”Gör inte Förintelsen till politik – sånt händer inte här”

Av Michael Pålsson 2021-02-01

Jag fick mig en verbal snyting häromdagen efter min krönika med anledning av Förintelsens minnesdag. ”Kan du snälla i anständighetens namn sluta att göra Förintelsen till politik och sluta att använda Förintelsens minnesdag för att polarisera!” fick jag läsa.

Min första reaktion var skam. Hur kunde jag vara så nedrig och respektlös att jag använt Förintelsens minnesdag till att påminna om SD;s bakgrund och bruna undervegetation? Och hur kunde jag nämna Franz von Papen och Ulf Kristersson i samma mening? Så sällsynt impertinent av mig.

Efter en stunds funderande på hur jag skulle kunna göra en pudel utan att framstå som fullständigt ryggradslös, kom jag oväntat fram till en helt annan slutsats.

Vad var nämligen Förintelsen om inte politik i dess allra värsta form? Och hur skulle det kunna betraktas som polarisering att påtala det uppenbara?

De som påstår att det innebär att göra politik av Förintelsen när man påpekar att SD delvis grundades av nazister har inte fel. Det är politik.

Liksom det är politik att påstå att när Ulf Kristersson tror sig kunna styra SD och förringar hur dess företrädare gång efter gång kommer ut som älskare av totalitära krafter, då är det inte olikt hur Franz von Papen för 88 år sedan trodde sig kunna kontrollera Hitler.

Förintelsen uppstod inte ur ett vakuum, lika lite som att stormningen av Kapitolium den 6 januari uppstod ur ingenting. Allting har en eller flera orsaker, och i båda de nämnda fallen stavas en av orsakerna POLITIK.

Om inte politikerna fallit till föga för politiskt ränksmideri hade Hitler förmodligen inte blivit rikskansler. Hade inte storfinansen stött Hitler hade han inte kunnat komma till makten.

Hade alla republikanska politiker fördömt uppenbara lögner från president Trump istället för att ge honom stöd, då hade stormningen av  Kapitolium sannolikt aldrig skett.

Om M och KD vägrar att samarbeta med SD, då får de totalitära krafterna inom SD inte makt. Om M och KD däremot väljer att samarbeta med SD, då får samma parti makt. Svårare än så är det inte.

Möjligen upplevs ovanstående ord som polarisering och identitetspolitik av vissa. Men det får väl i så fall mest anses ligga i betraktarens öga. För egen del betraktar jag det som rena självklarheter.

Det något märkliga är beröringsskräcken gentemot V. Jag har full förståelse för misstänksamheten mot gamla kommunister, som inte för så länge sedan samarbetade med Sovjetkommunister.

Men hur kan man tycka att det är i sin ordning att samarbeta med ett parti som SD som bevisligen fortfarande lider av svåra totalitära störningar, medan det är omöjligt att ta stöd av V som trots allt inte längre försvarar kommunismen. För mig blir ekvationen omöjlig att få ihop.

Jag är uppvuxen i en företagarfamilj och har försörjt mig själv som egenföretagare under större delen av mitt vuxna liv. Under min uppväxt har jag fått se Socialdemokraternas värsta sidor som när de skulle införa löntagarfonder och sakta socialisera Sverige. Det var förfärligt.

Jag har också fått se dåliga sidor från andra sidan, där den så kallade marknadsskolan enligt min uppfattning är ett av de största misstagen tillsammans med blindheten för klimatkrisen. 

Jag håller med de som anser att man ska tala med alla. Det är inte liberalt att vägra att lyssna på argument och, om de är bra, ta till sig argument och ändra uppfattning.

Jag har, efter att ha argumenterat med andra människor, många gånger ändrat eller justerat min uppfattning när mina egna argument inte längre räckt till. Jag skäms inte för det utan är tvärtom glad att jag förhoppningsvis blivit lite klokare. 

Men jag samarbetar inte med människor som vill riva huset jag bor i och göra om det till ett fängelse. Jag samarbetar inte med människor som vill begränsa min yttrandefrihet och som försvarar utvecklingen i ofria demokratier. Jag samarbetar inte med människor som ifrågasätter alla människors lika värde.

I år är det 100 år sedan de första fria och demokratiska valen genomfördes i Sverige. Det föregicks av en lång kamp av framför allt Liberaler och Socialdemokrater.

Vi har därefter steg för steg förbättrat jämlikhet och den öppna demokratin. Men precis som det var lätt att riva ned värnpliktssystemet, beredskapslagren och en rimligt jämlik skola, lika lätt går det att inskränka vår demokrati och vår yttrandefrihet. Det svåra är att bygga upp den igen.

De politiker och andra makthavare som anser det vara riskfritt att samarbeta med totalitära krafter och som vägrar att se bakom den sminkade fasaden och nonchalerar det totalitära hotet, bär ett tungt ansvar den dag vi med längtansfull blick ser tillbaka på den frihet som flytt.   

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.   


    Michael Pålsson är advokat på Juhlin & Partners, med expertis inom avtalsrätt och arbetsrätt. Han har ett stort intresse för rättsfilosofi och är bland annat författare till boken ”Om frihet i vår tid”.
Läs mer på www.michaelpalsson.se
Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.