Valvakan 1991 i SVT

Att resa sig upp och gå

Av Andreas Magnusson 2020-12-29

Är ni gamla nog att minnas vad som hände i valstudion på TV efter att det högerpopulistiska och främlingsfientliga Ny demokrati hade röstats in i Riksdagen 1991? Då minns ni hur Folkpartiets partiledare reste sig upp och gick. Så skulle Sabuni aldrig göra.

Att resa sig upp och gå är titeln på en roman från 1971 av Stig Claesson. Han är en av mina favoritförfattare, inte minst för att han på ett enkelt och slagkraftigt sätt lyckades fånga den svenska folksjälen. Det Sverige han beskriver är ett Sverige med solidariteten i centrum.

Att resa sig upp och gå är också vad varje anständig människa gör när de hamnar i sammanhang där de inte vill befinna sig.

Så tänkte Bengt Westerberg 1991 när Ny Demokratis Ian Wachtmeister och Bert Karlsson stegade in i TV-studion.

Han tog artigt i hand för att visa att han respekterar människorna, men reste sig sedan upp och lämnade studion eftersom han ville visa att en liberal partiledare aldrig någonsin samarbetar med politiker som sätter människor mot människor.

Centerns Olof Johansson följde efter en kort stunds förvirring Westerbergs exempel. Alf Svensson tvekade lite längre. Carl Bildt stannade kvar och skojade om att det hade blivit trångt i soffan om alla hade stannat.

Det var inte trängseln som fick Westerberg att resa sig upp. Han reste sig upp eftersom han visste att liberaler och socialdemokrater var de första som fängslades i nazityskland 1933. Han visste att den högerpopulistiska retorikens slutdestination är gaskammaren.

Även om Ny demokrati inte på samma sätt som Sverigedemokraterna var direkt sprungna ur den nazistiska rörelsen föregrep de på många sätt dagens politiska klimat. De var inte lika extrema som Sverigedemokraterna, men de hade en människosyn som varje anständig människa vände sig emot.

Ja, ni kanske minns när partiets John Bouvin med fingerrörelser i plenisalen visade att en snopp passar bättre i en fitta än vad en snopp passar i en snopp eller en fitta i en fitta.

Det där var ganska representativt för partiets intellektuella nivå. De staplade drickabackar, klagade på bensinpriset och gnällde om homosexualitet och invandring.

Situationen i början av 90-talet liknar väldigt mycket dagens situation. Det fanns en starkt framväxande rasistisk rörelse där flyktingboenden sattes i brand och nysvenskar utsattes för främlingsfientlighet och hat. 1992 är än idag det år i Sveriges historia med näst högst antal asylsökande.

Då liksom nu fanns det en massiv antiliberal rörelse av människor som ägnade sig åt att skrämma upp medborgare genom att fokusera på invandringens negativa konsekvenser.

Det var lite svårare att göra innan internets genombrott men det skedde med flygblad, torgmöten och direkta aktioner.

Ny Demokrati var ett försök att göra vanlig ohederlig köksbordsrasism till ett alternativ för främlingsfientliga människor som var för rädda om sin frisyr för att raka skallen och för noga med sin klädstil för att klä sig i bomberjacka.

Partiledaren Ian Wachtmeister blev senare politisk mentor åt Jimmie Åkesson och medgrundaren Bert Karlsson sympatiserar idag med de radikalt förändrade Kristdemokraternas populism.

Häromdagen fick Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni följande fråga av TT:
”Är det fortfarande omöjligt för L att tänka sig ett borgerligt regeringssamarbete som stödjer sig på SD på något sätt?”
Hon svarade :
”Det är frågor som vi också får återkomma till.”

Svaret är med andra ord ”nej”. Det är inte längre otänkbart för Liberalerna att samarbeta med det parti som ser liberalismen som en huvudfiende.

Det är så tänkbart att de måste ta sig en rejäl funderare innan de kan återkomma med ett svar. Sabunis hållning är så långt ifrån att resa sig upp och gå man kan komma.

Det är lätt att förstå att Liberalerna befinner sig i panik med tanke på hur det ser ut i alla opinionsmätningar, men det är svårt att förstå att de på allvar tycks fundera över om den bästa vägen till framgång är att sälja liberalismens själ.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.