Rätten att begå inbrott

Buggningen bygger på att polisen har laglig rätt att begå inbrott för att installera avlyssningsutrustning. Finessen med detta är att inbrottet då inte är inbrott, problemet att det kommer att uppfattas som inbrott.

Två faktorer skiljer Gunno Gunnmo från de flesta polischefer:

Han har en övergripande syn på polisens roll i ett demokratiskt samhälle.

Han viker inte undan från kritiska frågor utan är tvärtom väldigt diskussionslysten.

Efter att ha hört sig för, eller snarare förhört oss, om vad det skulle bli för magasin och vilka som låg bakom det, bestämde sig Gunno för att skriva krönikor åt oss.

Ett centralt dilemma i polisverksamheten är balansen mellan rättssäkerhet och effektivitet. Denna valsituation är i någon mån ständigt närvarande, tydligast för dem som har ett mer övergripande ansvar. Trots att varje obalans har dåliga konsekvenser står frågan om denna avvägning sällan eller aldrig på den polispolitiska dagordningen. Konflikten mellan rättssäkerhet och effektivitet har betydelse då resultaten i polisens verksamhet ska bedömas men än viktigare blir avvägningen då frågor om polisens befogenheter står på dagordningen.

Verktyg för att upptäcka brott

Jag är medveten om att jag tillhör en minoritet inom polisen när det gäller min inställning i de frågor jag nu tar upp och det har jag förståelse för. Det är inget märkligt med att poliser vill ha det man uppfattar som bättre verktyg för att upptäcka brott. Det följer så att säga naturligt av polisrollen.

Det är heller inget märkligt i att ansvariga politiker så ofta är så mottagliga för sådana krav. Fler poliser med större befogenheter är, liksom till exempel strängare straff, mer tydligt uttryck för politisk handlingskraft än motsatserna, men just denna reflexmässiga reaktion är det egentliga problemet.

Min poäng är att rättssäkerhetsaspekten ska väga minst lika tungt som kraven på effektivitet. I själva verket ser jag rättssäkerhet som en viktig faktor i polisiär effektivitet.

Förödande och förkastligt

Det är inte alltid sambanden i denna balansakt är enkla och raka men de finns där alltid. Några exempel.

Infiltration i kriminella miljöer med hjälp av poliser med påhittade identiteter är något som ses som en mycket avancerad form av polisverksamhet. Förödande och förkastligt anser jag.

Ett hot mot allmänhetens tilltro till polisen, mot poliskåren och enskilda poliser.

En förutsättning för denna form av polisarbete är att berörda poliser inte uppträder som poliser. För att vara trovärdiga i den fejkade rollen måste de blunda för och delta i kriminella handlingar. För att komma åt de grova brott som motiverar infiltrationen måste de blunda för det som bedöms som lindrigare brott. Det är här förtroendeskadan slår rot. Enskilda brottsoffer överges till förmån för en ”större sak”. För att förtroendeskadan ska uppstå räcker det med att den misstanken finns hos brottsoffer – från början hos några få, på sikt hos många, till sist en sanning.

Bjuda flott

Men det finns andra skaderisker – utöver de rent fysiska risker poliserna måste leva under. En tysk kollegas redogörelse för deras erfarenheter gjorde starkt intryck på mig. I kraftigt förkortad form löd den:

För att våra kollegor ska vara trovärdiga i den kriminella miljön måste de ha gott om kontanter, bo på hotell, äta och dricka på krogen, köra en dyr bil och kunna bjuda flott. När uppdraget är slutfört ska de tillbaka till radhuset, lunchlådan, den begagnade bilen och ett skrivbord på krim där en hög med lågprioriterade ärenden är den nya utmaningen. Snart blir det skrämmande tydligt att ingen bland kollegorna längre litar på honom eller henne. Misstanken att de gamla kontakterna inte är brutna kommer att finnas där resten av karriären – som i praktiken slutar där vid skrivbordet.

Rätten att begå inbrott

Buggning är ett annat exempel där det är viktigare att fästa avseende på hur den uppfattas än på vad den är. Buggning är en hemlig avlyssning av ett utrymme med hjälp av teknisk utrustning. För att kunna installera den tekniska utrustningen måste man utan innehavarens vetskap ta sig in i utrymmet. Normalt kallas det för inbrott att ta sig in i någon annans bostad, lokal eller annat utrymme. Buggningen bygger på att polisen har laglig rätt att begå inbrott för att installera avlyssningsutrustning. Finessen med detta är att inbrottet då inte är inbrott, problemet att det kommer att uppfattas som inbrott. Just det egna revirets okränkbarhet har ett starkt stöd i det allmänna rättsmedvetandet.

Det är svårt att finna vetenskapligt stöd för att infiltration och buggning är effektiva metoder. Att de är problematiska ur rättsäkerhetssynpunkt är däremot uppenbart.

Det faktum att polisen är beroende av allmänhetens stöd och konkreta hjälp i form av tips, vittnesmål och andra upplysningar är ett otvetydigt faktum. Att slå vakt om den tillgången är utmaningen i den balansakt jag talar om.

Det ska vara tydligt vem som är bov och vem som är polis!

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.