Tänk om jag har rätt!

Jag anställdes som polis 1966 och har sedan dess tillbringat mitt yrkesliv inom polisen. Så snart jag hade fått tillräcklig grund för att bilda mig uppfattningar om polisens uppgift, polispolitik, brott och straff, kriminalitet och kriminalitetens orsaker, har jag haft en i stort sett oförändrad syn på dessa frågor.

Två faktorer skiljer Gunno Gunnmo från de flesta polischefer:

Han har en övergripande syn på polisens roll i ett demokratiskt samhälle.

Han viker inte undan från kritiska frågor utan är tvärtom väldigt diskussionslysten.

Efter att ha hört sig för, eller snarare förhört oss, om vad det skulle bli för magasin och vilka som låg bakom det, bestämde sig Gunno för att skriva krönikor åt oss.

Det är klart att jag någon gång ställt mig frågan: Tänk om jag har fel?

Men inte ofta, jag ser istället samma brist på debatt, samma rop på polis, samma krav på fler poliser, samma krav på strängare straff, och allt utan koppling till frågan om kriminalitetens orsaker.

Saknar kritisk debatt

Jag framhärdar därför envist. Jag saknar en kritisk debatt om polisens roll i samhället. Någon kan tycka att en sådan debatt redan pågår – sedan länge. Det tycker inte jag. Kritik mot i första hand polisens brist på effektivitet är inte det jag menar med en konstruktiv debatt om polisens roll. En sådan debatt förutsätter som jag ser det ställningstagande till några grundläggande utgångspunkter. Som till exempel:

Är kriminaliteten polisens problem? Det kan förefalla självklart att svara ja på den frågan. Jag svarar nej!

Kriminaliteten är ett samhällsproblem. Polisens uppgift är att träda in när övriga samhällets insatser för att förebygga kriminalitet, olyckor och katastrofer – sociala eller materiella, har misslyckats. Och i vissa fall inte ens då.

Inte straffa misslyckanden

Anta att rekryteringsbasen till kriminalitet till stor del är pojkar i 10 – 12 års ålder. Det finns en tanke med att ha en straffmyndighetsålder på 15 år. Tanken är – eller borde i vart fall vara – att barn under 15 år inte ska hanteras av rättsväsendet.

Om samhället misslyckats med att ge ett barn förutsättningar att bli en fungerande samspelare i samhället är det orimligt att rättsväsendets uppgift ska bli att bekräfta misslyckandet genom straff. Jag har hört krav på att straffmyndighetsåldern borde sänkas men kan inte minnas att någon krävt att den ska höjas. En intressant tanke vore att anpassa straffmyndighetsåldern till FN:s konvention om barnets rättigheter, som Sverige anslöt sig till för mer än tjugo år sedan. Enligt den är man barn till det år man fyller 18 år. En sådan förändring skulle möjligen tydliggöra ansvaret hos dem som är ansvariga – skolans och den sociala omsorgens huvudmän.

Jag har redan gått med på att det förs en debatt om polisens effektivitet, men jag saknar ett antal väsentliga utgångspunkter. Jag ska nämna två.

Inte utreda alla brott

En viktig faktor för att bedöma polisens effektivitet borde rimligen vara att definiera vad man avser med effektivitet. Jag har noterat att en uppfattning är att polisen ska utreda fler brott. Jasså?

Jag är rädd att den uppfattningen utgår ifrån den vida spridda uppfattningen att polisen ska utreda alla brott. Jag skapade en gång rabalder på ett nationellt möte för brottsofferjourer då jag hävdade att samhället måste skapa andra instrument för att ge brottsoffer upprättelse än att sprida uppfattningen att polisens utredning av brottet och domstolsens dom mot gärningsmannen är det som ska ge ett brottsoffer upprättelse. Att detta är en missuppfattning som blir särskilt tydlig vid så kallade vardagsbrott är en beklaglig men möjligen medveten miss i folkupplysningen. Polisens uppgift är inte att utreda alla brott, åklagarens uppgift är inte att åtala i alla brott polisen utrett och domstolarna ska inte döma för alla brott som aktualiseras vid domstolen även om skuldfrågan klarlagts. Enkelt uttryckt konsumerar straffet för grova brott ett möjligt straff för lindrigare brott och många brott leder till att man får något som kan liknas vid mängdrabatt.

Ingen upprättelse

Jag har tillåtit mig att illustrera detta med ett exempel. Låt oss anta att det inträffar en brottsvåg på Gärdet i Stockholm. Efter totalt hundra inbrott griper polisen en inbrottstjuv på bar gärning. Mycket tyder på att han är ansvarig för alla eller i vart fall nästan alla inbrotten. Inbrotten upphör och någon ytterligare misstänkt påträffas inte. Polisen utreder nu inbrotten. När man bundit tjuven vid åtta av inbrotten avslutas förundersökningen och redovisas för åklagaren som väljer att åtala för sex fall av grov stöld. (Tillräckligt många för att få den misstänkte dömd till normalstraffet för grov stöld).  Domstolen finner gärningsmannen överbevisad om skuld i fem fall av grov stöld. Vad har hänt? Polis, åklagare och domstol har gjort sitt och följt gällande lag. Ett stort antal offer för vardagsbrott har inte fått den upprättelse det inneburit att polisen utrett, åklagaren åtalat och domstolen dömt den som utsatt dem för brottet.

Det är möjligt att svensk polis, som påståtts, är sämst i Norden på att utreda vardagsbrott. Men ”fan trot” säger jag i väntan på en djupare analys av hur de olika ländernas begränsningsregler tillämpas och påverkar statistiken.

Hur effektivt?

Från detta är steget inte långt till nästa grundläggande fråga: Hur effektiv polis har samhället råd med eller uttryckt ännu mer tillspetsat: Hur effektiv polis vill styrande politiker ha. Jag inser att detta kan uppfattas som provokativt men konstaterar, om polisens effektivitet sett i antal avslutade förundersökningar ökade med, säg 10 % skulle en redan överansträngd rättskedja brista. En grävande journalist som fördjupade sig i saken skulle finna att ett stort antal avslutade polisärenden redan ligger hos åklagare i väntan på avgörande. I vissa fall en väntan i månader och år. Hos många av våra domstolar ligger ärenden i väntan på avgöranden. Landets häkten och fängelser är överfulla.

Jag påstår alltså med visst fog att med tanke på rättsväsendets totala kapacitet har vi en tillräckligt effektiv polis. Låt vara att den långdragna kritiken om bristande effektivitet kan ha lett till att man frestats göra prioriteringar som ur ett övergripande kriminalpolitiskt perspektiv kan ifrågasättas. De mest brottsaktiva, som borde prioriteras, gör sig inte alltid skyldig till brott som snabbt och lätt kan utredas. Småtjuvar, nybörjare och klantiga engångsförbrytare passar bättre om antalet redovisade ärenden är viktigare än antalet uppklarade brott.

Samhällets misslyckande

Mitt resonemang bygger på det faktum att ett förhållandevis litet antal brottsaktiva står för en betydande del av kriminaliteten. Med andra ord: För att bryta brottskurvan krävs att rekryteringen till kriminalitet förhindras och att så många som möjligt av de redan kriminellt aktiva neutraliseras. Genom att de sätts i fängelse eller ännu bättre att de återanpassas till ett normalt laglydigt liv. Återfallsfrekvensen är hög, något som också det borde ses som ett samhällets misslyckande och inte enbart som ett problem för polisen.

En polisberedning har lagt ett förslag som nu remissbehandlas. Huvudförslaget kan sägas vara att polisen ska omorganiseras från dagens länsmyndigheter till en myndighet för hela landet. Förslaget kom inte som någon överraskning. Men jag tror att många med mig väntade sig något mer.

Utred vräkningar av barn

Jag fortsätter min väntan på en polisberedning som lyfter frågan om brottsbekämpningen till en annan nivå. Som pekar på kommunernas ansvar i första hand och hela samhällets ansvar i andra hand. Jag tror inte på strängare straff som princip men tror trots detta att en viktig brottsförebyggande åtgärd skulle vara att straffa de ansvariga vid brott mot skollagen. Att utreda vräkningar av barn, barnfattigdom och utanförskap som misstänkt tjänstefel från de tjänstemän och politiker som ansvarar för den sociala välfärden i kommunerna.

Jag anser att det är oacceptabelt att kommuner försummar brottsförebyggande insatser samtidigt som man satsar skattemedel på äventyrsbad och idrottsarenor. När polisen blir en nationell myndighet kommer avståndet till det lokala brottsförebyggande arbetet att bli större och polisens möjlighet att kräva samarbete från kommunens sida att bli mindre. Uppfattningen att kriminaliteten är polisens och bara polisens problem förstärks.

Tänk om jag har rätt!

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.