Peter Althin

Vem fan är Peter Althin?

Av Dick Sundevall 2021-09-27

En av landets främsta advokater, är det många som skulle svarat. Den absolut främsta, enligt min mening. Nu finns boken om hans bakgrund, uppväxt och hundåren som ung jurist. Därtill om ett antal mycket uppmärksammade fall där Peter varit den åtalades advokat. Bokens titel är, Peter Althin – vem fan är du?

Vi recenserar inte längre böcker på Para§raf så det här ska i huvudsak handla om vad jag vet om Peter – och som inte framgår av boken.

Men först några ord om boken. Det är en bok som varje ung juridikstuderande borde läsa, antingen han eller hon tänker bli brottmålsadvokat eller inte. Därtill var och en som ställt sig undrande till hur en advokat kan åta sig att försvara misstänkta mördare, knarklangare och våldtäktsmän.

I boken redogör han för sin syn på ett antal fall som fått stor uppmärksamhet i såväl svenska som internationella medier.

Av bara farten får läsaren ta del av Peter Althins mer än 40-åriga erfarenhet och den kunskap det resulterat i vad gäller hur man ska kunna komma tillrätta med brottsligheten.

Varför hårdare straff varken gör till eller ifrån och varför det förebyggande arbetet är den enda väg att gå.

Jag har i närmare 40 år bevakat rättegångar av olika slag. Som jag minns det var det i slutet av 80-talet som jag började uppmärksamma Peter Althin. Han utmärkte sig genom att vara minst lika påläst och kunnig som åklagarna, redan under tingsrättsförhandlingarna.

Nu kanske någon reagerar och tänker att det är väl självklart att advokaten ska vara det. Ja, det kan man tycka men alltför få advokater är det. Därtill insåg jag efter att ha sett och hört Peter i ett antal rättegångar att han skaffade sig ett utrymme i rättssalarna, som få om ens någon annan advokat hade.

Det handlade om att han aldrig var yvig. Alltid belevad och respektfull gentemot rättens ledamöter – och inte minst saklig. Därmed fick han utrymme. Låt mig ta ett konkret exempel.

Fallet rörde narkotikabrott och Peter försvarade en person som var misstänkt för att ha sålt en mängd knark. Den misstänkte förnekade brott. Ett vittne som väl närmast var tänkt som åklagarens huvudvittne, åklagarens starkaste kort, skulle höras.

Ett annat vittne som hade vittnat alldeles innan det här vittnet hade, om än inte helt övertygande, men ändå framfört en del påståenden som inte alls var bra för Peters klient.

När det nu är Peters tur att höra den person vi kan benämna huvudvittnet, så visste såväl Peter som jag, som också hade läst förundersökningen, att vittnet i polisförhör hade hävdat – erkänt – att han köpt narkotika av Peters klient ett visst datum på en viss plats.

När Peter ska börja ställa frågor vänder han sig till rättens ordförande och frågar om det går bra att han först ger vittnet en bakgrund till de frågor han ska ställa. Varvid domaren svarar:

– Det går bra advokat Althin.

Efter några minuter inser jag att vad Peter gör när han ger sin ”bakgrund”, egentligen är att indirekt argumentera mot det förra vittnet. Jag sitter där på pressläktaren och tänker att när som helst kommer domaren att avbryta honom. Men icke. Som sagt, Peter hade utrymme i landets rättssalar, genom att han respekterades.

När Peter är klar med sin utläggning ber han huvudvittnet, som redan har tillstått att han under den tid det handlar om, var tung narkoman, att beskriva hur livet var under den aktuella perioden.

Vittnet beskriver hur den mesta av hans vakna tid gick åt till att försöka få tag på narkotika. (Om jag minns rätt så handlade det om heroin.)

Varvid Peter mycket vänligt och förstående ställer frågor som:

– Sov du ordentligt på nätterna?
– Nä, jag somnade väl framåt mornarna och vaknade efter några timmar med ett jävla sug efter mer att köra i mig, svarade vittnet.
– Så dag och natt gick så att säga i varandra?
– Ja.
– Visste du vilket datum det var när du vaknade?
– Nej.
– Visste du vilken veckodag det var?
– Nej, säger vittnet och lägger till, man for ju omkring som en jävla galen råtta under den här tiden.

När vittnet lämnade salen, tänkte jag att han nog inte träffat på någon så förstående person som Peter Althin någonsin tidigare i sitt liv.

Jag tittade på åklagaren som såg milt uttryckt inåtvänd ut. Och när rättegången dagen därpå ska avslutas och Peter håller sin slutliga plädering, nämner han det här vittnet ytterst kort med orden:

– Ja, vittnet X vittnesmål där det framgick att han varken visste vilket datum eller veckodag det var när han vaknade framåt dagen, kan vi väl lämna därhän.
(Med reservation för att jag nu drygt 30 år senare inte minns exakt hur orden föll.)

Peters klient frikändes.

Jag var under de här åren ofta på landets säkerhetsanstalter, eller som de benämndes av de intagna, ”landets hårdaste kåkar”. När någon beklagade sig över att de tyckte att deras advokat hade gjort ett dåligt jobb och jag frågade varför han inte hade begärt Peter Althin som försvarare, fick jag ofta ett svar typ:

– Nä, han är nog bra i rätten men inte på andra sätt…

Det tog ett tag innan jag förstod vad det handlade om, Peter gick inte med på att gömma undan sina klienters pengar på något utländskt bankkonto eller liknande, som en del andra advokater kunde tänka sig att göra…

Fick själv erfara hur noga Peter var med regler och förordningar när vi arbetade med fallet med den för mord livstidsdömde hemvårdaren Joy Rahman.

Joy Rahman

Vi arbetade med det där i omgångar under en sexårsperiod, för att till slut få Joy Rahman frikänd efter att under åtta år ha suttit inlåst, först på Kumla och sedan på Hallanstalten – alltså två av de ”hårdaste kåkarna”.

Det blev många sittningar på var sin sida om Peters skrivbord, vilket började med att Joy Rahman sa till mig att han behövde ha en annan advokat och frågade:

– Vilken ska jag ha?

Det där blev lite knepigt att svara på utifrån min journalistroll. Så jag slingrade mig genom att svara:

– Om jag satt i din sitts skulle jag försöka få Peter Althin.
– Kan du fråga honom om det? bad Joy.

Vilket jag gjorde och förklarade för Peter att såväl pastorn, som fängelseprästen på Kumla liksom flera intagna, var övertygade om att Joy var oskyldig. Varvid Peter åtog sig att försöka få till en resning i Högsta domstolen. Men som han sa:

– Det är inte omöjligt att få resning, bara näst intill omöjligt.

Vid en av våra många sittningar sa jag till Peter att jag ville låna och läsa den rättspsykiatriska utredning som gjorts på Joy. Och som jag utgick ifrån att Peter hade.

– Det går inte, svarade Peter, för det är sekretess på den.

Kommer ihåg att jag blev lite sur. Vi hade ju delat allt vi fått fram med varandra under arbetets gång så va fan, tänkte jag.

Men naturligtvis hade Peter rätt. Och han visade därmed att han aldrig slirar i sådana frågor. Att det sedan tog några dagar för mig att acceptera det är en annan sak.

Därtill fick jag fram den ändå genom att be Joy att begära ut en kopia av undersökningen och skicka den till mig.

Den lunta jag fick att läsa kunde ha sammanfattats med orden: ”Det här är en lämplig person att ha som barnvakt åt dina barn”. Efter en månads undersökning med specialiserade rättspsykiatriker och psykologer hade man inte hittat minsta lilla psykiska fel eller åkomma.

Att Peter sedan gjorde ett alldeles lysande jobb i den rättegång som resulterade i Joys frikännande och så småningom ett skadestånd till Joy på drygt tio miljoner, behöver jag kanske inte tillägga.

En tid senare kom det in ett annat skrivbord på Peters kontor. Ett lite utsirat tjockt och stort skrivbord som Joy Rahman hade låtit göra och skickat från Bangladesh till Peter, som ett tack för hans arbete.

När Peter bestämde sig för att avsluta sitt arbete som advokat, ringde han mig och frågade om jag ville ha det där skrivbordet?

– Jag tycker att du ska ha det, sa han.

Det utgör numer matbord hemma hos mig. Och visst händer det att jag tänker på Peter, när jag slår mig ner för att äta. Men det är inte som Peter skrattande sa när han fick reda på att vi använder det som matbord:

– Så när du läser bordsbön så tänker du alltså på mig.

På den punkten skiljer vi oss åt. Peter är troende, vilket jag inte är. I boken som kommer ut idag berättar han om hur han övertalades att gå med i KD en gång i tiden och med tiden blev riksdagsman.

Och inte minst, varför han lämnade KD när det stod klart att Ebba Busch och kretsen runt henne skulle sträva efter att omvandla KD till det konservativa högerparti det är idag.

Köp eller låna gärna boken – den är mer än läsvärd.

 

En intervju med Peter Althin om varför han lämnade KD finns att ta del av här.

En utförlig artikel om fallet med Joy Rahman finns att läsa här.


   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör och ansvariga utgivare.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.