Tyckandets villkor

Av Carin Åberg 2020-06-24

Lyssnade på P1-morgon för nån dag sen och reagerade på ett inslag om en bok, med en författare. Skrev och frågade utifrån vad de valde vilka böcker de skulle promota och Ojj, vilken öm tå jag råkade trampa på.

Fick ett decimeterlångt svar. De promotade inte något, snarare synkade de inslagen i P1-Morgon, Studio ett och Lundströms bokradio (enligt Håkan Widman SR).

Jag påpekade att jag märkt synkroniseringen eftersom samma bok, samma författare återkom stup i kvarten under minst en veckas tid.

Vi är många som skriver och som skulle skatta oss lyckliga för fem-tio minuter i ett rikstäckande medium. Bara en gång.

I den bästa av mina världar kan människor leva och verka för sitt eget och andras bästa. Det vill säga, ha grundläggande behov tillgodosedda: någonstans att bo, en säng att sova i, ett bord att äta vid, en spis, kläder på kroppen och mat för dagen.

I Finland gjorde man, för ett tag sedan, ett försök med medborgarlön till 2 000 arbetslösa. I två år fick de en ”basinkomst” (cirka 5 300:-/månad) oavsett vad de gjorde. Syftet var att de skulle ”skaffa jobb”, naturligtvis. Juha Järvinen som deltog i försöket säger:

– Det kändes som att bli fri från fängelse när försöket med basinkomst drog igång.

I utvärderingar av försöket är forskarna besvikna: de arbetslösa fick varken ”jobb eller högre lön” vilket var två av tankegångarna bakom projektet. (SVT Uutiset 2019-02-08). Det här med medborgarlön – alltså en garanterad summa till alla medborgare oavsett andra inkomster och utan villkor – är inte ny.

I min värld skulle en medborgarlön vara knuten till en viss arbetsplikt, allt från att tjänstgöra som lärare, arbeta i sjukvården, inom mat- och bostadsproduktion och äldrevården till sophämtning och snöröjning. Säg, i sammanlagt tio-femton år av ens liv.

Lite utifrån den på historiens soptipp nu lagda devisen: ”av var och en av förmåga, till var och en efter behov” (Louis Blanc [1811-1882] samt Apostlagärningarna 2:44-45). Då skulle folk ha tid och möjlighet att utnyttja de demokratiska rättigheterna, kanske skriva. Men problemet skulle fortfarande vara: var finns möjligheten till att få sin röst hörd?

Men i ett samhälle där det inte bara är lönsamheten som avgör kan kanske även den frågan lösas?

I Växjö bestämde kommunpolitiker att arbetslösa socialbidragstagare skulle börja tillverka munskydd och visir som prestation för att erhålla bidrag. Som en kommunal åtgärd i coronatider.

Men de skulle inte få betalt mer än bidraget, bara tvingas till tillverkning av munskydd istället för andra ”åtgärder” (SR Ekot 2020-03-24). Tänk så olika man kan tänka. Vet inte vilken ansats som är mest lyckosam.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


Carin Åberg är äntligen pensionär. Har en bakgrund som bland annat filosofie doktor i medie- och kommunikationsvetenskap, filosofie kandidat i teoretisk filosofi, databasmodulator, ljudtekniker, författare, pottkusk och städerska.
Kan som pensionär skriva om vad som helst, när som helst. Född på landet i Åmot, Gästrikland.
Carin är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.