Några tankar inför jul

Av Börje R P Carlsson 2020-12-08

Jag läser i tidningen om barn som ska utvisas. Visserligen inte ensamma utan tillsammans med syskon och föräldrar. Trots att de vistats här i flera år ska de utvisas. En del barn är födda i Sverige av asylsökande föräldrar som efter något halvdussin år får avslag på sin ansökan.

Jag blir så oerhört förtretad när jag läser om den svenska statens och myndigheternas fullständigt känslolösa beslut. Barn som, ibland uppemot tio år, har bott och acklimatiserat sig Sverige, ska ryckas upp med rötterna och utvisas till ett för dem fullständigt främmande land.

En liten kille som behöver sin rullstol för att kunna ”gå” och förflytta sig tycks inte ens få behålla denna. Den livsnödvändiga medicin han behöver finns knappast att tillgå i det land han ska exporteras till. I varje fall inte under knappa ekonomiska omständigheter.

Har inte Sverige lovat följa barnkonventionen och göra vad som är bäst för barnen? Om det bästa för barnen är att få bli kvar i sitt land så betyder det att också föräldrar och syskon måste få stanna – so what?

Inte minskar upprördheten när man finner hur medierna ondgör sig över hur barn missbrukas och utnyttjas, för i synnerhet barnarbete utomlands, där medierna är snabba att ställa svenska företagare mot väggen för att de använder produkter som skapats av utnyttjade barn.

Hur var det med sten i glashus och att kasta den första stenen? Det är lätt att bli hemmablind. Alla svenska barnutvisningar som sker tycks bara leda till att mottagarlandet får fler barnarbetare att utnyttja. Nej usch och fy.

Jag blir ännu mer upprörd när jag märker hur dessa utvisningar knappast uppmärksammas längre. Också min tafatta inställning att inte försöka påverka upprör mig.

Har jag och Sveriges övriga medborgare blivit så känslokalla att vi inte längre reagerar ens för de värsta övergreppen som myndigheterna gör mot dessa våra minsta? Jag vill skrika högt och protestera. Har vi inte mer medkänsla för barnen blir jag förtvivlad.

Nästa steg i upprördhetens hav skapas när jag läser om alla dessa grova brottslingar och gangsters som döms till utvisning men får stanna för att det föreligger utvisningshinder.

Här finns inga gränser för vilka skäl myndigheterna kan skapa, hitta och godkänna för att låta dessa gangsters vandra fritt på gatorna och gång på gång konfrontera sina offer.

Jag vill vädja till svenska myndigheter att fatta beslut efter barnens bästa. Idag tycks detta överhuvudtaget inte vägas in i beslutsprocessen.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln.
Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.