Dick Sundevall

Journalistik kontra skvaller

Av Dick Sundevall 2020-09-20

Jag tillhör inte den skara som fnyser åt kvällspressen. Tycker tvärtom att det är bra att de gräver i skiten och gör man det får man ibland lite smuts under naglarna. Men det får finnas gränser. En gräns som går mellan att sprida rent skvaller och att göra ut riktig journalistik.

Aftonbladet passerade definitivt den gränsen i onsdags när man hängde ut en riksdagsledamot från KD med namn och bild.

Därtill hävdade man att det fanns tre politiker till som haft eller har framträdande positioner och som hade ”kopplingar” till det så kallade Södertäljenätverket.

Källan skulle vara ”ett hemligt polisdokument”. Det betyder i klarspråk att en polis fått ordentligt betalt för att fixa fram en kopia av detta dokument åt Aftonbladet.

I artiklarna skrevs det om ”anknytning” och ”kopplingar” till detta nätverk. Inget konkret – bara luddigt skvaller.

Vi är många journalister som fått höra än det ena och än det andra om framträdande politiker genom åren. Om den som innehaft flera ministerposter, hade ett barn med en man som senare visade sig vara en kriminell heroinist. Eller om han som hade en bror som satt i fängelse för ett mord. För att inte tala om allt som skvallras om kungens alkoholvanor. Men vi har inte fört ut det i form av någon slags ”journalistik”.

Hade vi däremot grävt och fått fram att någon framträdande politiker hade ”kopplingar”, kanske hade någon kusin eller syssling eller vad det nu kan ha varit, som var med i ett kriminellt nätverk – och att det avspeglades i denna politikers motioner eller röstande i politiska församlingar, hade det kunnat bli journalistik av det hela. Bra viktig journalistik.

Där går gränsen mellan att sprida skvaller och att göra ett relevant journalistiskt jobb som kan vara av allmänintresse.

Om nu Aftonbladet hade kunnat påvisa att den här KD-riksdagsmannen eller någon av de där andra som omnämnts i polisrapporten, hade agerat i sitt politiska arbete så det direkt eller indirekt gynnade någon form av kriminalitet, då skulle det naturligtvis köras ut. Gärna med stora rubriker.

Men nu var det inte så, utan istället skvaller och luddiga begrepp om ”klankopplingar” och som sagt ”anknytning”.

Du som nu läser det här, har du koll på alla dina kusiner och sysslingar? Och deras barn och vänner? Skulle inte tro det. Detsamma gäller för mig. Men vem vet, vi kanske finns med i en hemlig polisrapport för att vi har ”anknytning” till någon som ingår i något kriminellt gäng?

Du eller jag har kanske den senaste veckan pratat i telefon med någon som är avlyssnad av polisen. Någon som kanske aldrig varit dömd för något brott men som av någon anledning är avlyssnad som misstänkt för inblandning i något grovt brott.

Vi får sannolikt aldrig reda på om det är så, om vi inte planerat något brott ihop med den vi pratat med. Det här delar vi med tiotusentals andra hederliga svenska medborgare. Kanske hundratusentals. Hur många av oss har därmed ”anknytning” till ett kriminellt gäng, eller på nysvenska, någon ”klan”?

Varje år redovisar polis och åklagare för riksdagen hur många som varit avlyssnade, smygfotograferade eller buggade etcetera. Och vad det resulterat i. Väldigt många av dessa avlyssningar etcetera resulterar inte i något åtal.

Vad man inte redovisar är hur många hederliga medborgare som därmed också har blivit avlyssnade. Det är kanske sånt som brukar beskrivas som ”överskottsinformation”?

I det milt uttryckt upphetsade läge vi just nu befinner oss, på grund av ytterst luddiga påståenden om klaner, av en hög polischef som just fått beskedet att han blivit avsatt som vice rikspolischef och ska förflyttats snett nedåt – finns det all anledning att besinna sig.

Han, vice rikspolischefen Mats Löfving, har under många år varit högsta chef för kriminalpolisen i Sverige. Någon som tycker att han har lyckats med sitt jobb? Tror inte det va.

I det perspektivet ska vi nog se hans utspel om kriminella klaner som har en tystnadskultur som innebär att polisen inte kunnat komma åt dem. ”Klaner” som påstås ha funnits i landet sedan 1980-talet i vissa fall – utan att polisen kommit åt dem…

Men samtidigt som det finns anledning att besinna sig och ta vad Löfving har sagt med en stor nypa salt – så finns det naturligtvis anledning att samtidigt gräva i det hela. Vilket är motsatsen till att sprida löst skvaller.

Flera polischefer på olika nivåer liksom framträdande politiker har de senaste veckorna gått ut med att det här är en samhällshotande brottslighet. Och att det handlar om ett 40-tal ”klaner” som styr och ställer.

Vadå samhällshotande? En del personer i en stor släkt visar sig vara kriminella och agera i den förort där de bor. Det ska naturligtvis polisen ta itu med. Och handlar det om grova brott ska de gripas, dömas och låsas in. Men det utgör inget hot mot hela vårt samhällssystem.

Det är ju inte så att en eller flera av dessa ”klaner” har tagit kontroll över kokain- eller heroinförsäljningen i Sverige. Inte ens de mest upphetsade gaphalsarna har antytt något åt det hållet.

En och annan som varit någon form av självutnämnd expert har visserligen jämfört de här svenska förortsklanerna med den italienska maffiagruppen Ndrangheta, som har sitt starkaste fäste i södra Italien. (Inte på Sicilien utan nere i den sydöstra delen – i ”klacken”.)

Denna maffiagrupp har helt övertagit kontrollen i en del mindre städer där polisen abdikerat. Den har tentakler i hela Centraleuropa och omsätter mer pengar, genom bland annat handel med kokain, än vad hela den svenska statsbudgeten utgör!

Det är naturligtvis rent trams att jämföra denna italienska maffiagruppering med ett antal kriminella som är släkt med varandra i någon svensk förort. Men just nu är det tydligen helt i sin ordning att framföra sådana påståenden även i våra stora morgontidningar.

Att ropa efter samma ordning som i Danmark ligger tydligen också rätt i tiden. I Danmark som i många andra europeiska länder har man fortfarande systemet med halvtidsfrigivning av fångar. I varje fall vad gäller dem som sköter sig och avtjänar sitt första fängelsestraff.

Och i Danmark krävs det väldigt mycket mer för att dömas till livstid än det gör i Sverige. Därtill är våra lagar vad gäller narkotikabrott betydligt strängare än Danmarks.

Men nu är det väl knappast det som de mest högljudda vill att vi ska ta efter. Utan de vill att vi ska ha en ordning som bryter med Europakonventionen. Och då framförallt det som handlar om rätten till en rättvis rättegång för en medborgare som är misstänkt för något brott. Där ingår som en självklarhet att båda parter ska ha haft tillgång till samma information inför en rättegång.

Om nu Danmark har den ordning, vilket är ytterst tveksamt, att åklagarsidan kan undanhålla väsentlig bevisning och lägga fram den för rätten först under förhandlingarna, är det en extrem avvikelse från den ordning som gäller i övriga europeiska länder.

Andra pekar på Tyskland och att där har man minsann kunnat ta itu med ”klanerna” och därmed har man färre skjutningar etcetera än i Sverige. Ja, uppenbarligen har tysk polis gjort ett betydligt bättre arbete vad gäller kriminella gäng än den svenska polisen.

Något som sannolikt inte beror på de enskilda poliserna, utan på att Tyskland har en betydligt mer kompetent högsta polisledning och en mer ändamålsenlig polisorganisation än vad vi har i Sverige.

Förklaringen kan ju inte gärna utgöras av antalet invandrare i Sverige kontra Tyskland. Många vill ju ha det till att det bara är invandrare som begår brott. Men Tyskland råkar ha många miljoner fler invandrare än vad vi har i vårt land.

Personer som begår brott visar därmed en stor hänsynslöshet mot sina medmänniskor. Är denna hänsynslöshet mycket grov, ska de tas av banan och låsas in. Och det naturligtvis utan hänsyn till hudfärg, religion eller om det finns en eller flera släktingar som också är kriminella.

Men låt oss lugna ner oss och hålla oss till Europakonventionen och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Låt oss slå vakt om den demokratiska rättsstatens grundläggande principer. Det kan snabbt gå utför även i Europeiska stater, något som utvecklingen i till exempel Polen och Ungern visat.

Vi har inga maffialedare i våra fängelser. På listan över polisens mest eftersökta finns inte heller några maffialedare, eller uttryckt lite mer nyanserat, inga ledare för någon grov organiserad brottslighet. I varje fall inte om vi håller oss till EU:s definition av ”grov organiserad brottslighet”.

Det är inte heller som det ofta framställs att fler och fler blir dödade i Sverige. Visst, det är fler unga kriminella som blir skjutna. Vid cirka tio procent av skjutningar resulterar det i att någon blir dödad. Det ger stora rubriker och ska så göra.

Men de mer traditionella ”vanliga” morden, alltså att kvinnor mördas av sina män, sambos eller före detta ger inte lika stora rubriker. Och än mindre medieuppmärksamhet blir det när två alkoholiserade män, ofta vänner, blir osams och den ena kör en kniv i den andra. (Förskärare är fortfarande ett av de vanligaste mordvapnen i Sverige.)

Är man inblandad i kriminella gäng, ökar risken väldeliga för att dö i unga år. Likaså om man missbrukar tyngre narkotika. Och tyvärr även om du är kvinna och har eller har haft ett förhållande med helt fel man.

Men det borde vara möjligt att förstå att skjutningarna kan öka samtidigt som antalet mord och dråp minskar. Och det är fullt möjligt att det dödliga våldet liksom grova rån har minskat i betydande grad, även om olika medier rapporterar allt mer om brottslighet.

Vi har en brottslighet som ska bekämpas. Men inte på bekostnad av rättssäkerheten för hederliga medborgare, oavsett deras hudfärg, efternamn eller vad en och annan släkting begår för eventuella brott.

Nu framförs den ena galenskapen efter den andra. Även medborgare som inte är misstänkta för brott ska kunna avlyssnas. Det ska byggas fängelser av svenska biståndspengar i länder som bevisligen torterar fångar. Och så vidare.

Leif GW Persson har kommenterat det här med att det är ”skrämmande”:
– Man hade den ordningen i gamla Östtyskland, sa han.

Man kan fråga sig vilken partiledare som blir först med att kräva att vi återinför dödsstraff? Eller att vi låter operera in ett eller flera datachip under huden på varje medborgare så vi kan hålla reda på alla tio miljoner – hela tiden? Eller monterar in mikrofoner och kameror i alla hem. Naturligtvis även i badrummen…

Det skulle sannolikt innebära att polis och åklagare kunde utreda fler brott och få fler brottslingar inlåsta – men till vilket pris?

Låt oss lugna ner oss och hålla oss till Europakonventionen och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Låt oss slå vakt om den demokratiska rättsstatens grundläggande principer.

Ett svagt polisarbete på grund av en omorganisation som vi nu haft tid att utvärdera och därmed kunnat inse att den blev helt fel, ska inte kompenseras genom nya lagar som riskerar att rasera rättsstatens fundament. Och därmed gå ut över hederliga medborgares integritet och demokratiska fri- och rättigheter.

För övrigt har jag reagerat över…

    att ledande politiker har framfört att kunde regeringen satsa miljarder och åter miljarder kronor för att Coronapandemin inte skulle innebära en fullständig katastrof för Sverige, så kan man även göra detsamma i kampen mot brottsligheten.

Låt mig påpeka att Coronan har inneburit att (när jag skriver det här är det) 5865 i huvudsak vanliga hederliga medborgare har avlidit i förtid. Medan det under samma period är ett 20-tal unga killar som gett sig in i kriminella gäng som langar narkotika – och som blivit ihjälskjutna av personer i konkurrerande gäng.

Det finns mycket att kritisera den nuvarande regeringen för – men knappast för just den prioriteringen.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst personliga tankar och funderingar.
I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.
Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.