värdigt samtalsklimat har blivit hopplöst utdaterat. Att tro att goda exempel har större effekt än förbud avfärdas som världsfrånvänd naivitet. Att tro på religionsfrihet anses korkat.

   Om och om igen tvingas vi lyssna till mantrat: ”Man måste ju kunna prata om problemen med invandring!” Javisst. Men kan man tänka sig att någon gång också prata om någonting annat?

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.