Björn Ranelid. Foto: Stina Stjernkvist / TT

Det har varit lite tyst från Ranelid och Lamotte

Av Andreas Magnusson 2021-08-23

Det har varit lite tyst från Joakim Lamotte och hans finkulturella motsvarighet Björn Ranelid. Det beror kanske på att det påstådda kriget i Sverige framstår en aning stillsamt i jämförelse med talibanernas maktövertagande i Afghanistan.

Det är svårt att få medlidande för sina skrapsår på knäna i ett rum där någon förblöder och det är svårt att få någon att lyssna till pompösa utrop från den prunkande äppellunden i Österlen om att det är krig i Sverige samtidigt som vi får osminkade rapporter från platser där det råder verkligt krigstillstånd.

Strax innan Kabul föll gjorde Joakim Lamotte ett inlägg på Twitter om att det var större risk att bli skjuten i Kristianstad eller Luleå än det var i ”den trygga diplomatzonen i Kabul tillsammans med andra journalister”. Det inlägget har han nu tagit bort.

Man förstår varför. När verkligheten synar högerpopulisternas bluffar måste de snabbt lämna och hoppa vidare till nästa bluff. Det här är en strategi som jag i en tidigare krönika på Paragraf har kallat för högerpopulistiskt skeppsbrott.

Det är också därför det är så oerhört tyst från Jimmie Åkesson. Han bidar sin tid och väntar på att media ska sluta kabla ut bilder på människor som lider på riktigt, ja alltså till och med lider hårdare än Volvo-ägare när bensinpriset gått upp 50 öre eller ”helsvenska” kommuninvånare som har fått höra att en del skattepengar går till hemspråksundervisning.

Högerpopulisterna brukar tjata om beröringsskräck. Moderater och kristdemokrater använder gärna formuleringen ”den här beröringsskräcken” för att förklara hur trötta de är på att man minsann inte kan samarbeta med ett parti som grundades av nazister utan att rasiststämplas.

NMR använder formuleringen för att förklara hur trötta de är på att människor som annars sympatiserar med deras flyktingpolitik ändå är så rädda för lite vanlig hederlig nazism.

Det finns en annan sorts beröringsskräck och den handlar om vår rädsla för att på riktigt bry oss om andra människor. Vi är livrädda för att beröras på djupet av döda flyktingbarn uppspolade på soldränkta medelhavsstränder och desperata afghaner som faller från amerikanska flygplan.

När vi berörs på riktigt av andra människors öden och lidanden kan vi inte längre avfärda deras hjälpbehov med platta fraser som ”vi kan ju inte hjälpa alla” eller ”vi måste ta hand om våra egna först”. När vi berörs på riktigt ekar högerpopulisternas klyschor tomt. Då öppnar vi våra hjärtan och gör det lilla vi kan för att hjälpa till.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver YouTube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.