Borde vi ställa hårdare krav på invandrare?

Av Andreas Magnusson 2020-11-22

Ett av de vanligaste utspelen i den populära invandringsdebatten är att integrationen har misslyckats eftersom det svenska samhället är för dåligt på att ställa krav på invandrare. Ligger det överhuvudtaget något i det påståendet?

I en debattartikel i Expressen härförleden uttryckte det Kristdemokratiska ungdomsförbundets ordförande Nike Örbrink att målet med integration måste vara assimilering.

För den som förstår vad hon säger är det ett obehagligt utspel som visar att KD snart helt och hållet har krokat arm med SD.

På Wikipedia beskrivs assimilering som:

”den process genom vilken en person eller en etnisk grupp som utgör ett minoritetsfolk efterliknar majoritetsbefolkningens kultur och (när processen är fullständig) helt överger sin egen kultur. Därmed försvinner de ursprungliga kulturskillnaderna och samhället blir en monokultur.”

Assimilering kan ske genom kolonisering, religionsförföljelse eller statliga tvångsåtgärder. Oavsett tillvägagångssätt handlar det om att frånta individer i en minoritetsbefolkning rätten till att styra över sina egna liv, att staten tvingar alla att tro, tänka och tycka likadant.

I Sverige är det historiskt så vi har behandlat samer, romer och judar. Under en kort tid av vår historia skämdes vi också för det här.

Det är en dystopisk bild av det svenska samhället som Örbrink målar upp i sin text. Otryggheten i förorterna växer. Skyhög arbetslöshet bland utrikesfödda. ”Det är resultatet av en ansvarslös migrationspolitik och en kravlös integration”, skriver hon.

Just det där är intressant. Det har blivit ett mantra hos politiker knutna till det nationalradikala blocket att påstå att integrationen är kravlös. Men hur är det med den saken? Ställer vi för lite krav på invandrare?

EU-medborgare får vistas i landet i upp till tre månader utan annat krav än giltigt pass, men sen börjar det. För att få stanna längre än så krävs att man bevisar att man är studerande, arbetar eller på annat sätt har ordnad försörjning.

Flyktingar fick tidigare permanenta uppehållstillstånd i Sverige. Numer är de tidsbestämda till tre år men kan förlängas om personen fortfarande har skyddsbehov (d.v.s. riskerar att dödas eller utsättas för tortyr eller annan omänsklig behandling) eller klarar försörjningskravet.

Det krävs mycket för att våga investera kraft i att bygga upp ett nytt liv i Sverige om man inte vet hur länge man får vara kvar i landet.

För att få komma till Sverige som anhöriginvandrare till flyktingar eller skyddsbehövande krävs det att den som ansöker har ordnad försörjning. De enda anhöriga som tillåts komma är maka/make/sambo eller barn under 18 år.

Den så kallade gymnasielagen ställer krav på de ensamkommande flyktingarna att klara sin utbildning och snabbt komma i försörjning.

Först och främst måste de ansöka om förlängt uppehållstillstånd på grund av studier. Därefter måste de regelbundet bevisa att de har god närvaro i skolan.

Efter avslutad gymnasieutbildning krävs det att de kan visa att de har examensbevis. För gymnasieexamen krävs godkänt betyg i svenska, engelska och matematik samt godkänt gymnasiearbete. Förutom detta måste eleven ha godkända betyg i nästan alla gymnasiekurser (i princip får man misslyckas i maximalt två kurser).

Det är oerhört krävande för en person som bara har bott några år i landet att klara gymnasiets svenskkurser och resterande utbildning.

Som gymnasielärare ser jag hur mycket hårdare de här eleverna måste slita med sin utbildning. Många lägger flera timmar om dagen i bibliotek och skolors studiehallar medan våra ”helsvenska” ungdomar spelar FIFA, klagar på wi-fi-kopplingen och skriver skojiga meddelanden till varandra på Snapchat.

Efter examen har gymnasieeleven sex månader på sig att hitta en varaktig anställning. Det duger inte med tillfälliga jobb eller korta vikariat. Först då har han eller hon rätt att söka permanent uppehållstillstånd. Det är inte självklart att detta beviljas.

Det här är några av de extra krav som ställs på invandrare förutom att samtliga krav som ställs på infödda svenskar också ställs på dem. De måste följa lagen, de förväntas följa gemensamma normer och de förväntas bidra till samhället på ett positivt sätt.

Frågan är egentligen vilka krav de som pladdrar om att vår integrationspolitik är kravlös saknar?

Vi har redan stenhårda språkkrav. Testa själv att lära dig somaliska för att sedan uppnå samma kunskaper i tal och skrift som en infödd somalier på bara några år. Visst låter det lite svårt?

Vi har redan stenhårda försörjningskrav. Infödda svenska ungdomar kan leva på mammas och pappas pengar hur länge som helst, de kan söka socialbidrag, hanka sig fram med vikariat, tjäna enbart svarta pengar utan att någon ifrågasätter deras rätt att vistas i landet. Som invandrare kan du glömma det där.

I själva verket är påståendet om kravlöshet och mjäkighet bara en högerpopulistisk klyscha som går ut på att du ska söka i ditt innersta efter den missunnsamhet som gör att du vill förvägra andra rätten till ett lyckligt liv.

Du förväntas ge upp den gyllene regelns grundläggande krav om att behandla andra så som du själv vill bli behandlad, att inte göra mot andra det du inte vill att andra gör mot dig.

”Alla problem i samhället kan inte härledas till den oansvariga invandringen och kraftlösa integrationspolitiken, men det utgör en bra start”, skriver Örbrink.

Nej. Det är den sämsta tänkbara start om man inte medvetet vill göra invandrare till syndabockar och öppna portarna för hat, hot och fullt utblommad rasism.

En bra start för den som vill komma till rätta med samhällets problem är istället att ställa sig frågan om vilket samhälle vi vill ha.

Om svaret på den frågan är att vi vill ha ett samhälle där människor känner sig behövda, lyckliga och älskade – ett samhälle där ingen lever i fattigdom och där alla får vara med att bidra, ett samhälle där individen har frihet att välja vad han eller hon vill tro, tycka och tänka – om vi vill ha ett sådant samhälle så kan vi inte bedriva en politik som går ut på att slänga ut, spärra in, hota, hetsa och hata.

Om svaret på den frågan är att vi vill ha ett samhälle där grupper ställs mot grupper, där etnicitet, kultur och religion ska avgöra vårt människovärde – ett samhälle där kärlek och omtanke ersätts av krav, inspärrningar, utslängningar, övervakningar och förbud – om vi vill ha ett sådant samhälle, då ska vi lyssna till budskapet från de Kristdemokratiska ungdomarna och en allt mer högljudd mobb av hel- och halvrasistiska gnällspikar.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


  Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.