Spritlukt och mänsklig värdighet

Det genomförs berömvärda insatser för att rädda livet på människor som drabbas av livshotande tillstånd till följd av stroke eller hjärtinfarkt, men det finns mer att göra.  Ett sådant område är gränsdragningen mellan sjukvårdens och polisens ansvar.

Två faktorer skiljer Gunno Gunnmo från de flesta polischefer:

Han har en övergripande syn på polisens roll i ett demokratiskt samhälle.

Han viker inte undan från kritiska frågor utan är tvärtom väldigt diskussionslysten.

Efter att ha hört sig för, eller snarare förhört oss, om vad det skulle bli för magasin och vilka som låg bakom det, bestämde sig Gunno för att skriva krönikor åt oss.

Som chef för polisen i Stockholms län brukade jag illustrera problemet med en berättelse med mig själv som huvudperson. Berättelsen varierar men huvuddragen är desamma varje gång.

Inte helt nyrakad

Det är en varm och solig sensommardag. Jag har åkt in från landet för att uträtta några måsten. Efter att ha parkerat bilen, slinker jag in på Tre Tunnor för en kall öl innan jag kommer hem till den tomma lägenheten och det lika tomma kylskåpet.

Här brukar jag bli avbruten av någon som påpekar att Tre Tunnor inte heter Tre Tunnor längre. Men eftersom ingen lyckas komma på vad krogen heter för tillfället, lämnar vi den frågan och jag går vidare i min berättelse. Innan jag kliver in på puben speglar jag mig i ett skyltfönster. Jag ser något sliten ut, inte helt nyrakat, okammad som vanligt, en solblekt skjorta och slitna jeans och inga strumpor i sandalerna.

En stor stark

Jag avnjuter min öl – en stor stark. Bläddrar i en tidning och mår enligt min egen bedömning ganska bra. Dags att gå hem några portar längre upp på Hornsgatan. Plötsligt faller jag ihop och blir liggande utanför Äventyrsresor, det är krypavstånd hem men jag orkar inte röra mig. Jag upplever svagt att någon försöker få kontakt med mig men jag får inte fram annat än några grymtningar. Den som står böjd över mig är en ung kvinna som sett mig sjunka ihop. Hon ringer 112 för att kalla på ambulans.

Om detta är första gången som denna kvinna ringer 112 blir hon förmodligen överraskad av hur hennes oroliga begäran om en ambulans bemöts av den operatör som tar emot hennes samtal.

Vem ringer?

När hon sakligt och klart uppgett att det behövs en ambulans till en till synes livlös liggande man utanför Hornsgatan 112, möts hon av en rad frågor:

– Vem är du som ringer? Hon talar om att hon heter Jenny och att hon bara råkade gå förbi och se den här mannan ramla och att han nu verkar livlös.

– Jaha, Jenny vad heter du mer än Jenny? Jenny blir lite störd av att bli tilltalad som om hon var en kompis till operatören men svarar att hon heter Olsson. Jenny Olsson, vad det nu har med saken att göra.

– Nu undrar jag Jenny, det här numret du ringer ifrån är det din mobil? Jenny erkänner utan omsvep att hon ringer från sin egen mobil.

– Får jag fråga dig Jenny; Hur är den här mannen, som du vill ha en ambulans till, klädd? Jenny Olsson ger all rättvisa åt mina slitna jeans och, urblekta sommarskjorta.

– Tack Jenny! Jenny, kan du känna om mannen luktar sprit? ”Sprit” tänker Jenny, brukar man inte säga alkohol! Hon börjar nu ångra att hon gjorde sig besväret att kalla på en ambulans, men lutar sig ner mot mitt ansikte och meddelar operatören att hon tycker sig känna en svag lukt av öl.

-Tack Jenny. Vi ska ordna så att polisen tittar till den liggande mannen säger operatören och avslutar samtalet med Jenny Olsson.

Rödstrumpa från Söder

Operatören använder sedan sin prioriterade lina till polisens länskommunikationscentral (LKC) i Stockholm där han i en lättsam och kamratlig (kollegial tycker han om att tänka) ton meddelar att ännu en samhällsengagerad rödstrumpa från Söder försökt få en ambulans till ett liggande fyllo på Hornsgatan 112. Operatören på LKC noterar utan entusiasm ännu ett uppdrag i den kö av ärenden som redan ligger i systemet trots att det bara är sen eftermiddag en vanlig vardag. Det är varmt ute. Ärendet med den liggande mannen får därför låg prioritet. Ingen fryser av att ligga ute några timmar i sommarvärmen och den medicinska bedömningen har gjorts av operatören på 112.

Redan knappt tre timmar efter att Jenny Olsson ringde 112 stannar en polispatrull till utanför Hornsgatan 112 och kallar efter en snabb titt på mannen utanför Äventyrsresors port efter ambulans.

Ambulansen är snabbt på plats och en sjukvårdare lutar sig över mig för en första undersökning. När min kropp lyfts in i ambulansen har både poliserna och ambulanspersonalen insett att jag är död.

Slut på min berättelse

Sensmoral: Om man får stroke eller hjärtinfarkt ute på stan ska man vara propert klädd – kostym med slips rekommenderas – en portfölj i läder förstärker det seriösa intrycket. Man bör undvika rakvatten som innehåller alkohol och absolut inte ha druckit öl, vin eller sprit de senaste 10 – 12 timmarna.

Ett så kallat utvecklingsområde vore att se det som en självklarhet att den som faller ihop på gatan har rätt till ambulans oavsett hur han eller hon luktar eller är klädd.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.