Lögn eller sant?

Någon ljuger, en annan missminner sig, en tredje talar sant. Kan poliser, domare, nämndemän, kriminalreportrar och andra åhörare avgöra vem som talar sant?
– Ja, det märktes ju tydligt att han ljög!
Kanske stämmer det, kanske inte. På film och i spänningsromaner börjar den som ljuger staka sig, flacka med blicken och svettas. Men hur är det i verkligheten?

Innan Rigmor Robèrt blev företagsläkare på IBM hade hon arbetat i skolhälsovården, på barnläkarmottagning, i äldrevården, som distriktsläkare och som ögonläkare. Idag är hon verksam som psykoterapeut/analytiker, föreläser om människokunskap, deltar i samhällsdebatten och jobbar på en bok.

– Mitt arbete handlar om att följa människor genom kriser och i sökandet efter självkännedom och givande relationer till andra, säger Rigmor.

På 90-talet skrev hon och en kollega en bok om manligt och kvinnligt. Tillsammans med Marianne Ahrne gjorde Rigmor sedan två filmer på samma tema: ”Gott om pojkar, ont om män?” och ”Flickor, kvinnor och en och annan drake”. Då tog det hus i helsicke!

Rigmor har nästan alltid med sig Vargan, en gråraggig Riesenschnauzertik, som vid det här laget har hunnit med att pussa på hela Para§rafs redaktion.

Begreppen ”trovärdig” och ”tillförlitlig” kan i dagligt tal betyda samma sak. Men i rättsärenden är tillförlitlighet kopplat till en viss utsaga medan trovärdighet gäller personen som yttrar sig.

Kan en trovärdig person lämna en icke tillförlitlig utsaga? Ja, statsminister Olof Palmes hustru var en trovärdig person när hon 1986 såg sin man mördas. Men var hennes utpekande av Christer Petterson som gärningsman en tillförlitlig utsaga?

– Nej, säger Elisabeth Loftus, minnesforskningens nestor.

Omvänt – kan en person som inte verkar trovärdig ge en tillförlitlig utsaga? Ja, en som allmänt sett inte verkar särskilt trovärdig – en missbrukare, en människa med psykisk ohälsa, ett barn – kan ge en tillförlitlig utsaga.

Men den som ljugit förr förbrukar givetvis gradvis sitt förtroendekapital. Så det finns ett samband mellan tillförlitlighet och trovärdighet.

Alla reser sig

I domstolen står ofta ord mot ord. Så var det i ett rättsärende som togs upp i Högsta domstolen (HD), den 14 december 2010. En medelålders man hade i två instanser dömts för påstådda sexövergrepp mot en numera vuxen son. Brotten skulle ha skett många år tidigare.

Pär Anders Granhag hade denna decembermorgon kallats som sakkunnigt vittne. Han är professor i rättspsykologi vid Göteborgs universitet och en av Europas ledande specialister på området. Professorn skulle uppdatera justitierådens förmåga att skilja mellan sanning och lögn.

Det ville jag också lära mig. Så för första gången klev jag in genom HD:s svarta smidesgrindar till Bondeska palatset, byggt på 1600-talet på en sjötomt mitt i stan. Rättssalen är pampig som sig bör. När justitieråden tågade in reste sig folket på åklagarnas och försvararnas sidor. Vi, fåtalet åhörare, ställde oss också upp. Över domaren i mitten svävade en baldakin i vinröd sammet med guldgirlanger och strutsplymer i hörnen. Bakom domarna fanns en marmorbyst, antagligen av någon kung, och oljemålningar i guldramar av två farbröder från forna århundraden.

Sju kriterier

Det var lugnande när Granhag förklarade att de sju kriterier som HD dittills hade tillämpat i praxis för att bedöma utsagors tillförlitlighet i stort sett gäller. HD har vägt in:

  1. Utsagans detaljrikedom.
  2. Dess längd.
  3. Dess konstans över tid.
  4. Dess klarhet.
  5. Om berättelsen är sammanhängande.
  6. Personens allmänna trovärdighet.
  7. Om berättelsen har det självupplevdas prägel.

De senaste årens internationella metastudier (sammanfattad internationell forskning), visar dock att den sista indikatorn, ”det självupplevdas prägel”, inte har stöd i forskningen.

Kan framkalla sympati

Den andra viktiga informationen som Granhag förmedlade är att kroppsspråk och känsloreaktioner inte skiljer lögnare från sanningssägare. Studier visar att man i rättsärenden bör bortse från om en person flackar med blicken eller har fast ögonkontakt, nervösa gester eller lugnt uppträdande, rörlig mimik eller kallt ansiktsuttryck.

Eftersom vi är sociala varelser påverkas vi av andras känslor. Det är svårare för betraktaren att vara opartisk när man möter tårar eller skratt. Den som rodnar, ler eller blir arg kan framkalla sympati eller motsatsen hos förhörare, domare och journalister som rapporterar. Det sa redan Arne Trankell (1919-84), som var pionjär inom vittnespsykologin. Många av hans iakttagelser och experiment har bekräftats av senare internationell forskning inom rättspsykologin.

Nyttig kunskap för lögnare

Summa summarum: det går inte att se om en person ljuger. Det gäller istället att lyssna noga på orden och dokumentera vad som sägs. När man sedan jämför med vad samma person sagt tidigare, med teknisk bevisning, med andra fakta utifrån och med fler vittnesmål klarnar bilden av vad som verkligen inträffat.

Jag sammanfattar här rättspsykologins kriterier på tillförlitliga utsagor: detaljrikedom, längd, konstans över tid, klarhet, sammanhängande berättelsen och personens allmänna trovärdighet. Det är värdefull kunskap som domstolspersonalen och polismyndigheter bör känna till. Men samma vetskap kan en lögnare använda sig av för att bli bättre på att luras. Så är det med vetenskapen, den är på gott och ont tillgänglig för alla.

Breivik ler

Apropå minspel och kroppsspråk: I dessa dagar ser vi Breiviks ansikte i närbild i TV och på tidningarnas förstasidor. ”Breivik ser iskall ut”, ”Breivik ler”, ”Breivik gråter”. Journalister och experter uttyder massmördarens mimik. Då handlar det inte om att genomskåda en lögnare. Breivik säger som det var. Så vad söker vi efter i hans ansikte?

En annan fråga: Är det viktigt för mig som läkare och psykoterapeut att skilja ut vad som är sant? Jag är ingen som förhör. Har inte en patient eller klient rätt att önsketänka, återge falska minnen, hitta på saker eller förneka/glömma ett och annat? Kort sagt, hur är det att vara Mr Sopranos psykoanalytiker?

Till det kan jag återkomma i en annan krönika.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.