Klasståndpunkten och folkbildningen

Av Crister Enander 2020-09-17

Hatet lever. Det är varmt. Det brinner därinne. Det släpper inte sitt grepp. Alltför många har alltför ofta bemött mig – och sådana som jag – med översittarens naturliga föraktfullhet och fördummade fördomsfullhet. Dessa kalla blickar! Denna överlägsenhet! Självfallet går det inte att förlåta.

Tidigt klövs jag. Mitt medvetande delade sig i två motstridiga delar. Då insåg jag det inte. Det bara fanns där som en aldrig igenvuxen fontanell.

Jag var inte längre en hel person. Jag hade blivit två. Det finns kvar några minnesbilder, frusna ögonblick som än idag smakar som aska i munnen när de dyker upp.

Lokalen är full med människor. Jag är sexton. Det är i mitten av det glömda sjuttiotalet. Stolar skrapar, röster sorlar, ett och annat sordinerat och kvillrande skratt hörs borta från ett av lokalens hörn. Det är instängt och kvavt i rummet.

Många har kommit just den här kvällen. Det är nästan fullsatt. Publiken är ovanligt välklädd. De vill gärna synas. De vill märkas. De vill att de andra ska veta och sedan komma ihåg att de var här.

Allt är en del av ett ritualiserat skådespel, ett spel jag inte begriper – bara tycker instinktivt illa om.

Kvällens gäst har ännu inte äntrat scenen där det står en gammal kateder och på den ett glas och en flaska mineralvatten. Det är möte i Humanistiska Förbundet och snart ska Stig Strömholm tala. Ämnet har jag glömt. Men förväntningarna minns jag, såväl mina egna som de andras.

Det var något spänt och högtidligt i luften: liksom förtätat av statisk elektricitet som bara väntade på att få laddas ur. Den omåttligt lärde och bildade professor Stig Strömholm, egentligen juristprofessor i civilrätt men med ett omfattande skönlitterärt författarskap bakom sig.

För att inte tala om alla långa snirklande Understreckare han skrivit i Svenska Dagbladet – gärna om gamla romerska skalder eller franska sextonhundratalspoeter. Och många av dem hade sedan getts ut i form av essäsamlingar.

Till slut stegade han in i lokalen. Rak i ryggen som en pensionerad överste och med vattenkammat hår, från pannan och slickat bakåt. Han bar en oklanderlig kritstrecksrandig kostym, skuren på engelskt konservativt sätt, som mest påminde om de oändliga leden av orubbliga och pedantiska ämbetsmän i statens trogna tjänst.

Sedan höll professor Stig Strömholm sitt föredrag. Jag utgår ifrån att det var oklanderligt, att det var lärt och kanske kryddat med en och annan lustig anekdot vars avsikt var att roa publiken.

Men jag minns det som en stor besvikelse. Jag hör hans entoniga röst och totala brist på lidelse. Jag hör hur förväntningarna grusas. Den akademiska världen var ännu ett främmande land. Inte kunde jag då föreställa mig en plats där man lyckades förvandla den levande litteraturen till dammiga diskussioner över knarrande seminariebord.

Men varför satt jag där? Storögd, förväntansfull och blott sexton år. Vad hade jag att göra med alla dessa människor där de med sina falskt spruckna leenden kramade om varandra utan minsta ansats till äkta känslor? Vad hade jag med deras hycklade attityder att göra?

Då var jag full av en egendomligt generande respekt. Men aldrig – aldrig! – att jag inbillade mig att jag var en av dem. Och inte heller kunde de en enda gång, inte ens av en sorts mild barmhärtighet, avstå från att markera mitt utanförskap genom en distanserande kommentar, fälld i förbigående men alltid vass som ett rakblad.

Sakta spricker det. Sakta blir klyvnaden i skallen djupare. Förutsättningen var enkel, trots känslan av vilsenhet och utstötthet. ”Bildning”, det var vad jag åtrådde även om jag då inte formulerade det aparta begäret med så högtravande och krävande ord.

Läshungern var som ett okuvligt vulkanutbrott som inga gränser erkände, som ingen hänsyn tog. Nätterna igenom lös sänglampan. Kassarna jag bar hem från biblioteket var tunga och besöken täta.

Detta var på den tiden då det ännu fanns en bildad borgerlighet. Åtminstone en sista rest av människor som kunde sitt latin, som läste sina klassiker och nyfiket följde med både bokutgivning och kultursidor. Det var på den tiden då ett medelklasshem hade böcker i sina bokhyllor och inte meningslösa designade prydnadssaker inlåsta i vitrinskåp.

Men hur diskret deras charm än var så fanns det inom mig en känsla av avstånd, gränsande till avsmak. Det kallas – det vet jag numera mer än väl – för klasshat. En nedärvd vilja till uppror och motsägelser, ett hat som brände själen som saltsyra.

Sprickan växte, värkte värre för varje år. Hatet blev tydligare och fick en riktning, även om det tog lång tid innan det blev så att säga rationellt och upphörde att slå vilt och obehärskat. Ta och läs Horatius. Det valet hade Stig Strömholm nickat förnumstigt och uppmuntrande åt.

När sedan orden profanum vulgus dyker upp i texten, hur ska man egentligen reagera? Den obildade och okunniga hopen, massan som är värd enbart förakt och hån och som den gode Quintus Horatius ”håller på avstånd”. Det är ju därifrån jag kommer. Det är ju mina släktingar, mina barndomsvänner, mina föräldrar; det är min mormor och farfar. Hur ska jag kunna förakta och avsky dem?

Måste varje människa som stiger uppåt på bildningens stege bli en förrädare – precis som Horatius, själv son till en frigiven slav?

Borgerlighetens charm är, närmare skärskådad, allt annat än diskret, knappast charmig heller. Den är så iögonfallande och tydlig att den likt en vässad pekpinne riskerar att sticka ut ögonen på betraktaren.

Å ena sidan bildning, lärdom och en strävan efter att förstå den högre konsten och loda djupen i litteraturens gravar. Å den andra sidan enbart förakt, självgodhet och stelnad nonchalans.

Hatet lever. Det är varmt. Det brinner därinne. Det släpper inte sitt grepp. Alltför många har alltför ofta bemött mig – och sådana som jag – med översittarens naturliga föraktfullhet och fördummade fördomsfullhet. Dessa kalla blickar! Denna överlägsenhet! Självfallet går det inte att förlåta.

Ändå denna lockelse och längtan, likt en förförisk ton från de fula och fågelliknande sirenerna på ön Anthemoëssa. Sprickan i skallen fortsätter att värka, vägrar läka ihop. Ständigt drar det åt ett annat håll.

Tänk ett gammalt välinrett bibliotek, böcker upp till taket, inte en väggyta fri från bokryggar. Mahognybordet blänker, det bruna träet slår nästan över i blodrött. Doften av polityr och en nyss släckt cigarr dröjer stillsamt kvar i rummet. Läderfåtöljerna är nötta, välinsuttna och lagom mjuka.

Att gå fram till hyllorna, leta upp en favorit – varför inte Montaigne eller Pascal – och sedan sakta sjunka ner i en av fåtöljerna och svälja ner orden med en välkyld konjaksgrogg av samma brunmurriga färg som bordet. Lädret som knarrar litet tyst. Lugnet som sprider sig i kroppen som smeksamma endorfiner efter ett hårt träningspass.

Eller varför inte en gammal bedagad badort från förra sekelskiftet med flagnande trävillor och ett stort hotell, inte olikt en överlevande dinosaurie där det ligger och vaggar i vinden invid strandkanten, som välkomnande öppnar sina glasdörrar in till tystnaden och sina slitna mattor och inte längre helt rena kristallkronor vars prismor tappat sin forna lyster?

Senare i livet, när åren lagt den där kvällen på Humanistiska Förbundet långt borta, har jag återigen sett professor Stig Strömholm. Då pensionerad och därtill före detta rektor för Uppsala universitet. Han har troget suttit i Börssalen vid Svenska Akademiens högtidliga sammanträden.

Han har suttit där allra längst fram vid träskranket med ordnarna klirrande och skinande välputsade på frackbröstet och ögonen nästan tårade av längtan. Det har sett ut som om han vilket ögonblick som helst vore beredd att – om så oombedd – ta språnget upp till De Adertons bord med sina tända stearinljus och sockervattenglas.

Men det är en förlorad värld. Den bildade borgerligheten är död, förpassad till historiens slagghögar.

Dagens medelklass oroar sig enbart för att deras köksinredning blivit föråldrad och för att deras sommarhus kanske inte har hög status nog och att de måste byta bil till årets modell. De läser inga böcker. De lyssnar inte på konserter. De går aldrig på teatern. De sitter där tomögda och själlösa framför plasmatevens skärm.

Det hör till saken, det är helt grundläggande, att jag då beundrade Stig Strömholm. Nej, inte beundrade. Det är fel ord. Jag avundades honom den bildning han besatt. Jag vet inte hur många understreckare i Svenska Dagbladet jag klippte ur och sparade.

Än idag, när jag rotar efter någon gammal artikel eller letar efter något manus, hittar jag då och då en gulnad hög av Stig Strömholms skriverier.

Han representerade en värld av kunskap som jag åtrådde, som jag ville erövra, som jag rent bokstavligt ville införliva i mitt eget liv. Det gällde – tyckte jag då och det tycker jag tveklöst fortfarande – liv eller död. Kunskap och insikter är på fullaste allvar, ja varför inte säga på blodigt allvar.

Utan historiens lärdomar och utan kunskaper om de mekanismer som styr och ger utvecklingen riktning är vi bokstavligt talat förlorade i ett sammelsurium av ostrukturerad så kallad information – vi vet allt, men förstår ingenting – och irrar runt som förblindade höns. Utan mål, utan förmåga att kontrollera det egna livet, och än mindre genomskåda de större, samhälleliga skeendena.

På senare år har det talats mycket och även skrivit en hel del om klass och klassfrågor. Utgångspunkten är att den sociala bakgrunden avgör och styr mångas framtid, att den formar deras liv och skapar förutsättningarna för vad de sedan kan göra med sina liv.

Jag tycker, åtminstone utifrån ett bestämt och avgränsat perspektiv – nämligen det individuella – att den typen av resonemang alltför ofta närmar sig en frånstötande defaitism, som om framtiden stod huggen i sten från början. Som om förändring, viljekraft och det egna agerandet saknade betydelse.

Men en sak är säker. Bakgrunden, det arv vi bär på av värderingar och moralkoder, formar i grunden själva sättet vi ser och betraktar omgivningen och andra människor. Den styr därmed, på fler än ett sätt, våra omdömen och den bild vi skapar av omgivningen och i sin förlängning även av världen.

Det går att formulera på ett annat sätt. Jag kan inte, hur gärna jag än skulle vilja, förklara varifrån min kunskapstörst kom: vad det var som tände min längtan efter lärdom och insikter. Det enda jag med full säkerhet vet är att denna drift – ty det är vad det är – har dominerat mitt liv alltsedan strax före tonåren.

Det har stundtals varit som en hunger, glupande och påträngande. Vetgirigheten har också varit en kraftkälla, en stark motor som fått mig att ta mig vidare, som stoppat mig från att fastna och stelna i dogmatik eller behaglig förnöjsamhet. Den har alltid fört mig framåt, mot nya upptäcker.

*

Hela denna syn, detta betraktelsesätt, som tog form och skapade mitt medvetande och i viss mån min självbild under främst mina tidiga tonår förutsatte att det existerade en bildad borgerlighet. Idag gör det inte det. På samma sätt krävdes det folkbildning för att vi som inte fötts in de bildade hemmen skulle få tal del av bildningsarvet.

Idag är det inte fint med folkbildning. Det har på något egendomligt sätt gått troll i ordet. Förr var det med stolthet arbetarrörelsen talade om att bilda folket, höja deras bildningsnivå.

Idag tiger man. Ingen bryr sig på allvar.

Samtidigt kan till exempel Kristina Lugn, sympatiskt och ödmjukt, säga att hon undviker ordet folkbildning för det skulle framställa henne i ett konstlat sken, som hon visste mer än vad folket gör i gemen. Men hon representerar en ytterlighet. Det vanliga är att folkbildning betraktas som något osofistikerat och ofint.

Det är inte lätt att förstå varifrån föraktet för folkbildning kommer. Men det är ett faktum att de flesta kulturskribenter fnyser på näsan åt den litteratur och de kulturartiklar som har ambitionen att vara bildande för en större publik än de redan invigda.

Jag tror att denna – nästan ryggmärgsaktiga – form av elitism är en förkalkad rest av en gammal klassmotsättning. Mekaniken är lika enkel som föraktlig. De överförfinade flyr alltid det som ett större antal människor intresserar sig för.

Det är precis på samma sätt som med charterturismen – när turisterna blir för många flyr de rika till andra vattenhål. Annorlunda uttryckt: Om Rainer Maria Rilke plötsligt blir lika populär som Camilla Läckberg skulle det inte dröja länge förrän Rilke blev utsatt för drastiska omvärderingar. Hans aktier på den kulturella åsiktsbörsen skulle dala.

I den digitala tidens tumult och mångfald finns det många röster men var och en sjunger ensidigt efter egen pipa. De talar nästan alltid i egen sak. Deras intresse är oftast fokuserat på den egna personen, på privata upplevelser och händelser.

Få är de bloggare som försöker vårda och odla folkbildningstraditionen. Det är gott om åsikter, ont om kunskap förmedlad på ett sätt som sträcker sig utanför en specialiserad liten skara.

I mitten av sjuttiotalet, när jag var i tonåren, fanns de döende resterna kvar av det som en gång var en stolt svensk tradition. Föreläsningsföreningen hade varje tisdag ett allmänbildande föredrag.

Ofta var det hängivna folkhögskolelärare eller gymnasielektorer som berättade om sina specialintressen. Även Humanistiska föreningen, avsevärt mera borgerlig, bjöd in föredragshållare, i regel mer namnkunniga och kända författare.

Men ändå var det – åtminstone var det så för mig – en ständig kamp att erövra varenda liten tugga bildning. Man kände sig som tjuv, likt en som stal kunskap från den bildade borgerligheten.

Debatten om finkulturens kontra populärkulturens uttrycksmedel är en politisk fråga. Dagens intensifierade kamp för kulturkonservatismen har politisk bakgrund. Därför uppstår dessa konstruerade motsättningar mellan populism och elitism.

Det är inte kulturkonservativt att läsa Dante eller Goethe. Det är heller inte – per definition – radikalt att skriva om smurfarna eller ännu en artikel om teveserien Simpsons.

Det är inte där de avgörande motsättningarna går. Men det är här som förvirringen i diskussionen uppstår. Jag vill hävda att idag är kulturradikalismen med nödvändighet tvungen att ibland slåss för vad som kan se ut som kulturkonservativa inställningar och värderingar.

På en del punkter sammanfaller den gamla borgerliga bildningen med folkbildningsidealet. Det som skiljer, och som alltid har varit den stora olikheten, är det kritiska och samhälleliga perspektivet.

Kultur kan aldrig reduceras till att vara en del av underhållningsbranschen eller ”upplevelseindustrin”. Kultur handlar ytterst om kunskap och vidgade perspektiv. Idag är den kultur som är värd namnet en allt exklusivare företeelse.

Den håller på att förvandlas till en lyxvara för fåtalet. Alltmedan folkflertalet får nöja sig med teveflimret och ytligt trams. Ty kultur kräver träning – eller med ett bättre ord: tillvänjning.

Folkbildningen är idag nästan helt förtvinad; arbetarrörelsen, de liberala och de konservativa har samtliga svikit sina ideal. Studieförbunden ägnar sig mer åt makramé än Mallarmé. Så för varje anhängare av någon form av kulturradikalism handlar det idag om att ta upp kampen för spridandet av kulturen. Det viktiga är inte att med rynkade ögonbryn och med näsan i vädret utesluta vissa företeelser för att det inte är finkultur.

Det viktiga är att hålla liv i bildningsarvet. Och delar av denna kunskap är självfallet gemensam för såväl elitister som kulturradikaler. Uttryckt på annat sätt: Lars Gustafsson och jag delar kulturarv, vårt bildningsarv är gemensamt, även om vi kanske politiskt befinner oss på olika sidor av en djup klyfta.

Den stora och avgörande skillnaden är – vid sidan av det kritiska perspektivet – inställningen till spridandet av kunskapen och kulturen. Jag misstänker att de kulturkonservativa egentligen är mer än nöjda med att få framstå som exklusiva i sin smak.

Jag ser det däremot som ett allvarligt hot mot demokratin. Kulturradikalismen måste idag hitta nya vägar för att återigen börja stjäla tillbaka kunskapen, kulturen och bildningen.

Annorlunda uttryckt: Kristina Lugn är folkbildare, och hon ska bära epitetet med stolthet och glädje. Ty folkbildare behövs, idag mer än någonsin. De utför ett alltmer nödvändigt och viktigt arbete.

Dessvärre kräver folkbildning pengar, pengar och resurser som ingen vill skjuta till. Folkbildning är för mossigt, det har en gammaldags klang och kanske är det också alltför nära knutet till en socialdemokrati – själva arbetarrörelsen – som redan vissnat bort och dött för längesedan. Där finns inte längre några folkbildande ambitioner kvar.

*

Det är en form av bister ironi att samtidigt som jag i tonåren under det märkliga sjuttiotalet – en tid som ännu präglades av sextioåttarörelsens värderingar men stelnade till dogmer – på egen hand började upptäcka den mångfald och rikedom litteraturen innehöll så var andra krafter i full färd med att underminera tilltron till litteraturens inneboende värde och betydelse.

Jag minns att jag reagerade med ett instinktivt avståndstagande. Jag såg det som utslag av medelklassens brist på inlevelse och en inte direkt klädsam strävan efter att solidarisera sig med ”folket”. Det var nedlåtande, ja rentav föraktfullt.

Plötsligt hette det att allt var kultur. Skillnaderna mellan olika kulturella uttryck och aktiviteter skulle raseras. Allt var lika bra. Allt ägde samma värde. Det var förvisso en tendens som låg i tiden, men den sammanfattades och torgfördes med stor övertygelse av Göran Palm.

År 1978 utkom hans Kritik av kulturen på Författarförlaget. Det var ett slag riktat mot den så kallade finkulturen. De som hårddrog hans tankar sammanfattade budskapet – ganska korrekt – med att meta abborre är kultur. Att sitta bakom flötet var av samma betydelse som att läsa en bok.

Palm gör en stor poäng av att ordet kultur egentligen betyder odling och framhöll jordbruket som en sorts kulturens främsta förebild. Det är som om Göran Palm inte är medveten om varifrån motsättningen mellan kultur och natur stammar.

Att den, alltsedan tidig medeltid, växer fram som en distinktion mellan vad människan skapat (kultur) och det som är orört av människohand (natur). Han låtsas – ty visst visste han detta – att diskussionen pågått genom seklerna. Hur synen på naturens värde förändrades i grunden i övergången från upplysning till romantik.

Han skriver som om Rousseau aldrig funnits. Inte heller tar han hänsyn till det sena 1800-talets svängning då ingenjörsidealet börjar växa fram och där naturen alltmer reduceras till en industriell resurs, något som går att utvinna för den snöda vinningens skull.

Göran Palm går så långt att han i sin bok (!) angriper yrkesförfattarna för att de skriver alltför många böcker. ”Det finns en annan sak som fått mig att tvivla på heltidsförfattandets välsignelser. Det blir lätt för många böcker skrivna då.” Och lite längre fram skriver han: ”Vill jag alltså att författarkåren ska bli mindre? Inte alls. Jag vill bara att de författare som finns ska bli mindre produktiva.”

Den kulturrelativism som den efterföljande diskussionen medförde – och de nya värderingar som växte sig starka – gjorde en svåröverskådlig skada. Det finns inget annat ord: Det var ett svek. Ett stort svek.

Det var arbetarklassen man förrådde. Varför skulle de som vuxit upp och levt i kulturellt armod anstränga sig? Varför skulle folk läsa böcker eller lyssna på annan musik än skvalradion eller se på annan konst än Grindslanten? Allt var konst. Allt var kultur.

Samtidigt med denna kulturrelativism skedde samma svek på universiteten. Politikern fattade beslutet att arbetarungar skulle få rätt till högre studier. Universitetsutbildningen skulle inte längre få vara den stora vattendelaren mellan överklass och underklass. Den skulle inte längre sortera människor i välbetalda och underbetalda. Den skulle inte längre få avgöra framtiden för de unga.

Men de huvudlösa och skrämmande kortsiktiga reformer som då genomfördes var ett av de stora fiaskona – och sveken! – i svensk utbildningspolitik. För att arbetarnas barn skulle kunna vinna inträde sänkte man kunskapskraven.

De obildade massorna kan självfallet inte bildas eller förstå det svåra och väsentliga så då får vi i stället sänka kraven, tycks resonemanget i kanslihuset ha gått. Återigen samma nedvärdering, samma förakt, samma svek.

Idag vet vi att priset blev högt. Den svenska universitetsutbildningen, en gång ansedd och respekterad, är idag reducerad till ett skämt i de flesta andra länder. Med en svensk examen i bakfickan erbjuds inte många arbeten utomlands.

Och med tanke på att den svenska produktiva industrin idag är en liten svinnande rest av vad det fordom var – idag är inkomsterna från turism större än omsättningen för landets samlade produktion – så har sjuttiotalets utbildningsreformer även varit ett nationalekonomiskt fiasko.

När jag stod mitt uppe i denna förändringens tid begrep jag självfallet inte vad som skedde. Jag var dels för ung, dels insåg få – om ens någon – vad som väntade, Sven Delblanc och några andra få undantagna.

Jag reagerade med besvikelse. Att jag var lurad, det begrep jag snabbt. Det tog inte ens en månad vid universitetet för att jag skulle inse att inget var som det tidigare skildrats eller vad som utlovats. Men känsla av besvikelse var väldig och avsevärt svårare att hantera än jag då förstod. Jag tror – nej, jag vet – att det var en avgörande faktor till att jag började skriva på allvar.

Mitt ideal då var egentligen enkelt, och det är en tanke – en sorts yrkesbeskrivning – som jag än idag håller för i grunden riktig. Det var i sin klippbok Kommentarer från 1972 som Lars Gustafsson i förordet avgav följande positionsbestämning:

”Jag är en intellektuell, och jag uppfattar mig själv som en intellektuell. Det är mitt yrke, precis som andra människor har till yrke att vara snickare eller lantbrukare eller civilingenjörer, och jag är stolt över mitt yrke. Inte nog med det, jag betraktar det som ett viktigt och nödvändigt yrke.”

Han glömde att tillägga, att med yrket medföljer inga möjligheter till fritid i egentlig mening, inga semestrar. Som intellektuell tvingas man – vare sig man vill eller inte – arbetar man ständigt, som bonden ungefär. Det går inte att stänga av tanken, det går inte att skruva ner ett kritiskt sinnelag eller be hjärnan stå i vänteläge.

Avståndet mellan Lars Gustafssons hållning och Göran Palms dåvarande ideal är bråddjupt. I kulturrelativismens förlängning finns också risken för att en frånstötande och fatal antiintellektualism – en ovilja att diskutera och kritisera, en vägran att använda analysen som instrument.

Av den varan har vi fått se mycket under de decennier som skulle komma. Det är också en utmärkt grund för den nivellering som skett de senaste femton åren. Nu är kultur jämställd med nöje. Ideologerna har drivits bort. Idédebatten är dödförklarad. Upplevelseindustri är dagens lösenord.

Mot denna tendens reagerade jag med en form av flykt, kanske till ett alltför romantiserat förhållningssätt till den gamla bildade borgerligheten – som kommer att framgå med all önskvärd tydlighet längre fram.

Men det fanns ingen annan väg att gå. Det blev en nödvändighet att söka näring någonstans. Och inget har genom åren varit så lockande som ålderstigna bibliotek. Där kan fantasierna få leva en stund före dess man åter kliver ut i den bistra och hårda verkligheten.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker.
Bland de senaste märks ”’Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”, ”I motstånd växer tanken – från Klara Johanson till Simone de Beavoire”.
Crister är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.