Jimmie Åkesson. Foto Anders Wiklund / TT

Att pinka inåt eller utåt?

Publicerad 2021-11-30

Det gick som väntat, Magdalena Andersson kom tillbaka en gång till och valdes till statsminister. Det börjar bli en vana hos socialdemokratiska statsministrar. Eller en ovana skulle nog somliga säga. Annars är det väl så att det är Sverigedemokraterna, åtminstone i eget tycke, som har skördat stora poänger i den märkliga röra som präglade statsministerskiftet.

Det var ju första gången SD hade varit med i skapandet av en budget som godkändes av riksdagen och omedelbart börjar SD-topparna fundera över hur många platser de ska ha i den borgerliga regering som eventuellt blir resultatet av nästa val.

Men det är inte de andra borgerliga partierna intresserade av.

SD får trycka rött eller grönt som de vill till regeringspropositionerna, men några samråd eller förhandlingar med regeringen blir det inte. Det finns de som anser att den vägen kan fungera, till exempel den flitiga liberalmoderata debattören Helena Trotzenfeldt.

– Då kommer vi att trycka på rött, säger Oscar Sjöstedt, ekonomisk talesman för SD.

Han menar att SD kommer inte att rygga för att fälla en borgerlig regering som straff för att de inte får vara med och leka politik.

Frågan är väl då om Sverigedemokraternas väljare kan acceptera att deras parti fäller en borgerlig regering, vilket medför att det istället blir en socialdemokratisk regering som leds av Magdalena Andersson?

Men om man plockar in SD-ministrar i regeringen? Då hoppas de andra regeringspartierna såklart att det är bättre att SD är inne i ringen och pinkar utåt, än att de står utanför och pinkar inåt.

Vi är många som, redan när seklet var ungt, har tyckt att de anständiga partierna skulle kunna tiga ihjäl SD. Nähäpp, det gick inte. Om inte förr så bevisades det 2010 då SD valdes in i riksdagen.

De kunde inte heller isoleras politiskt. Det visade Decemberöverenskommelsen (DÖ) 2014 och i någon mån Januariöverenskommelsen 2018.

Redan från början var kritiken stark mot Decemberöverenskommelsen av demokratiska skäl; om sex partier kommer överens om att stoppa in de övriga två i var sin garderob och låtsas att de inte finns, vad har vi då?

Demokrati? Demokratur? Maktmissbruk?

Trots att jag är en av många som misstror Sverigedemokraternas demokratiska avsikter i det långa loppet, säger mig mina instinkter: Maktmissbruk.

Gränsen för vad som kunde göras i demokratins namn hade här trampats över. Mycket riktigt, en stor del av svenska folkets ogillande av DÖ växte under 2015, mest hos kristdemokraternas sympatisörer, som i september 2015 deklarerade att DÖ var död, vad dem beträffade. Andra partier hakade snabbt på.

Var gör SD minst skada?

A: Som opposition där de kan röja och protestera och bilda opinion så mycket de vill?

B: Eller med ministrar i regeringen, som måste sitta still i båten och göra som statsministern säger?

Punkten A har ju hittills fungerat bra för SD:

Valet 2006: 2,9 procent, 2010: 5,7 procent, 2014: 12,9 procent och valet 2018: 17,5 procent.

Och nu har partiet för första gången fingrarna med i en budget som accepterats av riksdagen.

Punkten B har med totalt fiasko testats av Miljöpartiet, som i valet 2014 fick nära 7 procent av rösterna men fyra år senare bara 4,4 procent och självmordsvandringen, som nyss lett till utträde ur regeringen är nu på väg ut ur riksdagen, om man får tro opinionsundersökningarna.

För oktober 2021 redovisade Sifo 3,7 procent sympatier för MP och för november 3,6 procent.

Det måste kommit som en skänk från ovan när Centern stoppade regeringens budget den 24 november.

– Självklart kan vi inte regera på en budget som sänker skatten på bilbränslen!

Ja, det låter ju som ett oomkullrunkeligt argument för en miljöpartist. Men efteråt står det ju klart att frågan redan hade varit uppe i riksdagsgruppen:

– Språkrören hade mandat att ta beslut i regeringsfrågan, sade Märta Stenevi. Så oavsett budgeten fanns tankarna att MP, liksom C, skulle gå i opposition.

Nu har MP dryga nio månader på sig att agera opposition och samla massorna på barrikaderna.

Och SD får samma tid att fundera på om man vill pinka utifrån och inåt, eller inifrån och utåt.

 

Av Kjell Erik Arvidsson

Detta är en gästkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Kjell Erik Arvidsson kommer från Bergum i nordöstra Göteborg. Flyttade efter gymnasiet till Växjö och blev ombudsman i Moderata Ungdomsförbundet något år.
”Jag har dock blivit alltmer ljusblå genom åren, bland annat genom förskräckelsen över SD-framgångarna och närmandet mellan M, KD och SD. Numer stödjer jag Centern.
Till yrket har jag varit journalist på några mindre tidningar och två lokalradiostationer i drygt 30 år.
Vintrarna på Västkusten förskräckte mig nästan lika mycket som SD, så numer bor jag på kenyanska höglandet. Här är det svensk högsommar året runt.”

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.