Den smittsamma icke-demokratin

Av Michael Pålsson 2020-04-13

Fredagen den 3 april 2020 började det ryktas om att regeringen planerade att föreslå en tillfällig lag som skulle möjliggöra för regeringen att snabbt, utan riksdagsbeslut, besluta om förordningar med stora ingrepp i enskilda människors och företags frihet.

Lördagen den 4 april 2020 skickades lagrådsremissen till Lagrådet jämte vissa få utvalda remissinstanser som fick 24 timmar på sig att yttra sig. En mängd andra myndigheter och sakkunniga som eljest brukar få möjlighet att yttra sig över lagförslag tillfrågades inte.

Exempelvis efterfrågades inget yttrande från Sveriges Advokatsamfund, vilket annars hade varit naturligt eftersom en av advokaternas främsta uppgifter är just att se till enskildas och företags intressen gentemot den offentliga makten.

Inte heller var lagförslaget ordentligt diskuterat med övriga partier, som i de flesta fall var kritiska till lagförslagets utformning även om partierna samtidigt uttryckte förståelse för att regeringen behövde större makt att agera snabbt för att om möjligt stävja den snabba spridningen av covid-19.

Det ursprungliga lagförslaget innebar bland annat att regeringen, utan att först få förslaget godkänt i riksdagen, skulle få meddela

”särskilda föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna som gäller skyldigheter för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, om det av smittskyddsskäl behövs för att hantera spridning av det virus som orsakar covid-19”.

I en annan bestämmelse angavs det dock att om regeringen fattat ett sådant beslut, så skulle föreskriften snarast underställas riksdagens prövning. Ingen bortre tidsgräns angavs dock för ett sådant godkännande.

Efter kritik från bland annat Lagrådet kom den förstnämnda bestämmelsen att ändras på det sättet att lagbestämmelsen numera innehåller tydliga exempel på vilka ingrepp som avses och den sistnämnda bestämmelsen ändrades så att föreskrifter fattade av regeringen omedelbart ska underställas riksdagens prövning.

För egen del håller jag alls inte för uteslutet att det under vissa förhållanden kan vara bra att en regering kan handla snabbt och först i efterhand söka riksdagens godkännande. Den nu föreslagna lagtexten, som alltså ändrades efter kritiken från oppositionen och lagrådet, får enligt min uppfattning anses innehålla godtagbara gränser inom ramen för vad som ryms i en demokrati.

Såvitt jag kan förstå har exempelvis djurmarknaderna åter startats upp i Kina, så även de av oss som inte är medicinskt sakkunniga torde ändå med visst fog kunna tro att risken för nya framtida virus är högst påtaglig.

Oppositionspartierna säger sig nu också stå bakom det justerade lagförslaget.

Efter det att den inledande och delvis skarpa kritiken mot regeringen nu klingat av, synes vissa debattörer ta detta till intäkt för att regeringens agerande i frågan i varit helt korrekt och att den kritik regeringen fick varit oberättigad.

Detta synsätt är emellertid enligt min uppfattning att dra en förhastad slutsats. Den kritik mot regeringen som framfördes, bland annat av mig själv, kvarstår nämligen. Och om vi dessutom okritiskt, utan att reflektera, bara accepterar regeringens agerande då är vi antingen demokratiskt tondöva eller så har vi helt enkelt inte förstått. Jag är något osäker på vilket som skulle vara värst.

Jag ska här kort försöka beskriva tre av de enligt min uppfattning mest bärande invändningarna mot regeringens agerande, nämligen (1) den närmast obefintliga eftertanken och brådskan, (2) det odemokratiska sättet att presentera lagförslaget, och (3) de möjliga långsiktiga konsekvenserna.

Covid-19 pandemin har såvitt jag kan förstå sitt ursprung i Kina och uppstod någon gång under november eller december 2019. Någon gång därefter spred den sig till Europa och fick tidigt fäste i norra Italien som drabbats hårt.

I februari 2020 var pandemin ett faktum och sjukdomen väl känd i större delen av världen. Av detta kan vi dra slutsatsen att Covid-19 inte var något som exploderade i Sverige fredagen den 3 april 2020, utan pandemin och dess stora effekter på människors hälsa och hela världens ekonomi var kända sedan minst en månad tillbaka.

Ändå valde regeringen att en fredag eftermiddag, sista helgen före påsk, läcka information om ett lagförslag som ryktades innehålla mycket långtgående konsekvenser för enskilda och företag.

Man frestas nästan att tro att regeringsledamöterna och dess tjänstemän under torsdagskvällen hade en blöt afterwork för att slappna av från corona-allvaret och där någon tjänsteman plötsligt tänkte utanför den demokratiska boxen och sedan fick uppdraget av Johansson, Hallengren och Löfven att sno ihop ett lagförslag. Den stackars tjänstemannen fick sedan fredagen på sig att i sitt bakfulla tillstånd snabbt knyta ihop ett lagförslag.

Kanske finns det en annan bakgrund till lagförslaget, vad vet jag (?), men för egen del kan jag se få andra anledningar att en lördag innan påsk presentera ett illa genomtänkt och hafsigt lagförslag. Varför denna panik att snabbt presentera ett lagförslag en lördag, helgen innan påskveckan?

Förvisso kan det ibland, såsom vid en pandemi, finnas skäl att snabbt bereda lagförslag, men jag har svårt att förstå varför inte lagförslaget – innan det skickades på remiss – först diskuterades igenom ordentligt med oppositionen och de sakkunniga juristerna på regeringskansliet.

Regeringen hade rimligen information om covid-19 och dess effekter redan i februari och hade därför mer än en månad på sig att förbereda lagförslaget. Regeringen har, välvilligt tolkat, enligt min uppfattning tagit väl lätt på det grundlagsfästa beredningskrav som anges i regeringsformen. Ett av syftena med beredningskravet är att förslag ska vara genomtänkta och genomlysta, och inte hastas igenom. Detta synes regeringen helt ha missat.

För det andra kan det med fog ifrågasättas varför lagrådsremissen gick ut en lördag, varför berörda remissinstanser endast fick 24 timmar på sig att analysera och yttra sig över lagförslaget och slutligen varför inte viktiga remissinstanser som exempelvis Sveriges Advokatsamfund fick möjlighet att yttra sig.

En inte okänd härskarteknik är att presentera obekväma förslag på tidpunkter där ens motståndare är ouppmärksamma och att ge sina eventuella kritiker så kort tid som möjligt på sig att reagera.

Även om corona-pandemin är akut, är det knappast så att den uppstod fredagen den 3 april 2020. Ändå presenterades lagförslaget en solig lördag där remissinstanserna endast fick 24 timmar på sig att avge yttrande. Inte heller möjliggjordes en saklig och genomlysande debatt av lagförslaget i media.

För egen del menar jag att regeringens agerande i denna del är oacceptabel i ett demokratiskt samhälle. I en fri demokrati försöker inte de styrande hastigt smyga igenom ett för enskilda ingripande lagförslag utan att först ta en genomgripande debatt. Jag har ännu inte sett enda bärande argument varför regeringen agerade som de gjorde. Det finns anledning att tro att något sådant bärande argument helt enkelt inte finns.

För det tredje, och det allra viktigaste, är det påfallande att regeringen inte ens själva synes reflektera över de långsiktiga konsekvenserna av sitt handlande.

Som nämndes ovan finns i regeringsformen grundlagsskyddade regler om hur lagar och förslag ska beredas. Förvisso har regeringen inte brutit mot någon grundlag – det har jag heller inte läst att någon påstått – men få, om ens någon, såpass ingripande lag har tidigare beretts med sådan hast och uppenbart slarvigt genomtänkt.

Problemet är att regeringen, och faktiskt också samtliga berörda remissinstanser, nu skapat ett prejudikat på hur en regering snabbt kan tvinga igenom ingripande lagförslag. För vad ska remissinstanserna säga nästa gång de får ett förslag med ingripande åtgärder för enskilda med bara några timmars betänketid?

Kanske på julafton, lagom till Kalle Anka. Att det som var i sin ordning den 4 april 2020, nu inte skulle vara acceptabelt? Knappast. Istället har regeringen, medvetet eller omedvetet, skapat ett prejudikat för framtiden som är demokratifientligt och som motverkar öppen debatt.

Nästa gång kan det vara en nationalkonservativ statsminister som vill besluta om för enskilda ingripande förslag på grund av en gängskjutning. Det torde i sammanhanget inte vara alltför långsökt att citera Shakespeare, fast med syfte på vår sköra demokrati:

”Out, out, brief candle! Life’s but a walking shadow, a poor player, That struts and frets his hour upon the stage, And then is heard no more. It is a tale Told by an idiot, full of sound and fury, Signifying nothing.” (Macbeth)

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Michael Pålsson är advokat på Juhlin & Partners, med expertis inom avtalsrätt och arbetsrätt. Han har ett stort intresse för rättsfilosofi och är bland annat författare till boken ”Om frihet i vår tid”.
Läs mer på www.michaelpalsson.se
Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.