Donald Trump. Foto Ross D. Franklin AP/TT

Upphöjelse och fall

Av Michael Williams 2020-10-21

I alla tider och kulturer har människor haft ett märkligt intresse av att finna någon som har det där lilla extra. Någon som är vis, eller moraliskt obefläckad och kanske gärna någon som kan leda oss. Någon som vi kan upphöja till en nivå ovan oss vanliga dödliga.

Denna någon kan vara en religiös gestalt som Buddha, Jesus eller Mohammed. Politiskt kan denna någon vara den ledare som vi för närvarande sätter vår tilltro och vårt hopp till.

Den upphöjde kan även vara någon hjältefigur som Raoul Wallenberg, Nelson Mandela eller Greta Thunberg.

I samtiden är den upphöjde ofta en person som i utskällda termer skulle kunna kallas politiskt korrekt. Någon som säger rätt saker vid rätt tillfälle, är ett föredöme, en expert, och ofta någon som får stå oemotsagd och försvaras med en röst när denne upphöjde ifrågasätts.

Vi som följer vet att få av oss kan bli upphöjd. Kanske vill vi det inte heller. Även om den upphöjde är en av oss så är samtidigt den upphöjde onåbar. Vi möts aldrig som jämlikar.

Det känns som en ganska märklig ordning i vad som man kan tänka vara en hyfsat upplyst samtid. Ändå lever fenomenet i allra högsta grad. Denna ständiga jakt efter en frälsare. Någon som ingjuter hopp om en bättre framtid och helar det som gått sönder i samhällskroppen.

Någon som genom sig själv, likt Jesus, förlåter oss för vår ofullkomlighet, vår oförmåga att själva ta ansvar, att själva utvecklas till den människan – den som vi projicerar våra önskningar om det goda självet på – den rena, obefläckade.

Who’s he? He is the chosen one. Som Neo tvivlar i The Matrix, borde rimligen också den som upphöjs tvivla. Men det känns så förbaskat bra, alla ja-sägare, alla som stryker medhårs och masserar det bräckliga egot. Då är det väl naturligt att sopa det mörka under mattan.

Vem vill inte vara älskad? Men motsatser till upphöjelse stavas att förringas, nedvärderas, förnedras, förödmjukas och att degraderas. Alla upphöjda borde rimligen veta att fallet väntar. Att det oundvikliga fallet är den naturliga konsekvensen av upphöjelse. Det är den makt vi upphöjare har över den upphöjde, om den upphöjde inte tjänar oss väl.

Så, till sist, faller den upphöjde. Alla tidigare tillbedjare är ivriga att rena sig och tvår sina händer. Alla, som i alla som varit en bidragande del till upphöjelsen, tar nu avstånd.

Den intill alldeles nyligen rena, upphöjda är nu oren, spetälsk efter att likt den bibliska synderskan avslöjats i all sin brist på fullkomlighet. Låter det som medeltida mörker? Ja, lite.

För att förstå världen är det mänskligt att dela upp den i dikotomier. Sant, falskt. Höger, vänster. Ren eller oren. Svart, vit. I tider av frid och samsyn talas det ibland om en gråskala. Allt är inte svart eller vitt. Men gråskalan är en illusion.

Gråskalan rör sig i mitten och gör linjerna otydliga, livet mindre begripligt och svårare att hantera. Speciellt i tider då frid och samsyn inte råder. Den upphöjde finns aldrig i någon gråskala. Upphöjelsen finns bara i dikotomiernas yttre jaktmarker och åtnjuter därvid ytterlighetens konsekvenser.

När den upphöjde faller kan inget i världen befria dem från smutsen som blottats under det tidigare så rena, vita, klara. Den smutsiga, orena har förrått oss och riskerar att sprida sin orena smitta till oss goda apostlar. Den ny-orena måste därför förgöras. I ytterlighetens jaktmarker måste allt förgås.

För den människa som vi upphöjer är alltid en ny Messias. Genom hens upphöjelse ska vi alla, ofullkomliga syndare befrias från vår smuts, få absolution, helas och befrias från ansvar.

När det sedan avslöjas att vi återigen dyrkat en falsk idol, när det går upp för oss att vi fortfarande sitter fast i vår egen smuts, all skit vi vägrar äga, som individer och som grupp, då är det kollektiva raseriet och avståndstagandet ett faktum.

Den upphöjde Messias faller. Tills nästa gång.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Michael Williams är statsvetare, policyanalytiker, ämneslärarstudent, kommunikatör, kapellmästare i rockbandet Violent Divine, förälder och äkta make. Arbetar som politisk tjänsteperson i kommunpolitiken. Skriver och debatterar oftast utifrån grön, feministisk grund.
Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.