Vad är psykisk ohälsa?

Av Monika Keller 2021-06-08

Globen dominerar Stockholms skyline. Sedan några veckor tillbaka har den bytt namn till Avicii Arena. Det är fint. Det blev en världsnyhet. Nu ska Globen inte bara husera sport-, musik- och andra kommersiella evenemang, utan också någon form av samhällsengagemang. År 2018 tog 1574 människor livet av sig i Sverige. Tim ”Avicii” Bergling var en av dem.

Tim ”Avicii” Bergling, en av Sveriges största musikartister med miljontals fans över hela världen, tog tragiskt sitt liv år 2018.

Visserligen led han av sviktande hälsa, men alla vi som sett dokumentären ”Avicii: True Stories” såg ändå tydligt det unga geniets största problem. Tim Bergling mådde verkligen piss.

Många var de. Det där folket runtomkring som drog och slet och tvingade honom till uppträdande efter uppträdande, på arena efter arena, land efter land. Orken och psyket tog slut och Tim dog ensam i ett rum i Oman.

Globen har nu antagit Tims artistnamn för att hylla den svenska världsstjärnan. Men också för att uppmärksamma unga människors psykiska ohälsa. Tillsammans med Tim Bergling Foundation, som initieras av Tims föräldrar och ett par privata bolag, ska nu Globen inte bara husera sport-, musik- och andra kommersiella evenemang, utan också någon form av samhällsengagemang.

Avicii arena ska förhoppningsvis, enligt samarbetspartnerna, uppmärksamma problematiken kring psykisk ohälsa och bli en symbol och mötesplats för detsamma. Med Tim Berglings enormt sorgliga och alltför tidiga bortgång i minne.

Vad är då psykisk ohälsa? Det är förstås ett svävande begrepp, svårdefinierat och svårbedömt. Psyket är ju per definition en subjektiv känsla. En upplevelse av något inom dig, som du är helt själv med och som sällan kan förklaras för någon annan, hur öppen och mottaglig din vän eller läkare än är.

Ett brutet ben upptäcks i röntgen. Förkylning är jobbigt, men ta ett par Alvedon, sov mycket och du mår bra om ett par dagar. Cancer eller Covid, må Gud förbjuda. Där har ändå gjorts framsteg med, visserligen påfrestande behandlingar, läkemedel och vaccinationer, men ändå behandlingsbart och mätbart.

Men när psyket mår dåligt? Hur vet vi det? Vem bedömer det? Och hur bedöms vi? Och hur hanterar vi det?

Du kanske sover oregelbundet. Har svårt att somna på kvällen, eller vaknar flera gånger under natten, eller det tar lång tid att komma upp ur sängen på morgonen. Du har en obestämbar oro som gnager i kroppen som nästan gör fysiskt ont.

Eller en allmän nedstämdhet. Känslan av ledsenhet, av uttråkning, eller kanske sorg. Du är sällan glad. Härdar ut under dagen men längtar hem till drinken och såpan på TV. Bedövning.

Tackar oftast nej till alla former av sällskap och inbjudningar, tills du inte får några inbjudningar längre. Den där känslan av att inte så mycket spelar någon roll längre.

Att känna att livet är trist, att inget betyder något viktigt. Att du är ensam.  Är det psykisk ohälsa?

Eller handlar ohälsan om djupa och långvariga depressioner där konsekvenserna kan vara förödande. Där det inte ens tar lång tid att kliva ur sängen om morgonen – du stannar kvar i sängen hela dagen. Och nästa dag igen. Där kudden och täcket blivit dina bästa kompisar.

Där oron liksom boat in sig i kroppen och blivit en del av dig. Du orkar inte äta eller knappt dricka för det är för jobbigt att gå till köket. Eller så matar du dig med chips eller choklad, för det behöver man inte tillaga.

När mobilen ringer eller plingar stänger du av den. Du har tappat tron på dig själv, du kan inget, bidrar inte med något till någon och är i grunden värdelös. Känslan av att ingenting spelar någon roll växer och växer, och till slut spelar verkligen inget någon roll längre. Inte din familj. Inte dina vänner. Inte ditt jobb. Inte ens du själv är längre viktig.

Vi kanske har sett signalerna men väntar med att reagera tills personen går naken mot trafiken på E4:an, vandaliserar en busskur, slår ner en kille på gatan, hittas med uppslitsade handleder i den sköna sängen eller död av en överdos på Centralens toalett.

Lättare än att klargöra vad psykisk ohälsa är, är faktiskt det motsatta, det vill säga definitionen av psykisk hälsa. Eller ”psykiskt välbefinnande” som Folkhälsomyndigheten kallar det.  Personer med psykiskt välbefinnande i Sverige är inte så många som vi tror.

Definitionen av psykisk hälsa är, enligt FHM, att man känner ett lugn inom sig, att man kan tänka klart och hantera problem på ett bra sätt, och i övrigt har en positiv syn på framtiden.

Definitionen av motsatsen till psykisk ohälsa är alltså att ha en allmän positiv känsla i sig själv och inför framtiden. Det känns som självklarheter. Det normala. Visst tror vi väl att våra vänner, kollegor, familjen och killarna och tanterna på bussen mår bra? De ser ut att må bra. Träffar kompisar, spelar padel, investerar i aktier och ordnar barnkalas.

Men. Endast 15 % av Sveriges befolkning anses vara ”psykiskt välbefinnande”. I gruppen unga mellan 16 och 29 år är det 10 % som känner ett välbefinnande.

Sveriges pensionärer får, kanske tvärtemot vad vi trodde, bäst score i klassen. Inga stoppa-pressarna-siffror, men ändå, i jämförelse. Ungefär 17 % av personer över 65 år mår psykiskt hyfsat.

Kvinnor, både yngre och äldre, ligger i botten av alla siffror. Uppemot en tredjedel av kvinnorna i landet har någon gång i livet fått diagnosen ”depression” utskrivet på ett läkarintyg.

Med tanke på att ett av kriterierna för psykiskt välbefinnande är en ”positiv känsla inför framtiden”, bör man här stanna upp. Alltså – endast en tiondel av unga människor i vårt land har en positiv känsla inför framtiden.

Känna sig lugn, tänka klart och hantera problem på ett bra sätt. Detta att ställa i relation till, visserligen låga, men ändå högre, frekvensen av pensionärer som uttalar samma känsla.

För att summera. Endast ungefär 15 % av Sveriges befolkning lever i ett psykiskt välbefinnande.  Övriga 85 % simmar runt på en glidande skala mellan att inte vara glad i livet, till att faktiskt ta sitt liv. Varje år begår ungefär 1500 människor i vårt land självmord.

Något är ruttet In The Kingdom of Sweden. Finns det hjälp? Om man tillhör det stora flertalet som inte är så glad i livet. Eller har kommit så långt att man inte vill längre, eller till och med aktivt begår desperata handlingar. Vart vänder man sig?

Ja, vart vänder man sig. Om du googlar på ”psykisk hjälp” finner du de allmänna rekommendationerna att kontakta din vårdcentral. Boka tid om tre veckor. Härda ut, håll ut.

Du träffar en allmänläkare och blir kanske remitterad till en kurator eller terapeut. Ytterligare väntan. Dagarna, veckorna, ja till och med månaderna passerar. Om det är en akut situation, ring 112.

Akut betyder ”om du har självmordstankar”. Det mest sannolika är att om du mår så dåligt att du inte ens kommer upp ur sängen, orkar du förmodligen inte heller ringa vårdcentralen. Än mindre vänta både veckor och månader på att få någon form av hjälp.

Leffe är en bekant till mig. Eget företag, villa, Volvo, vovve och familj. När frun ville skiljas, föll världen. Påminnelsen om svek i barndomen med uppväxt i flera fosterfamiljer.

Jag försvann in i en djup och långvarig depression. Företaget gick i konkurs, skatteskulderna hamnade i byrålådan. Skattemyndigheten, kronofogden, jag kände att alla var efter mig. En dag tog orken slut och jag knöt en snara i takkroken. Tonårsdottern kom hem i samma sekund och larmade. Efter det följde några år av medicinering, tvångsvård och övervakning. Det var som att kliva tillbaka in i barndomen. Tvånget. Inlåsning. Vården betydde piller. Samtalsstöd innebar månatliga möten hos socialtjänsten. Varje kväll under något års tid kom polisen förbi mitt hem för att kolla status. Försäkringskassan erkände inte ett dåligt mående. Av arbetsförmedlingen skickades jag att bygga fågelholkar och kratta parker. Till slut tog jag min bil och kraschade den utanför socialkontoret. Där och då fick jag en sjukpension. Efter flera års kamp. Jag var inte missbrukare innan allt detta hände, men nu medicinerar jag mig själv med marijuana. Det är det enda som får mig att inte krascha med min bil igen.

Psykisk ohälsa ska nödvändigtvis inte kopplas ihop med psykiska diagnoser. Ohälsa är en sak, en psykisk diagnos en annan. Ibland är de sammanlänkande, ibland inte.

Psykiatriska tillstånd som till exempel ADHD, Tourettes syndrom och autism – kallat NPF, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning – är inte nödvändigtvis kopplat till psykisk ohälsa.

Hjärnan och nervsystemet fungerar på ett annat sätt än hos flertalet. Man tänker och hanterar vardagen på ett annorlunda sätt.

Många med NPF-syndrom är högpresterande, välutbildade och föregångare i kultur- och samhällsliv. Men många är också de människor vars medfödda personlighet – alltså min egen person, den här människan jag är född till, den jag är – orsakar tufft skit i livet.

När man upplever att man inte är som andra. Och man växer upp och inte blir behandlad som andra.

I andra diagnoser är den psykiska ohälsan så att säga en del av sjukdomen. Till exempel bipolära tillstånd som manodepressivitet, schizofreni och borderline. Personer med dessa syndrom har hög självmordsfrekvens.

Uppemot hälften av de med diagnosticerad bipolaritet har försökt ta sitt liv, och en tiondel av dessa lyckas. Hälften har också problem med alkohol eller droger.

Alla mår inte så jäkla bra i kungadömet Sverige. Endast femton av hundra personer känner en tillfredsställelse i livet. Den psykiska ohälsan syns vara stor, och i synnerhet bland yngre och kvinnor. Den vanligaste orsaken bakom långvariga sjukskrivningar är faktiskt psykisk ohälsa, och den ökar stadigt.

Som om inte detta räcker. Samsjuklighet, eller ibland kallat ”dubbeldiagnos”, innebär enligt Socialstyrelsen att man uppfyller minst två psykiska kriterier samtidigt. Till exempel att en person är diagnosticerad med både ADHD och depression, eller kanske autism och ätstörning. Oftast betyder det dock att personen har någon psykiatrisk diagnos och samtidigt ett aktivt missbruk.

Här har vi ett jäkla dilemma. Missbrukare – om det är missbruk av alkohol, narkotika, piller eller annat – ses alltid först och främst som just missbrukare.

Den där alkisen, knarkaren eller pillertrillaren. Om han, hon eller hen också har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som till exempel ADHD, eller i grunden är bipolär, eller kanske bara är en vanlig deprimerad människa där livet förlorat allt innehåll, ses du och tolkas som i första hand missbrukare.

Den klassiska frågan: Hönan eller ägget? Super jag för att jag mår dåligt, eller mår jag dåligt för att jag super? Tar jag sömntabletter för att jag inte kan sova, eller kan jag inte somna utan mina piller?

Använder jag amfetamin för att jag har ADHD, eller mår jag tipptopp av själva substansen? Inom vården talar man om så kallad självmedicinering. Du mår av olika anledningar dåligt, och tar därför till olika former av stimulantia för att må bättre. Jag vete fan om det ena förklaringen är bättre än den andra.

Missbrukare med dubbeldiagnoser är en av samhällets mest utsatta grupper. Redan år 2004 konstaterade Socialstyrelsen att det ibland, till och med ofta, finns en samverkansproblematik mellan psykiatrisk ”sjukdom” och missbruk, och att vården bör ha det i utgångstanke.

Även om till exempel alkohol i sig är ångestframkallande och kan orsaka depression, lider ungefär 40 % alkoholberoende av någon form av bakomliggande psykisk ohälsa eller diagnos, och hos narkotikaberoende ännu fler. Hönan eller ägget?

Sverige har, trots kunskapen om samverkan psykiska problem/missbruk, valt att fokusera på just personens missbruk. Du måste först bli fri från drogerna.

Så länge man missbrukar är man inte mottaglig för psykiatriskt stöd, enligt gängse svensk uppfattning. Vanligtvis krävs minst sex månaders drogfrihet innan ens en utredning om din psykiska status kan inledas.

Hur klarar man då av att under ett halvår avhålla sig från olika former av stimulantia, om grundproblemet är dåligt psykiskt mående? Tja, det finns olika hjälp att få. Samtalsstöd på en beroendeklinik. Antabus till alkisar. Metadon till heroinister. Antidepressiva tabletter. Olika stödgrupper som AA/AN.

Under detta halvår ska du, förutom att fokusera på drogfrihet, ändå klara av jobb, familj och vardag. Kanske erbjuds du några månaders vistelse på behandlingshem. Det vill säga om någon, till exempel socialtjänsten, är villig att betala.

Har du inte kontakt med socialtjänsten krävs en tjock plånbok. En plats på ett behandlingshem kostar i runda slängar 100 000 kr/månad.

Vissa svårare fall kan tvångsvårdas enligt lagen om vård av missbrukare, LVM. Den initiala hjälpen går alltså ut på att hålla dig nykter så pass länge att du sedan får möjlighet att söka psykiatrisk vård.

Men om man vänder på det? Om man inte får tillgång till psykiatrisk hjälp, så fortsätter man förmodligen missbruka.

Jag träffade Millan som berättade om sin livslånga kamp med samsjuklighet.

Jag fick min diagnos sent i livet. Borderline. Då klickade allt in. Jag började förstå mig själv. Varför jag var så törstig på alkohol. Mina humörsvängningar. Mina konstiga tankar. Upp och ner.  Det kunde pendla mellan hyperaktivitet och gråt på några minuter.
Ena timmen storstädade jag huset till perfektion, nästa timme såg jag troll som lurade bakom dörren. Vården erbjöd mig tre samtal hos kurator på vårdcentralen. Sedan antabus och många månaders väntan på psykiatrisk hjälp.
Jag vet fortfarande inte vad den hjälpen skulle innebära, eftersom jag inte klarade sex månaders nykterhet. Jag bollades mellan beroendekliniken och psyket. Psyket sa att jag inte var mottaglig eftersom jag var alkoholmissbrukare. Och beroendekliniken sa att vi kan inte hjälpa dig eftersom du har borderline.
Jag gjorde några självmordsförsök med tabletter och rakblad. Flera gånger blev jag intagen på en LPT på kortare eller längre perioder. På psyket får man frukost, lunch, eftermiddagsfika och middag. Tv och tabletter.
När du slutar opponera dig, när du blivit foglig, när du kan stå på ett ben och du tar dina tabletter och är lydig, blir du utskriven. Du får tid till samtal med kurator veckan efter. Men kravet är total nykterhet.
Nu har det gått 15 år sedan jag fick diagnosen.  Jag fortsätter att dricka. Ser fortfarande troll bakom dörren. Och har ständigt självmordstankar. Men jag håller mig långt borta från psyket, för där sänker de människor, inte hjälper.

Så vad är psykisk ohälsa? Att vara deprimerad under en kortare eller längre period? Att leva ett helt liv med ett neuropsykiatriskt tillstånd som till exempel ADHD eller autism?

Eller att lida av en psykisk åkomma som äter upp hela ditt liv, så till den grad att du inte vill leva längre? Att du hellre väljer flaskan, sprutan, pulvret eller annat gott för att slippa vara dig själv?

Du bollas mellan olika instanser, tills du hittas gående naken på E4:n. Vandaliserar en busskur. Överdos på en toalett. Eller som Leffe, dinglandes i takkroken. Eller som Millan, fortsätter leva med dina troll.

LVM (Lagen om vård av missbrukare), LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård), samt LVU (Lagen om vård av unga). Ring din vårdcentral. I nödfall, ring 112.

Jag undrar om Tim Bergling ringde vårdcentralen, eller ens 112. År 2018 tog 1574 människor livet av sig i Sverige. Tim ”Avicii” Bergling var en av dem. Men Globen bär i alla fall hans namn. Och det är fint.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


Monika Keller presenterar sig så här: Är lärare, fembarnsmamma och gammal punkare.
Monika är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.