Gunno Gunnmo

Dags att se den skrämmande sanningen

I slutet på sextiotalet kom jag in i Kamraterna, förening för Stockholms polismän, en fackförening för obefordrade poliser inom Stockholmspolisen och en av många föreningar i Svenska Polisförbundet. Där deltog jag som ung polis i många och långa debatter om polisens roll i samhället. En del av de frågor som stod högt på dagordningen samlade vi under begreppet polisetik. 

Två faktorer skiljer Gunno Gunnmo från de flesta polischefer:

Han har en övergripande syn på polisens roll i ett demokratiskt samhälle.

Han viker inte undan från kritiska frågor utan är tvärtom väldigt diskussionslysten.

Efter att ha hört sig för, eller snarare förhört oss, om vad Para§raf skulle bli för magasin och vilka som låg bakom det, bestämde sig Gunno för att skriva krönikor åt oss.

Jag har sedan på olika funktioner inom polisen hållit fast vid att yrkesetiken är en central fråga för polisen. Under detta begrepp kan grundläggande principer för ett rättssamhälle inordnas liksom frågor om mänskliga- och medborgerliga rättigheter.

   Med detta perspektiv på mitt yrkesliv tvingas jag konstatera att jag kan se tillbaka på ett gigantiskt misslyckande. När jag ser poliser, som enligt min uppfattning har det finaste förtroendeuppdrag man kan ha i vårt samhälle, försöka försvara och förklara varför man behöver ett etniskt register över närmare 5 000 romer för att utreda en släktfejd på en mindre ort i Skåne, skäms jag intill gränsen för det uthärdliga.

   När jag sedan ser, hör och läser hur olika politiker, rättsvårdare och samhällsdebattörer i olika tonarter förmedlar det försåtliga budskapet ”ingen rök utan eld” blir det än värre. Jag kan närmast fysiskt känna hur dessa budskap landar mjukt och hemtamt i den antiziganism som genomsyrar vårt samhälle, dess invånare och institutioner.

   Åter till 60-talet. Poliskriser av olika grad är inget nytt. När vi från fackets sida då formulerade en mediepolicy utgick vi ifrån att vi måste bli ett alternativ till ledningens förhållningssätt som då var – förneka, bortförklara, angrip budbäraren och hänvisa till pågående utredning. Skillnaden idag är att många chefer överlämnat tillämpningen av strategin till presstalesmän och informationsenheter.

   Nu ska alla förtröstansfullt vänta på att olika kontrollorgan ska utreda om man kan hitta någon stackars sate att lägga skulden på för att detta register upprättats. Vem ska ta ansvaret för att detta register är en produkt av att vi i vårt land har en aldrig tillbaka motad antiziganism? Vem ska ta på sig ansvaret för att registret är en kränkning av tusentals romer och att det som nu sker i uppståndelsen kring registret har ryckt bort en skör trygghet för tusentals fler? Hur ska romer som misstror samhället, nu när de fått ytterligare ett bevis på att deras misstro är välgrundad, känna sig trygga med att frågan utreds?

   Jag skulle önska att rättsväsendet trädde tillbaka med konstaterandet att detta är för stort för oss. Jag kommer att tänka på begreppet; den som är utan skuld kastar den första stenen. De kontrollorgan som nu ska utreda frågan borde samtidigt utreda varför man inte sett detta själva och inför allt folket besvara frågan: Varför har vår rättsvårdande funktion inte fungerat? Jag hoppas så klart få höra någon säga: ”Vi kan inte bortse ifrån att den antiziganism som genomsyrar hela vårt samhälle också påverkat oss och vårt sätt att sköta vårt uppdrag!”  Men det känns inte särskilt troligt.

   Hur ska man förankra innebörden av att antiziganismen genomsyrar hela samhället?  Också den utmaningen har illustrerats under de dagar som gått efter avslöjandet av polisens register över romer. På DN Debatt den 1 oktober tar en imponerande samling vetenskapskvinnor och -män till orda under rubriken ”Dags att göra upp med den statliga antiziganismen”. En majoritet av undertecknarna är historiker och torde vara väl medvetna om att de övergrepp romerna utsatts för i modern tid grundar sig på politiska beslut som i sin tur grundade sig på vetenskap.

   Rasbiologi och begåvningsmätningar är bra exempel på beslutsunderlag som haft avgörande betydelse för nu levande romers livsöden. Den praktik som grundar sig på den statliga politiken genomförs i huvudsak i våra kommuner. En annan viktig aktör i den historia som format romers vardag är kyrkan. Som jag ser det är det många aktörer som har skäl att göra upp med antiziganismen. Staten har trots allt tagit några stapplande steg på den vägen till viss del tillsammans med romer och det är staten än så länge tämligen ensam om.

   Det finns en kontinuitet i vetenskapen som det kan vara frestande att bortse ifrån och jag ska villigt erkänna att jag inte tror mig om att ha någon helhetsbild. Om jag återgår till exemplen rasbiologi och begåvningsmätningar så får jag bilden av att tillämpningen av dessa ”vetenskaper” planade ut, föll ur modet för att till sist upphöra. Inte beroende på att det kom en annan ”vetenskap”, snarare för att tillämpningen blev politiskt omöjlig på grund av utvecklingen i samhället. Jag känner en gnagande oro för att det fortfarande finns uppfattningar som grundar sig på rasbiologins idéer och det fortfarande görs kopplingar mellan begåvning och etnicitet. Så vitt jag kan bedöma är flera av undertecknarna av den nyss nämnda debattartikeln väl lämpade att vädra ut de spår av antiziganism som lever vidare inom vetenskapen och varför inte tillsammans med romer, som ett föredöme för kommande forskning om romer.

   När Delegationen för romska frågor efter mer än tre års arbete överlämnade sitt betänkande (SOU 2010:55) till regeringen var ett av förslagen att en särskilt kommission skulle tillsättas som ett led i att överbrygga det förtroendegap som finns mellan romer och majoritetssamhället. Värt att notera är att hälften av delegationens styrelse var romer. Ett exempel bland få på romsk delaktighet och reellt inflytande. Förslaget genomfördes som bekant inte men det som nu sker ger frågan förnyad aktualitet.

   Att hänga ut en och annan Malmöpolis androm till varnagel kommer inte att ändra någonting och framför allt inte göra en enda rom tryggare. Nu är rätt tillfälle att tillsätta en kommission ledd av romer med tillgång till den kompetens och de befogenheter som krävs för att göra uppdraget möjligt.

   I ett sådant uppdrag är frågan om registrering av romer en viktig del främst som uttryck för samhällets ständigt återkommande ansträngningar för att kartlägga, registrera och kontrollera romer. Det är min övertygelse att en sådan granskning skulle visa att Skånepolisen är ett exempel, inte ett enstaka undantag. Hur många Z-register finns det runt om i landet bland till exempel kommunala enheter och hyresvärdar?

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.