Är rädslan och paniken inför Corona egentligen det största problemet?

Av Dick Sundevall 2020-03-24

Frågan är vad som är värst, coronaviruset eller rädslan på gränsen till panik för att råka ut för att bli smittad? För att inte tala om panikåtgärder från politiskt håll, som alltför ofta bara är signalpolitik som ska visa hur handlingskraftig man är.

Klart man är orolig för något som kanske kan drabba halva befolkningen och som i värsta fall är dödligt, kanske någon tänker.

Javisst, men till och från drabbas vi av flunsor som många blir svårt sjuka av. Som mest har uppemot 2000 i Sverige avlidit i sviterna efter någon enstaka flunsa, bara de senaste åren. Skulle det bli så även med coronaviruset innebär det att inte ens är en promille av befolkningen som skulle dö. Alltså skulle drygt 99,9 procent överleva.

De som är den dominerande riskgruppen är pensionärer som är 85+ och har underliggande åkommor. Naturligtvis är det sorgligt om så sker, både för de som avlider och för anhöriga.

Men – med risk för att framstå som cynisk, är det ändå så att de som nått 85 års ålder har levt längre än genomsnittet av befolkningen. Och har de vid den höga åldern redan allvarliga sjukdomar så har de rimligen inte så lång tid kvar att leva – smittade eller inte smittade. Tänk om det vore som med malaria, att det i första hand drabbar barn.

Samtidigt drabbas, varje år i vårt land, cirka 7500 personer av en för tidig död på grund av luftföroreningarna. Andra, alltför många, når inte ens 30 års ålder på grund av medfödda sjukdomar, eller cancer i unga år, av andra dödliga sjukdomar, i olyckor och så vidare.

Men nu säger forskare att det här coronaviruset inte är en flunsa, utan något värre, och att det kan bli ännu fler som avlider än vid de värsta flunsorna.

Låt oss anta det. Låt oss anta att det blir hela fem gånger fler. Alltså 10 000 människor som dör i Sverige, vilket naturligtvis vore fruktansvärt. Men lika fullt innebär det i så fall en promille av befolkningen och att 99,9 procent kommer att överleva coronaviruset.

Tänk om oddsen vore så bra för allt annat man råkar på i livet. Har genom åren åkt med en del taxiförare i olika länder som kört som biltjuvar. Kan tänka mig att oddsen för att överleva dessa bilresor varit sämre.

I min vän- och bekantskapskrets känner jag bara till en som fått den här smittan. Hon beskrev det som ”feber och en hosta från helvetet”. Hon isolerade sig hemma och nu är hon frisk. I nästa vecka kan hon börja jobba igen. Troligen är hon nu immun mot coronaviruset. Kanske inte livet ut men i varje fall under de närmaste åren.

– Eftersom det tydligen är väldigt många som kommer att åka på den här skiten är det skönt att ha det avklarat, sa hon över telefon.

Flygandet har nu gått ner väldigt mycket, vilket är utmärkt bra för luftföroreningarna och därmed klimatet i stort. Vem vet, kanske de där businessmännen som beklagar sig över att de måste ha 150-200 resdagar om året, nu inser att man 2020 kan klara av väldigt många möten via videolänk.

Att de beklagar sig över alla resdagar är ju ändå bara ett underförstått framhävande av hur viktigt det är att just de personligen är på plats. Något de naturligtvis inte behöver vara – varje gång.

Förhoppningsvis inser också olika företagsledningar att det är ineffektivt att ha medarbetare häckande på flygplatser här och där i världen – om det inte är absolut nödvändigt.

Jag tycker att det är bra att inte skolorna helt stängts i Sverige, som i många andra länder, eftersom det sannolikt skulle vara kontraproduktivt och ett uttryck för panik. För att inte tala om panikbesluten om totala utegångsförbud.

Vi befinner oss inte i krig mot en osynlig fiende, som flera statsöverhuvuden har uttryckt det. Och att stängda gränser ställer till mer problem än vad det löser, tycks alla experter på den här typen pandemier vara överens om. Men för regeringar av allehanda politisk färg framstår det naturligtvis som ett starkt och bra populistiskt utspel från deras sida. Och när några länders regeringar börjar, känner andra sig tvungna att följa efter.

Men – vi har naturligtvis anledning att vara försiktiga och bör lägga om vårt dagliga sätt att leva och mötas. Låt oss göra vad vi kan för att inte själva bli smittade. Och om vi blir det, undvika att föra smittan vidare.

Om munskydd av enklare slag gör någon egentlig nytta har ifrågasatts. Jag har ett bättre förslag, tror jag, utifrån en erfarenhet jag gjorde för några dagar sedan.

Jag behövde handla mat och hade fingervantar av tyg på mig. Var på väg att ta av mig vantarna när jag skulle gå in i affären men insåg att det var bättre att ha dem på mig så länge som möjligt. Alltså var det mina vantar som vidrörde dörren när jag öppnade den.

Likaså med kundvagnen jag skulle ha matvarorna i och varorna jag tog i, liksom dörrarna till frysvarorna och så vidare. När jag kom till kassan var det det inte kö eftersom jag kommit dit alldeles efter att de hade öppnat, för att undvika att möte för många andra kunder.

Efter att återigen ha vidrört alla varorna med vantarna när jag la upp dem på bandet, måste jag ta av vanten på ena handen för att ta fram betalkortet och knappa in koden.

Satte på mig vanten igen och när jag kom hem tvättade jag händerna och handlederna med tvål och vatten i de dryga 20 sekunder jag har fattat att man ska göra, för att det ska vara effektivt. Faktiskt minst lika effektivt som handsprit.

Det här tog möjligen en minut mer sammanlagt än det jag normalt gör när jag går och handlar. Och jag undvek därmed att med mina händer vidröra ett 30-tal varor och annat i butiken som någon smittad kunde ha överfört viruset till. Så att ha fingervantar på sig när man är ute och tar i olika saker, är nog ett gott råd.

Ingen ska tro att jag nonchalerar den här hemska smittan. Jag är 70+ och medicinerar mot mitt höga blodtryck. Alltså är jag definitivt i en riskgrupp. Men jag tänker inte drabbas av panik och låsa in mig.

Kommer naturligtvis att undvika tätare folksamlingar, så långt det är möjligt. Inte åka kollektivt. Inte ta i hand och än mindre krama vänner, nära och kära. Trist naturligtvis – men klokt.

Kommer att promenera med hunden och gärna med någon vän i naturen. Träffa vänner, om än i mindre utsträckning än vanligt och färre åt gången – men då hålla de där cirka 1,5 meternas lucka.

Har stor respekt för det väldigt smittsamma coronaviruset. Men rädsla kan bli rent förlamande och panik leder aldrig till något bra.

Jag är mer orolig för vad som händer med klimatet. Mer orolig för den makt män som Trump och Putin har. Och definitivt mer oroad över att vi vid nästa riksdagsval kanske kommer att få en konservativ högerregering med Sverigedemokraterna som största parti.

 

För övrigt anser jag att…

det är intressant att se hur en del normalt lugna, analytiska och eftertänksamma personer nu har flippat ur. Tänker på vissa ledarskribenter och andra framträdande medborgare av olika slag.

Jag tror att det kan vara så här. De framlever sina liv i bostadsområden och med löner som nästan alltid skyddar dem från olika samhällsproblem. De kan köpa sig förbi de flesta problem och/eller lösa dem via sina nätverk av andra priviligierade.

Men så helt plötsligt kommer larmsignalerna om coronaviruset – något som de inte kan köpa sig fria från. Inte ta sig runt. Tvärtom är de ju deras ungdomar som har åkt på dyra skidresor till de italienska eller österrikiska alperna. Eller i varje fall deras kompisar. Samtidigt rasar deras stinna aktieportföljer i värde. Då förlorar de den lugna distans de annars kan ha till olika samhällsproblem.

Helt plötsligt är det något de själva kan råka ut för – kanske dö av. Liksom deras gamla föräldrar. Lugnet, analysen och eftertänksamhet flyger ut genom fönstret. Och kvar blir bara en liten rädd människa som inte vill dö.

Det är mänskligt – men samtidigt når dessa personer ut till en bred allmänhet och kan sprida panik. Jag hoppas att de och deras anhöriga slipper bli smittade – men samtidigt tycker jag att det kanske var bra att även dessa priviligierade personer, som omväxling, råkade ut för samhällsproblem som de liksom oss andra är direkt berörda av – in på bara skinnet.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst personliga tankar och funderingar.
I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.
Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.