Gunno Gunnmo

Dags för byktvätt

Det har slagit mig att de poliser som vägledde mig in i polisyrket i mitten på 60-talet, mycket väl drygt 20 år tidigare kan ha varit med om att, under brinnande världskrig, tränga in i romska bosättningar för att kartlägga alla, med namn, ålder och inbördes släktskap. Det går inte bortse ifrån att också vi här i Sverige redan då visste vad som pågick i Nazityskland.

Två faktorer skiljer Gunno Gunnmo från de flesta polischefer:

Han har en övergripande syn på polisens roll i ett demokratiskt samhälle.

Han viker inte undan från kritiska frågor utan är tvärtom väldigt diskussionslysten.

Efter att ha hört sig för, eller snarare förhört oss, om vad Para§raf skulle bli för magasin och vilka som låg bakom det, bestämde sig Gunno för att skriva krönikor för oss.

Jag har haft förmånen att delta i arbetet med en vitbok om samhällets övergrepp och kränkningar av romer. Granskningen har varit begränsad till 1900-talet, men haft som ett av flera mål att finna bakomliggande förklaringar till romers situation i dag.

   Vitboken har nu presenterats och jag kan i den belysningen betrakta arbetet som skett inom ramen för regeringens kansli. Ibland har jag beskrivit arbetet med vitboken som en lärande process, samtidigt inser jag att det inte är särskilt upplysande.

   Att kalla denna lärande process för en resa blir heller inte rättvist mot den dramatik som döljer sig bakom syftet med vitboken. Vi som arbetat med vitboken har inte haft stöd av någon manual för hur man tar fram en vitbok och det finns ingen handbok om hur man arbetar med en vitbok inom ramen för regeringens kansli.

   Uppdraget gällde att blottlägga statens – det allmännas – ansvar för romers livsutrymme och villkor under 1900-talet, som grund för ett erkännande och för att skapa förståelse för romers och resandes situation idag. Jag tänker ta mig för att illustrera det omtumlande i detta perspektiv genom att utgå ifrån mig och, trots det jag nyss sa, det jag uppfattar som min egen resa under det här arbetet.

   Jag är fyrtiotalist och föddes som en självklarhet in i samhällsgemenskapen, döptes, konfirmerades och välkomnades in i dåvarande statskyrkan med samma självklarhet. Och blev ett med majoritetssamhället. Först långt senare blev jag medveten om att man kan göra sådana indelningar. När jag och mina årskamrater kom upp i tonåren frågade vi varandra; vad ska du bli? Och så blev vi det. Jag blev polis och har sedan dess varit statstjänsteman.

   Jag har i både tal och skrift hävdat att jag sett den svenska ämbetsmannen som en förebild. För mig var kärnan i ämbetsmannatraditionen att lika ärenden avgjordes lika – helt oberoende av vem och vems intressen ärendet berörde. Min grundhållning har varit att staten per definition är god och jag har sett gemenskap som en självklar utgångspunkt för samhällsbyggandet. Jag tillhör, förmodar jag, som de flesta samhällstjänare, makthavare, vetenskapare och debattörer, en socialt och ekonomiskt priviligierad medelklass.

   Jag rör mig i områden som präglas av uppfattningar om att alla människor har fria val och talesätt som att ”var och en är sin egen lyckas smed.” Min erfarenhet av utanförskap är inte självupplevd, den bygger på de iakttagelser jag och andra poliser gjort på samhällets bakgård. Jag har varit med om att ta fram en bok – med titeln Polisetik och polispolitik. En förebild i det arbetet var bland annat läkaretiken och läkarlegitimationen.

   Jag ser polisens och andra offentligt anställdas yrken som förtroendeuppdrag och har hävdat att polisens värdegrund borde utgå ifrån lagarna. I första hand grundlagen. Några få rader ur Regeringsformen, första kapitlet om Statsskickets grunder, andra paragrafen får illustrera vad jag menar.

Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.
Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten.
Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv.

   Jag tycker detta räcker långt och att det inte skadar att vi alla som är en del av det allmänna då och då stannar upp och frågar oss: Vad betyder det här för mig? Men vad har hänt? Under det att vitboken vuxit fram har jag tvingats konstatera att den politik som riktats mot romer och resande under 1900-talet, med omfattande övergrepp och kränkningar, har letts av riksdagar och regeringar, förvaltats av myndigheter, genomförts av ämbetsmän, läkare, präster och poliser.

   Det har slagit mig att de poliser som vägledde mig in i polisyrket i mitten på 60-talet, mycket väl drygt 20 år tidigare kan ha varit med om att, under brinnande världskrig, tränga in i romska bosättningar för att kartlägga alla, med namn, ålder och inbördes släktskap. Det går inte bortse ifrån att också vi här i Sverige redan då visste vad som pågick i Nazityskland.

   Vitboken belyser romers och resandes villkor under 1900-talet. Man kan freda sig i efterhand med att det i bakgrunden till det som skedde vid varje tidpunkt fanns syften som då var legitima. Men den dimensionen kan samtidigt göra en del av de förhållanden som beskrivs i vitboken än mer skrämmande. Förhållandet att enigheten bakom den förda politiken vid varje tidpunkt är så stark. Bristen på avvikande röster är iögonfallande och motiven för åtgärderna så uppenbart rasistiska.

   Jag har omprövat hållningen att staten per definition är god och insett att gemenskap inte har varit en reservationslös utgångspunkt för samhällsbyggandet. Kontinuitet har blottlagts som ett genomgående drag i arbetet med vitboken. Jag tvingas inse att jag själv, som företeelse är en del av denna kontinuitet – en expert från majoriteten, en i raden, som genom åren mer eller mindre medvetet förvaltat ett omyndiggörande av minoriteten.

   Vitbokens uppdrag är att belysa romers och resandes villkor under 1900-talet för att skapa förståelse för situationen idag. Och hur ser det ut idag och vad händer nu? Vitboken har fått uppmärksamhet redan innan den kom ut. Forskare och andra har uttalat sig om boken redan innan de haft en möjlighet att läsa den. Debattartiklar har skrivits under av personer som jag, om jag rådfrågats, skulle ha uppmanat att tänka efter före.

   Ett forskarnamn jag känner igen finns på en institution som bidragit till hållningen att romer inte omfattas av Förintelsen. En annan undertecknare står för en utredning inom Socialstyrelsen som svar på romers kritik mot omhändertagande av romska barn kom fram till att för få romska barn omhändertas.

   Det finns idag också i vårt land en aldrig tillbakamotad antiziganism, som nu måste och ska bekämpas. För att minska skadorna på det glashus vår självbild är vill jag påminna om citatet; den som är utan skuld kastar första stenen och till samlingen runt sockerbiten: Bara det faktum att det är lättare att se grandet i sin broders öga än bjälken i sitt eget befriar oss inte från ansvaret att tvätta egen byk. Och det är sannerligen mycket byk som behöver tvättas för att gottgöra det som avslöjas i vitboken. I myndigheter, kommuner, kyrkan, forskarvärlden, politiken och alla som tror sig veta bättre än romerna själva.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.