”Vad skönt att han som följer efter mig från tunnelbanan efter mörkrets inbrott är en lintott!”

Av Simon Vinokur 2021-12-28

Om en etniskt svensk kvinna går på en mörk gata en sen kväll och en etniskt svensk man går några meter bakom henne – får det henne att känna sig trygg? Om inte: hur kommer det sig om problemet är ”importerat”?

”Vad skönt att han som följer efter mig från tunnelbanan efter mörkrets inbrott är en lintott!” har jag aldrig hört någon kvinna säga.

Min erfarenhet av kvinnors berättelser om mäns våld i nära relationer – oavsett om det är psykiskt, fysiskt, sexuellt eller allt på en gång – är att det är så vanligt att det omöjligtvis kan vara ett invandrat problem.

Om det är så vanligt med våld i nära relationer där mannen är invandrare och kvinnan är etniskt svensk – och det är så ovanligt med våld i nära relationer där mannen är svensk – varför skulle någon kvinna välja ett förhållande med någon annan än Blondie?

Om någon undrade, för att det är inte så det ligger till.

På BRÅ:s hemsida, under rubriken ”Våld i nära relationer”, står att läsa:

”Under 2020 konstaterades 17 fall av dödligt våld där offer och förövare hade en parrelation. För anmälda misshandelsbrott mot vuxna kvinnor 2020 var det vanligast (80 %) att brottet begicks av en för brottsoffret bekant person. För misshandel mot män var andelen brott som begicks av en bekant person 45 procent”.

Enligt Unizon (ett riksförbund för kvinnojourer, tjejjourer, ungdomsjourer och jourer som arbetar mot sexuella övergrepp och incest) har var femte kvinna i Sverige någon gång i sitt liv utsatts för allvarligt sexuellt våld.

På Jämställdhetsmyndighetens hemsida kan man läsa:

”I den svenska befolkningsundersökningen Våld och hälsa från 2014, som genomfördes av Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK), framkommer att 44 procent av kvinnorna i undersökningen och 12 procent av männen varit utsatta för sexuella trakasserier före 18 års ålder. 38 procent av kvinnorna och 12 procent av männen hade blivit utsatta för sexuella trakasserier efter de fyllt 18 år”.

Det är alltså vi män som är problemet. Inte etniciteten. Klart det är kulturellt, det går inte att bortse från. Kultur är en ständigt närvarande faktor, oavsett om vi talar folkslag i Polynesien, pashtuner i Afghanistan, samer eller svenskar. Uppenbarligen är just den här delen av våra kulturer något som vi har svårt att förändra.

Särskilt så länge vi skyller på alla andra och låtsas om att vi inte har någon egen kultur – eller tror att vår kultur är så civiliserad att den omöjligen kan innehålla starka element av till exempel misogyni.

Det här betyder inte att alla män våldtar eller misshandlar sina kvinnliga respektive. Verkligen inte – och det här betyder inte att det inte finns afghaner, judar, syrier, norrmän eller samer som våldtar eller misshandlar sina kvinnliga respektive.

Det här betyder inte att män lever med en arvsynd där var och en av oss ska ha dåligt samvete för något vi kanske aldrig har gjort.

Det är en strukturell skuld – det vill säga med strukturella orsaker – och inte en individuell. Inte en skuld där män är skyldiga till sådant de kanske aldrig gjort.

Men det betyder att det som andra män gör – eller har gjort – påverkar oss i förhållande till män som grupp och till kvinnor. Det betyder att vi män måste ta ett individuellt ansvar och först och främst erkänna att vi lever med en kultur, en patriarkal sådan, där kvinnor som grupp och som individer riskerar att vara – eller är – utsatta på grund av män.

Inte alla män. Men män.

För tydlighetens skull: jag skiljer på kollektiv skuld och individuellt ansvar.

Har du frågat kvinnorna i din vänkrets, på jobbet eller i skolan om de har några erfarenheter av mäns våld eller sexuella ofredanden mot dem?

Har du pratat med din kvinnliga respektive om hennes eventuella erfarenheter på området från innan ni blev ett par? Eller efter att ni blev det?

Just det där med att behandla kvinnor illa verkar vara ett strukturellt, kulturellt, globalt problem. Misogyni stöter man på oavsett om man till exempel befinner sig i svenska eller utländska mansdominerade grupper på Facebook.

Incels finns överallt. Män som tycker att kvinnor bör vara hemma med barnen, män som vill bestämma över kvinnors kroppar, män som skrattar när unga kvinnor som Greta engagerar sig i något de tycker är viktigt. Män som mentalt bryter ner sina partners för att kunna utöva makt över någon de egentligen borde älskat.

Jag vet att det suger att ha dåligt samvete. Särskilt för något man upplever att man inte har gjort – men det finns massor att göra: värdera kvinnors åsikter, ta deras upplevelser på allvar och respektera deras gränser.

Tafsa inte på krogen, kom inte med sexistiska skämt, uppträd inte hotfullt, våldta eller misshandla inte – vi har världens chans att göra skillnad.

Sikta mot ett samhälle där kvinnan som går framför dig på väg hem från tunnelbanan inte är rädd för att du kan vara ute efter henne. Bara för att du är man.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


     Simon Vinokur är judisk debattör med fokus på människorättsliga frågor. Engagemanget mot rasism och för integration väcktes i tidig ålder av mamman som arbetade med flyktingar och av pappan som kämpat för mänskliga rättigheter i Litauen i hela sitt liv. Sedan 2015 har Simon arbetat ideellt med två integrationsprojekt som han startat, Integrationssegling och Mirumirupliff.
Simon är en av Magasinet Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.