Hur gick det, Lena?

Jag träffade Lena första och enda gången en kväll i slutet av 60-talet, men jag har ofta tänkt på henne och hur hennes liv blev. När vi möttes satt hon vid Ringvägen på Söder i Stockholm, ensam med en flaska öl. Hon var då 17 år, jag 23.  

Två faktorer skiljer Gunno Gunnmo från de flesta polischefer:

Han har en övergripande syn på polisens roll i ett demokratiskt samhälle.

Han viker inte undan från kritiska frågor utan är tvärtom väldigt diskussionslysten.

Efter att ha hört sig för, eller snarare förhört oss, om vad det skulle bli för magasin och vilka som låg bakom det, bestämde sig Gunno för att skriva krönikor åt oss.

Vi pratades vid en stund och fick bra kontakt. Det uppstod, skulle man kunna säga, ett ömsesidigt förtroende mellan oss.

Lena berättade att hon stulit ölen i en liten butik på Lundagatan. Vi tog därför en promenad dit. En ruta i butikens dörr var sönderslagen. Lena hade använt en stålkorg för mjölktetror när hon krossade rutan. De ölflaskor hon kunde bära med sig hade hon gömt i en buske i parken nedanför Skinnarviksberget. Vi tog en sväng dit också och fortsatte sedan till Rosenlundsgatan 1.

På bänken i glasburen

Där satt Lena på en bänk i en ”glasbur” mellan polisstationens reception och vakthavande befäls rum. Hon kunde se men inte höra mig när jag redogjorde för omständigheterna kring mitt gripande av 17-åriga Lena som misstänkt för inbrott i en livsmedelsbutik på Lundagatan. Det stulna ölet kunde återställas till butiken bortsett från den flaska som Lena hunnit dricka ur. Min chef puffade tankfullt på en Matanzas, tittade på Lena och sa med en tung suck:

– Söt flicka det där, hur ska det nu gå för henne?

Efter en stunds dyster tystnad gav han mig direktiv om vad han förväntade sig finna i min skriftliga avrapportering.

Var på rymmen

Jag kan inte minnas att jag varken då eller senare kände någon glädje över att ha gripit denna tjuv, inte ens före mötet med min långt mer livserfarne chef. Vad som hände med Lena när samhället skulle utkräva ansvar från henne för hennes brott vet jag inte. Den kväll vi möttes var hon på rymmen från något och mötte det samhälle hon skulle skyddas av i form av en ung polis. Hur detta i grunden slumpartade möte kom att påverka Lenas fortsatta liv har jag heller ingen kunskap om, men jag har ofta tänkt på Lena.

Min chefs reaktion gav mig också mycket att tänka på. Vad menade han? Att jag istället för att fråga Lena om var ölen kom ifrån kunde ha frågat var hon kom ifrån, nöjt mig med det, satt henne i en bil och kört henne dit, följt med in och skaffat mig en bild av vad Lena var på rymmen ifrån. Jag minnas inte om någon av mina äldre kolleger klart pekade på detta alternativ, men många tittade in i glasburen och frågade:

– Varför sitter hon här?

För fan konstapeln!

Efteråt insåg jag att om min chef när jag kom in på polisstationen med Lena hade sagt:

– För fan konstapeln! Ställ tillbaka ölen, ring butiksägaren och tala om att han haft inbrott och ta en bil och kör hem jäntan dit hon kommer ifrån.

Då skulle jag ha gjort så och inte funderat mer på det.

Hur ser det ut idag? Har en polis nu andra möjligheter och skyldigheter att väga olika handlingsalternativ mot varandra i mötet med en 17-årig Lena?

Som 17-åring är man straffmyndig men också ett barn enlig barnkonventionen (FN:s konvention om barnets rättigheter) som Sverige anslöt sig till för nu mer än 20 år sedan. Straffmyndig är man från 15-års ålder och barn är man enligt barnkonventionen till det år man fyller 18.

Barnets bästa som ledstjärna

Av barnkonventionen och regeringens förtydligande av den framgår att barnets bästa ska vara vägledande för hur en myndighet agerar när det gäller barn dessutom ska beslut som rör barn alltid innefatta en analys av vilka konsekvenser beslutet får för barnet.

Skulle detta innebära någon faktisk skillnad i behandlingen av unga misstänkta för brott, idag i förhållande till läget då Lena greps? Jag känner mig övertygad om att ett nyanserat svar är att så inte är fallet. Till det kommer att utrymmet för enskilda polisers initiativ i dag är betydligt snävare än på 60-talet.

Sanningen är att varken regeringen eller polisen har gjort några analyser av vilka konsekvenser barnkonventionen borde få för behandlingen av unga lagöverträdare som befinner sig i spannet mellan 15 och 18 års ålder. Ganska nedslående, men inte överraskande om man beaktar vilken svag ställning internationella åtaganden har i den praktiska rättstillämpningen i Sverige. I det sammanhanget utgör barnkonventionen inget undantag trots allt politiskt joller om hur viktiga barnen är.

Jag inser att det inte är en särskilt framgångsrik strategi att hänvisa till Sveriges internationella åtaganden i en tid då allt handlar om ekonomi. Nåväl, vi har idag rätt goda kunskaper om vad en brottslig karriär eller en missbrukare kostar samhället. Samhällsekonomiskt skulle det vara en god affär att investera i tidiga insatser riktade mot unga som riskerar att fastna i kriminalitet eller missbruk.

Återstår att vänta på en politik som vågar analysera konsekvenserna av nuvarande ordning, prioritera tidiga och förebyggande insatser, hela vägen med barnets bästa som ledstjärna.

Det kan vara klokt att bereda sig på en lång väntan.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.