Här kan inga äkta människor leva

Av Crister Enander 2020-10-20

Bett i vinden. Bäst är att försöka hålla sig i lä, skyddad från blåsten. Kinderna svider till. Nästan tyst. Bussen smyger förbi, de är tystare nu, efteråt, när gatljusen börjat tändas och katterna är grå i denna dunkla natt…

Kvällen är mörk här i den lilla staden på skånska slätten, snart – mycket snart – natt. Jo, ännu har inte natten kommit på allvar. Ett valv välver sig över våra huvuden. Öde, ja ödsligt i denna vår stad, men inte tomt, inte helt.

Ödmjukheten borde väl trivas under en sådan himmel?

Ingen, allra minst jag, syns i mörkret. Jag lyckades ta mig genom staden, bort till Knut den Stores torg, vidare till järnvägen med en stor – ja, en riktigt stor hund, Debbie, jag kallar henne ”Gumman”, passande namn på en hund stor som en kalv. Tycker jag som är längre än så, mycket längre.

Och Olivia Ahlberg, konstfotograf, ständigt sökandes efter motiv, bilder och verklig verklighet gick bredvid. Det är hennes hund.

Bussen, som ersatte tåget till Malmö – alltid fel, alltid reparationsarbete, inget fungerar. Tack snälla vidriga Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, sämre eller värre kunde ni aldrig ha gjort det, ruiner kvar av ett svunnet Folkhem, så tack!

Nåväl!

Hur nå besinning? – alltmedan den gula bussen rullar ut från centrum, ut på slätten. Bort från denna lilla stad med sitt myllrande och ändå stela och hierarkiska universitet. Med det väldiga Blocket, detta sjukhus högst upp på den starka lutning, branta sluttning, som är den mark som staden vuxit fram på, en gång på medeltiden var det sankt, till och med träskmark.

Ensam sitter jag, en kort stund, på Clemenstorget – en sorts parkbänk – där alla vanliga människor, som jag och du, så att säga byggts bort – fel och fula parksoffor, vidrigt ljus, rostfritt och kallt, inget vatten i den flotta dricksfontänen, inte när vattnet verkligen behövs sent på kvällen och tidiga morgnar, och dessa fina och dyra krogar.

Denna de alltid alltför rikas ödslighet. Deras tomma inre liv – enkom ett eko av bankkonton och fonder – syns påtagligt i detta nybyggda arkitektoniska Inferno.

Helvetet är en korsning mellan Calcutta och Las Vegas. Samtidigt! Ingenting annat.

Människor med mycket multum mår mumma, men bara dessa kort, blipp app, plopp, plingeleding ding, tjoff och swisch, mobil, android som suckar steril, och kort, kort, kort.

Alltså, en gång till: Vi är överkörda av tokar och tossiga tokigheter och dessa alltid törstiga – de girigt glupska – med för mycket pengar – våra pengar, för övrigt – som aldrig får nog, aldrig slutar köpa, köpa och äta och dricka, äta mat de inte känner smaken av, drycker de inte förstår. Äta vad deras kroppar inte kräver.

Inget och ingen kan leva omkring eller i närheten av en så död samhällsklass. Smärtsamt, men sant. Torget, arkitekturen, reflekterar denna besuttna dumhet.

Kan inget, vet inget, känner inget. Bara köpa, köpa och konsumera så de blir ännu dummare. Ihåliga. Inte ens vakuum kan de åstadkomma med sina slappa sladdriga själar som är Onda som hos Gogol.

Eko av ett eko av ett stumt skrik i deras skälvande inre.

Tomten – den röde som snart kommer med renar spända framför sig – bor på Banken. Och ja. Ja, stanken från banken är kvar, bara värre – ettrigare, vassare; mycket värre än när det skanderades på gator och torg. ”Känner ni stanken från Enskilda Banken?”.

Och, obegripligt nog, dessutom kväljande på samma gång.

Där sitter jag. Ser mig omkring. Avvaktar med en kasse mat i handen, rättare sagt på backen framför mig. Lätt svett är kroppen och pannan av att ha tagit mig hit. Foten, stelopererad, fast och fixerad, värker; knäet – som pajat – sjunger elaka sånger av ett bultande och dunkande.

Kall vind, som sagt.

Vad ska vi tänka? Vad tänker jag?

Där sitter jag i en pågående och rusande och rasande galenskap som icke är min. Inte din heller, tror jag.

Här kan inga äkta människor leva, knappt ens andas.

”Detaljer? Uppgifter?” frågar någon lätt grötmyndigt med magen tung och fet framför datorn. Ensam gubbe med svångrem eller rövspringan synlig, oftast. Så är det numera alltid. Dock: detta är ett enkelt svar i dessa digitala tider, Clemenstorget. Lund. Spårvagn. Station.

Samtidigt bör man betrakta EUR, den italienska fascismens egen stad. Betong och ful. Raka, öde gator som kräver marscherande massor. Mussolini ska gapa, stå och hoppa som en vrålapa i snitsig uniform.

Ytterligare en annan tydlig parallell finns i dagens Magdeburg. Två förtryckande arkitekturer och imperialistiskt kapitalistiska system i samma skepnad, eller samma kostym. Stalin, raka gator, massiva betongkolosser.

En mäktigt kvävande känsla. Förtryck för allt levande, för varenda människa med tankar och känsloliv, med frihetslängtan och drömmar om en värld i ögonhöjd – ansikte mot ansikte.

Ännu en stad skapad, framtvingad, för marscherande massor av – långt, långt borta – ett galet maktgarnityr med den maktstinne Stalin i högsätet, säkerligen i sadistisk högform.

När jag senast var där, i detta förstörda Magdeburg, mängder av bomber fälldes, hade dessa betongbyggnader fyllts av de stora amerikanska kedjor som vi alla känner namnen på – bokstavligen in på skinnet – så det var mängder med prylar inne i betongkolosserna.

Dyrt tingeltangel hade flyttats in i husen, som ständigt liksom lutar sig över medborgare och människor. Hotfullt. Tyst. Oemottagliga.

Hur kan samma känsla, samma ödsliga och livshotande torg, plötsligt finnas i Lund? I en stad bestående av ett stort universitet – unga och begåvade människor, kunniga forskare och lärare – och ett ytterst effektivt sjukhus befolkat av hårt arbetande och kompetenta människor?

Digital och anonym makt. Det är svaret. Osynliga händer, någonstans, alltid någonstans annanstans; ingen ser, ingen känner, ingen bryr sig ett endast dyft om någonting annat än egen komfort. Pengasiffror, bank efter bank, bank i bank som ägs av…. Vem som helst och var som helst, numera, dessutom de stora och genomruttna försäkringsbolagen.

Fonder i papper, fonder i valutor, och fonder i människoliv. Slavar hette det förr. Och heter igen.

Cyniskt. Skoningslöst i de verkligt mäktiga skuggorna. Calcutta, skrev jag nyss.

En verklighet kemiskt fri från varje ansats till skrupler. Ingen moral. Inga värderingar över huvud taget. Makt och Profit.

Punkt.

Där sitter jag alltså ganska nöjd med egen insats, att vingla och halta, genom staden med möda och ansträngning. Min egen kropp bar mig framåt.

Dock: Jag är principiellt förbannad.

Det går inte över. Tro mig! Principiellt förbannad.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker.
Bland de senaste märks ”’Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”, ”I motstånd växer tanken – från Klara Johanson till Simone de Beavoire”.
Crister är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.