Så var det poliskris igen! Det är inte så att jag sitter här på läktaren och ler skadeglatt, muttrande ”vad var det jag sa”. Jag kan heller inte påstå att det var bättre förr. Det är snarare så att historien upprepar sig. Kris inom polisen är inget nytt, symtomen har varierat men sjukan är densamma. Jag tror att man kan identifiera sjukan genom att ta utgångspunkt i genomförandet av den nya organisation som nu etableras.
Dags för byktvätt Det har slagit mig att de poliser som vägledde mig in i polisyrket i mitten på 60-talet, mycket väl drygt 20 år tidigare kan ha varit med om att, under brinnande världskrig, tränga in i romska bosättningar för att kartlägga alla, med namn, ålder och inbördes släktskap. Det går inte bortse ifrån att också vi här i Sverige redan då visste vad som pågick i Nazityskland.
Dags att se den skrämmande sanningen I slutet på sextiotalet kom jag in i Kamraterna, förening för Stockholms polismän, en fackförening för obefordrade poliser inom Stockholmspolisen och en av många föreningar i Svenska Polisförbundet. Där deltog jag som ung polis i många och långa debatter om polisens roll i samhället. En del av de frågor som stod högt på dagordningen samlade vi under begreppet polisetik.
Brinnande utanförskap Det känns sorgset att följa nyhetsrapporteringen om brinnande bilar, krossade fönster, stenkastning mot poliser och brandmän, unga mäns försök att verbalisera sin frustration, politikers fördömanden, manifestationer mot våldet och förstörelsen från människor som i grunden delar de stenkastande unga männens utanförskap i mycket högre grad än delaktighet med det samhälle man vill försvara.
Den som inte syns finns inte Under många år passerade jag en ljusskylt med rubrikens budskap. Från början såg jag det som vad det också var – reklam för en reklamplats. Med tiden har jag kommit att tolka budskapet som en avslöjande beskrivning av en politisk strategi.
Tänk om jag har rätt! Jag anställdes som polis 1966 och har sedan dess tillbringat mitt yrkesliv inom polisen. Så snart jag hade fått tillräcklig grund för att bilda mig uppfattningar om polisens uppgift, polispolitik, brott och straff, kriminalitet och kriminalitetens orsaker, har jag haft en i stort sett oförändrad syn på dessa frågor.
När alla känner alla När alla känner alla händer det lätt att ”alla” också tillhör samma jaktlag, samlas kring samma arena, badar i samma badhus, lämnar på samma dagis eller bor i grannskapet.
Spritlukt och mänsklig värdighet Det genomförs berömvärda insatser för att rädda livet på människor som drabbas av livshotande tillstånd till följd av stroke eller hjärtinfarkt, men det finns mer att göra. Ett sådant område är gränsdragningen mellan sjukvårdens och polisens ansvar.
Hur gick det, Lena? Jag träffade Lena första och enda gången en kväll i slutet av 60-talet, men jag har ofta tänkt på henne och hur hennes liv blev. När vi möttes satt hon vid Ringvägen på Söder i Stockholm, ensam med en flaska öl. Hon var då 17 år, jag 23.
Ta det lugnt Leif GW Persson! Råkade köpa en kvällstidning härom veckan, min fru var intresserad av bilagan. Själv har jag haft svårt för kvällstidningar sedan de började komma ut på morgonen. En gång i tiden kunde man i kvällstidningen få ett nytt perspektiv på och ibland en fördjupning av de nyheter man läst i morgontidningen, men det var för länge sedan. Nu har kvällstidningarna råkat ut för en allvarlig identitetskris och vad kan man förvänta sig om man som kvällstidning kommer ut på morgonen.
Rätten att begå inbrott Buggningen bygger på att polisen har laglig rätt att begå inbrott för att installera avlyssningsutrustning. Finessen med detta är att inbrottet då inte är inbrott, problemet att det kommer att uppfattas som inbrott.
