Jimmie Åkesson. Foto Ali Lorestani /TT

Vilka är kulturella belastningar?

Av Simon Vinokur 2021-03-25

Sverigedemokraterna, partiet med "nazistiska tendenser", blir alltmer öppna med var de står i människorättsliga frågor - och varför inte, både Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna vill ju redan samarbeta med dem. För inte så längesen skrev Jimmie Åkesson på Twitter att "Sverige behöver ett totalstopp, för all invandring som utgör en social, kulturell … belastning" och för några dagar sen hakade ytterligare en SD-politiker på.

Min pappa och mamma var kulturella belastningar för Sverige. Jag med. Och min svenska, kvinnliga, människorättsligt engagerade granne också. Mina två syriska, högskolestuderande vänner är kulturella belastningar och min palestinska entreprenörkompis med.

I ärlighetens namn är nog min snopp också en kulturell belastning, åtminstone om man ska lita på Sverigedemokraternas principprogram. Och på Vänsterpartiets partiprogram. Bägge är ju mot omskärelse.

De som röstar på Moderaterna är kulturella belastningar. Och de som röstar på Sverigedemokraterna. Och Kristdemokraterna? Läkaren jag körde i min taxi häromdagen är en kulturell belastning – och familjen i huset i Djursholm som jag seglade förbi i höstas är definitivt också det.

Det är ett kulturellt avståndstagande att bära burka. Och att bära Adidasbyxor. Och Armanikostym. För att inte tala om att ha hipsterskägg, klänning eller nitläderarmband.

Det är ett kulturellt avståndstagande att vara mot folkhögskolor, mot så kallade religiösa friskolor samt mot moskéer. Eller att vara för synagogor, offentliga badplatser samt hundrastgårdar.

”Det finns ingen mer potent symbol för avståndstagande från västlig kultur och assimilering än burka och niqab. Kvinnor som väljer att bosätta sig i ett västerländskt samhälle och samtidigt aktivt ta avstånd från vårt sätt att leva blir en kulturell belastning.”

Så skriver alltså en sverigedemokratisk politiker i Aftonbladet debatt, men det som verkligen är en kulturell belastning och ett avståndstagande från västerländsk kultur är att överhuvudtaget debattera kulturell belastning – och att förespråka lagstiftning mot detta i västerländska demokratier som till exempel Sverige och Schweiz.

Det är dessutom inte ett avståndstagande från en kultur att leva med en annan. Det vore som att säga att fotbollsspelare tar avstånd från tennis för att de spelar fotboll. Man kan tack och lov leva på många olika sätt och hur man än vrider och vänder på det så påverkas inte majoritetskulturen av att några kvinnor bär heltäckande kläder.

För att återgå till temat ”kulturell belastning” så är det helt subjektivt. Vem är det som påstår något? Kom igen nu, det var källkritikens dag häromdagen!

I mina ögon är Sverigedemokraterna en kulturell belastning, medan Moderaterna ser Sverigedemokraterna som kulturellt likasinnade och Sverigedemokraterna ser flyktingar, invandrare och till exempel kvinnliga muslimer som osvenska.

Vad innebär detta? Inget annat än att en debatt eller en önskan om att lagstifta om kulturella belastningar är menlöst, ointressant och ett odemokratiskt flirtande.

Detsamma gäller när politiker vill lagstifta om vad en medborgare ska ha för värderingar för att få vara en del av landet. Eller en del av ”Nationen”, om det högerextrema och rasistiska partiet Sverigedemokraterna fick bestämma.

I en demokrati gäller landets lagar – inte vissa sorters åsikter, religioner eller värderingar. Och definitivt inte vissa sorters kläder. En demokrati är en demokrati för att alla är med på samma villkor och alla får tycka, tänka och klä sig som de vill.

Vi vill ju inte bli ett svenskt Iran, eller hur? Och, icke att förglömma, alla får distansera sig precis så mycket de vill från samhället så länge de följer lagar, regler och förordningar.

Personligen tror jag det gynnar samhället om så många som möjligt ges möjlighet och väljer att engagera sig i det, men vad vore ett land utan några outsiders?

Konstnärer, musiker, strikt troende, folk med diverse anledningar att inte vilja eller våga gå ut (som jag när jag är deprimerad), rika som lever i sina egna bubblor, fattiga som inte kan komma utanför sina och politiker som i princip aldrig haft jobb utanför politiken (till exempel Jimmie Åkesson).

Det kommer aldrig hända att alla i ett land väljer att leva precis som alla andra där – och skulle det hända ändå så ska det till ett fascistiskt, nazistiskt, kommunistiskt eller fanatiskt religiöst land för att det ska vara möjligt. Och det är väl ändå inte det samhället svensken vill se i sin framtid?

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


     Simon Vinokur är judisk debattör med fokus på människorättsliga frågor. Engagemanget mot rasism och för integration väcktes i tidig ålder av mamman som arbetade med flyktingar och av pappan som kämpat för mänskliga rättigheter i Litauen i hela sitt liv. Sedan 2015 har Simon arbetat ideellt med två integrationsprojekt som han startat, Integrationssegling och Mirumirupliff.
Simon är en av Magasinet Para§rafs krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.