Ta det lugnt Leif GW Persson!

Råkade köpa en kvällstidning härom veckan, min fru var intresserad av bilagan. Själv har jag haft svårt för kvällstidningar sedan de började komma ut på morgonen. En gång i tiden kunde man i kvällstidningen få ett nytt perspektiv på och ibland en fördjupning av de nyheter man läst i morgontidningen, men det var för länge sedan. Nu har kvällstidningarna råkat ut för en allvarlig identitetskris och vad kan man förvänta sig om man som kvällstidning kommer ut på morgonen.

Två faktorer skiljer Gunno Gunnmo från de flesta polischefer:

Han har en övergripande syn på polisens roll i ett demokratiskt samhälle.

Han viker inte undan från kritiska frågor utan är tvärtom väldigt diskussionslysten.

Efter att ha hört sig för, eller snarare förhört oss, om vad det skulle bli för magasin och vilka som låg bakom det, bestämde sig Gunno för att skriva krönikor åt oss.

Något liknande har tydligen drabbat Leif GW Persson – identitetskris alltså. I den tidning jag fick i min hand ägnar han en hel sida åt att i en krönika under parollen; ”Jag vägrar att sluta jobba” lufta sin oro på gränsen till ångest inför det faktum att han om ett antal månader måste gå i pension.

Sten i skon

Jag har som många inom polisen ett speciellt förhållande till Persson. Med Persson kan man dela in poliskollektivet i två grupper – de som gillar honom och de som inte gillar honom. Jag har gillat honom mest då han varit som en sten i skon för oss poliser. Polisen behöver sådana! Skälet är inte så lätt att förklara, men jag ska försöka:
Polisens förbannelse och smala lycka är att vara en självklarhet. Samhället behöver en polis, sin polis och Sverige har sin polis i vart fall sedan mitten av 1800-talet då man kan hävda att den moderna svenska polisen föddes. Att kritisera polisen går an, att hata polisen är en annan möjlighet, att avskaffa polisen är också tänkbart, men inte särskilt realistiskt. Polisen är viktig för ett demokratiskt samhälle. Man kan med visst fog hävda att vårt demokratiska samhälle har den polis det förtjänar.

Polisutredningar kommer och går

Under de i sammanhanget futtiga år jag kan överblicka – från 1966 och framåt – har poliskriser kommit och gått. Polisutredningar har också kommit och gått. Den som nu sätter sin prägel på polisorganisationen är 75-års polisutredning – i tiden då den tillsattes men ur tiden redan då den genomfördes tio år senare. Ledorden var decentralisering och demokratisering. Nu sitter en utredning som förväntas föreslå att polisen ska inordnas i en myndighet. En effekt skulle bli att rikspolischefen, som hela tiden varit en vanlig generaldirektör för en central statlig förvaltningsmyndighet med en i sammanhanget vilseledande titel, då de facto skulle blir rikspolischef.

Överfulla fängelser

Frågan är hur stor skillnad det gör! Två oomkullrunkliga fakta kvarstår: De flesta myndighetsbesluten inom polisen fattas och prioriteringar görs av enskilda poliser i polisverksamhetens vardag och de högsta cheferna är oftare frånvarande än närvarande i den polisverksamhet som pågår dygnet runt året runt. Organisationens struktur har ingen avgörande betydelse för enskilda polisers förutsättningar att genomföra sitt uppdrag.
Det viktiga med Persson är att han pekar på brister i polisens arbete på ett konkret vardagligt plan, som angår och berör enskilda poliser. Samtidigt som han är klok nog att undvika de mer svårbesvarade frågorna om polisens uppdrag. Han vet att fängelserna redan är överfulla, att domstolarna inte hinner med att snabbt döma av brott som polis och åklagare lämnat in för avgörande och att ärenden polisen lämnat till åklagare väntar på avgöranden. Till det kommer drivor av obetalda böter.

Vykort till Persson

Från början tänkte jag skriva ett öppet brev till Persson om hans pensionsnoja, men när jag lät det koka ner till vad det slutligen handlar om blev det inte mycket kvar; det skulle räcka med ett vykort med texten.

”Till Leif GW Persson
”Ta det lugnt Persson! För dig blir det med pensioneringen som med polisutredningar. Formellt något helt nytt men i praktiken ingen större förändring”.

Vad kostar kriminaliteten

Jag har också en idé om hur Persson kan slippa ifrån pensioneringen.
Komplettera den nu sittande utredningen med en grupp forskare och praktiker från rättsväsendets vardag – domare, åklagare och poliser. I en sådan grupp skulle polisprofessorn Leif GW Persson vara given, pensionerad eller ej.
Ge utredningen några år och mandat att kalla till sig andra aktörer. Vidga direktiven till att gälla frågan hur man kan minska kriminaliteten och öka tryggheten i samhället.
Låt oss anta att en väg att minska antalet brott är att angripa rekryteringen till kriminalitet och att rekryteringsbasen är 10–12-åriga pojkar i ”områden som präglas av utanförskap.” Om man konstaterade sådana samband skulle man på sakliga grunder kunna bedöma vilken betydelse polisens myndighetsstruktur har i sammanhanget och vilka andra aktörer som bör engageras i samhällsproblemet kriminalitet.
Andra centrala frågor är till exempel: Vad kostar kriminalitet och hur kan dessa kostnader användas för att investeras i preventiva insatser?
Sätt polisprofessorn i arbete!

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.