Veckans självspelande piano

Hur får man tyst på ett självspelande piano?

Av Andreas Magnusson 2021-01-30

Under slutet av 1800-talet blev det populärt med självspelande pianon. De syntes ofta på pubar, caféer och i ishallar. Man stoppade i en slant och pianot spelade upp en förutbestämd melodi. Samma teknik används numer av framträdande swishjournalister.

Jag skrev en text om Sveriges kanske mest kända självspelande ”journalist”. I den gick jag igenom hans samlade yrkesgärning under 2020 och konstaterade att 73% av inläggen hade handlat om honom själv och att över 50% mer specifikt hade handlat om att kritisera eller hänga ut meningsmotståndare och personer som skojar med honom.

Journalistiken då? Jo, han hade hunnit med tre korta telefonintervjuer på ett år. Annars hade han betett sig som vilken samhällsengagerad Facebookgnällare som helst. Lite inlägg om familjens hund, några utfall om att Löfven borde skärpa sig och att Centerpartister är pedofiler, men ingenting som liknade journalistik.

Så gott som varje inlägg under 2020 publicerades med den moderna myntinkasttexten ”stöd oberoende journalistik” och så ett swishnummer och bankgironummer på det. Detta swishnummer återupprepades sedan i varje diskussionstråd. Ofta flera gånger.

När jag skrev texten visste jag precis vilken effekt den skulle ha, eftersom ”journalisten” i fråga går i spinn varje gång någon ifrågasätter hans storhet. Så här skrev jag i texten:

”Nästa dag, eller när han blir sugen på nya pengar, kommer han att rasa mot någon annan som har varit dum mot honom. Det kan vara jag, Magnus Betnér eller någon annan som han kan styra drönarna mot.”

Det där var exakt vad som hände. Samma dag som min text publicerades gav han sig på mig och dagen efter gav han, som av en händelse, sig på just Magnus Betnér. Min text hade tydligen lästs som en manual.

Och följarna agerade precis som jag hade förutspått. Jag skrev att de skulle dåna in i alla diskussionstrådar som sådana där hundrakronorsdrönare man kan köpa på Jula eller Rusta och flyga in i allt och kraschlanda.

Jag förutspådde att de inte skulle han några som helst argument eller någon egentlig aning om varför de skulle vara arga annat än att swishjournalisten hade varit arg. Precis så var det.

Och så hände det som brukar hända: Någon kontaktar min arbetsgivare och argumenterar för att jag borde bli av med mitt jobb som lärare eftersom jag är en mobbare. Mobbingen i det här fallet bestod i att jag hade fört statistik över idolens självupptagenhet och minimala arbetsinsats och skrivit en text om det.

Inkorgen svämmade över av clownemojis och olika utfall. Någon berättade som ett tips om vad som snart kommer att hända folkförrädare. Någon ville att jag skulle åtalas. En annan frågade om jag hade tagit ett psyktest på mig själv.

Jag var vänstervriden. Kommunist. Obehaglig. Hatare. Jag borde ägna mig åt något vettigt istället för att sprida hat mot andra människor. Det var sådana som jag som drev på polariseringen.

Jag tror inte att någon av dem som skrev så hade läst min text. Jag är till och med övertygad om att ingen av dem som skrev hade läst min text. De gick på rena hörsägen och magkänsla.

Nästa dag var det tyst hos mig. Så blir det alltid. Eftersom swishjournalisten hade angripit nästa kritiker var det istället hans mejlkorg och Messenger som skulle spammas.

Det fina i kråksången för swishjournalisten är att han inte längre behöver jobba. Han kan leka med hunden hela dagarna i villaträdgården i det stillsamma medelklassområdet och så tar han någon liten skärmdump innan middagen och skriver något om vem som nu har varit taskig mot honom.

Hans verksamhet är ett självspelande piano. Jobbet har blivit lika hårt som att sköta dammsugningen med robotdammsugare eller klippa gräset med robotgräsklippare.

Människor slänger ner pengar i myntinkastet och samma låt spelas om och om igen på repeat. Låten går ut på att han själv beskriver den verklighet alla andra blundar för, att alla som ifrågasätter är vänsterextrema hatare och att han själv står upp för utsatta människor.

Att det inte är sant spelar ingen roll. Det tar trettio sekunder att visa att den store swishjournalisten är en bluff, en charlatan, en journalistlajvare – men det spelar ingen roll.

Följarna läser aldrig kritik mot honom och de tar inte in fakta. De accepterar hans egna försvarsord och återupprepar dem som papegojor.

Och ju argare han är desto mer pengar stoppas i det självspelande åsiktspianots myntinkast. Så hur får man då tyst på ett självspelande piano?

Ett sätt är givetvis att få människor att sluta stoppa pengar i myntinkastet, men så länge tillräckligt många fortsätter att stoppa i pengar kommer det att låta hela tiden och samma självömkande gnällmelodi kommer att spelas om och om igen.

Ett annat sätt skulle kunna vara att ta bort åsiktspianot från lokalen på ungefär samma sätt som Donald Trumps piano lyftes bort från Twitter och Facebook.

I nämnd swishjournalists fall skulle det mycket väl kunna hända med tanke på det enorma hat som florerar i diskussionstrådarna på hans Facebooksida. Någonstans går nog gränsen också för Facebook.

Men så länge pianot står kvar och människor fortsätter att stoppa i pengar – vad gör man då?

Man kan lämna lokalen. Man kan sjunga en annan melodi. Man kan dra in ett fullt band och bjuda på riktig livemusik. Man kan visa hur Emanuel Karlsten eller någon annan riktig yrkesman spelar istället och hur många fler låtar han kan.

Men någonstans tänker jag ändå att det självspelande åsiktspianot har tiden emot sig. Det vanliga självspelande pianot dog ut av en anledning. Vuxna människor föredrar variation framför enformigt återupprepande. Endast barn vill se samma film om och om igen och läsa samma pekbok varje kväll.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.