Ebba, Jimmie och Ulf har tagit på kamouflagekläderna

Av Andreas Magnusson 2020-09-15

I Sverigedemokraternas barndom var kamouflagedräkterna vanliga. Då var det svenska flaggor och partisympatisörer klädda för strid i mark och skog. De var dessutom friserade för minimalt luftmotstånd så att högervindarna enkelt kunde blåsa mellan öronen.

Sedan blev det nya kamouflagekläder. Man klädde sig i illasittande Dressmankostymer för att få det att se ut som att man var ett kavaj- och slipsparti som vilket annat kavaj- och slipsparti som helst. Det lyckades. Många väljare gick på bluffen.

Sverigedemokraterna fick ett stort väljarstöd eftersom de var duktiga på att kanalisera människors missnöje med de etablerade partiernas politik och de blev ännu större när de andra partierna började legitimera det populistiska tramset av rädsla för att annars tappa ännu fler väljare.

SD fick nya kompisar och de nya kompisarna behövde nu kamouflera såväl vänskapsrelationer till Sverigedemokraterna som att man faktiskt gett upp stora delar av sina egna värderingar för att få leka med den nya kompisen.

Sådant som skavde extra mycket var givetvis kristna, humanistiska värderingar och tanken om att det är något positivt med fri rörlighet av människor och kapital.

I den sverigedemokratiska idealvärlden sitter var och en hemma i sin hembygd, äter Mamma Scans köttbullar och spelar banjo, eller som det stod på partiets lokala valaffischer inför valet: ”Mångkultur nej tack! Vi har vår egen.”

Det är klart att Moderaterna snabbt som f-n fick kamouflera över nästan allt som Fredrik Reinfeldt någonsin sagt och gjort eftersom han trodde på att öppna sina hjärtan och att till varje pris hålla rasisterna borta.

Det är klart att Kristdemokraterna snabbt som G-d fick kamouflera över nästan allt som Alf Svensson någonsin sagt och gjort eftersom han trodde på medmänsklighet i politiken, generös biståndspolitik och mjuka värderingar.

Nu är det tydligen kristdemokratiskt att förbjuda människor att be, att förbjuda människor att med ljud kalla till bön och att tycka att man ska begränsa invandringen kraftigt och använda biståndspengar till att sätta människor i fängelse.

Det är tydligen också Moderat politik att likt någon kommunistdiktatur låta polisen omhänderta barn från sina föräldrar (sådant som idag Socialtjänsten sysslar med när det finns risk för att barn mår dåligt).

Vi kan på allvar tala om det Paragrafskribenten Michael Pålsson kallat ett nationalradikalt block. Det finns idag tre partier som vill driva samhällsomstörtande nationalistisk batongpolitik för uppskrämda smygrasister.

Frågan är bara hur mycket man kan skrämma upp människor när man lever i ett samhälle som i allt väsentligt fungerar bra, där vi än så länge har kvar många demokratiska fri- och rättigheter och där de flesta av oss känner oss trygga på gator och torg.

Man kan till viss del skrämmas genom att utmåla förorten som en krigsskådeplats, eller som Moderaternas migrationspolitiska talesperson sa på P1 som argument för varför Sverige inte kunde ta emot en enda människa från det nedbrända flyktinglägret i Moria: ”Vi har vår egen humanitära kris i våra utsatta områden”.

Mina föräldrar bor i Hammarkullen. Jag har vänner som bor där. Visst finns det problem, men det mesta fungerar bra och alla har mat, vatten och tak över huvudet – du vet sådant som flyktingarna i Moria just nu saknar.

Den humanitära kris vi har i det här landet består av politiker och medborgare som har stängt sina hjärtan. Den humanitära kris vi har i det här landet märks genom egoism, snålhet, hårdhet och kyla. Kamouflagedräkter på. Stöveltramp som kommer allt närmare.

Det farliga är att rättssäkerheten kan urholkas om vi lyssnar för mycket på de som vill skrämma oss till att skapa ett hårdare samhälle.

Visst finns det problem med till exempel gängkriminalitet, men det löser vi på kort sikt genom att polisen gör ett bättre jobb och på lång sikt genom att samhället i stort gör ett bättre jobb. Det behövs då resurser att göra ett bra arbete, ingenting annat.

Gaphalsarna som skriker om hårdare straff, tuffare tag och lägre beviskrav kan driva det här samhället i fördärvet.

Batonger som slås kan till sist också slås mot dig. En dag kan det bli du som sätts i fängelse oskyldigt dömd. Det är priset du kan få betala för ett samhälle där brottslingar döms på svagare bevisning.

Jag tror ändå att Ebba Busch har misslyckats med sin kamouflering. Länge följde de kristna kärnväljarna med av tradition och för att de innerligt hoppades att det ändå fanns en kärna av kristendom kvar i partiet. Nu har nästan alla kristna väljare genomskådat förändringen.

Kanske fick de hjälp att lämna Kristdemokraterna när de öppnade sin bibel och tog del av Matteusevangeliets ord:

”Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt ska ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt.”

Ett kristet parti kan ju rimligen inte gång efter annan leverera förslag som står i rak konflikt med kristendomens grundläggande värderingar om att hjälpa de svaga och utsatta. Visst kan man locka över en och annan hjärtlös individ från Sverigedemokraterna men vad hjälper det om de kristna humanisterna springer åt andra hållet?

Det Moderata hjärtat är numer lika stängt som Ulf Kristerssons vapenskåp är öppet. Ekot från Reinfeldts politik som präglades av positiva förslag känns avlägset.

Nu är det kamouflagekläder på och stenhård repressiv politik som gäller för de nationalradikala. Det finns ingen framtidsvision. De har helt accepterat Åkessons världsbild och i den världen finns det ingen plats för godhet och medmänsklighet.

Minns du förresten när du senast såg någon av partiernas företrädare le?

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.